Volkswagen Golf var en värdig arvtagare till Bubblan

Nya Volkswagen Golf på en aptitlig helsidesannons i Vi Bilägare nummer 11/1974. Inom kort har det faktiskt gått ett halvsekel sedan debuten för bilen som mer än någon annan moderniserade Volkswagen. Hur VW ska fira 50-åringen återstår i skrivande stund att se, men en Golf generation nio är ju i faggorna och kan vara skäl nog att baka en tårta.

Första Golfens skenbart enkelt formade kaross är här i solgul kulör, en av de ”säkerhetsfärger” Volkswagen propagerade för vid denna tid. Inredningen är antagligen modernt avokadogrön. Nog saknar man sjuttiotalets färgglada bilmode i dag?

Bilens utstickande detaljer är inte många men de finns. Tanklockets sjöstjärna, stänkskyddet i skärmbreddningens framkant, den gummiinramade listen längs karossidorna, dörrhandtagets inlägg … Designern Giugiaro har rimligen placerat pennan bakom strecken inom gyllene ram.

Alla lösningar från VW Typ 1 hade kastats överbord, men det var ingen självklarhet att man skulle hamna just här med projekt EA 337, som den färdiga Golf hette under utvecklingen. Åtskilliga förslag togs fram och förkastades, däribland EA 266 som fortfarande hade motorn placerad bak. En halvkombi skulle det i alla fall vara, men på vilket sätt det skulle ske vållade huvudbry och vånda i VW-ledningen. 

Ett halvår innan Golf lanserades började den närmast identiskt konstruerade sportcoupén Scirocco att säljas. Det var om inte annat ett sätt för Volkswagen att upptäcka och förekomma eventuella produktionsproblem med Golf, som ju skulle byggas i mycket större skala. Golf-tillverkningen startade i slutet av mars 1974 och två månader senare inleddes försäljningen.

Annonsgrafiken ser lika enkel ut som bilen, men bakom ligger förstås ett högst professionellt arbete och ord vägda på guldvåg. Intrycket är rent, funktionellt, precis som bilen. Svart på vitt, så här är Golf. Man kan sakna den tonen i dagens säljbudskap.

Petimetern hittar en möjlig felskrivning: ”Individuell hjulupphängning”. Ja, det hade Golf – fram. Bakvagnen var upphängd i den torsionsaxel (”halvstela”) som blev norm för miljontals VW-bilar och för många andra märken under lång tid. För säkerhets skull står det ”Ny bakaxelupphängning” i meningen efter, utan närmare precisering.

I Vi Bilägare nummer 19/1974 premiärtestades Golf LS, versionen med 70 hästkrafter, och ställdes förstås mot VW 1303 S. Rubriken var självklar: Arvtagaren. Superlativen haglade över nykomlingen, särskilt för köregenskaper, fartresurser, förbrukning och instrumentering. Utrymmet i baksätet fick inte lika höga poäng och testansvarige Jan Ullén klagade på priset: 23 775 kronor var ”lika mycket som en Volvo 142 kostade för ett år sedan!” Konkurrenterna kostade 5 000 kronor mindre, 1303 S 20 700 kronor. 

”Att gå över från en Typ 1 till Golf är som att ta ett 25-årigt språng genom bilhistorien” avslutade Ullén sin text. 

Av en händelse fick undertecknad hösten 1976, två år efter Golfdebuten, chans att köra ett exemplar för första gången. Det var en metallicblå LS och jag skulle på egen hand frakta bilen åt en bekant från Bohuslän till Mariestad. Ett drömuppdrag för en 18-åring med nytaget körkort!

Vid denna tid körde mina föräldrar av ännu ej färdigdiskuterad anledning var sin blekgul Saab 95. Jag hade förstås rattat knogarna vita i dem men det här var något helt annat och bra mycket roligare. Där och då blev Golf Mk1 inte bara en annonsfavorit.