Saab 9-X Air var en riktig konceptkaramell

Saabs konceptbilar genom åren är en historieavdelning för sig och en väldigt rolig sådan. Om vi för en stund glömmer olika enhörningar från 1950-talet och framåt och börjar med den futuristiska Saab EV-1 från 1985 är det lätt att från 2000-talets början rada upp inte mindre än sju spännande studier som (tyvärr) inte blev mer än så. Minns du Saab Novanta, Saab 9X, Saab 9-X Biohybrid, Saab 9-3X, Saab 9-X Air, Saab Aero X och Saab Phoenix?

Du må vara förlåten om du inte kan skilja dem åt, namnen är ju snarlika och studier-na visades nästan på löpande band, men i Vi Bilägare nummer 13/2008 fanns i alla fall chansen att närmare bekanta sig med den fräsiga, öppna 9-X Air – från högerstolen.

Där satt reporter Marianne Sterner, för köra fick hon inte. Det var förbehållet ett fåtal Saabingenjörer eftersom bilen skulle visas på bilsalongen i Paris strax därpå. Just därför satt också Marianne och föraren på var sin handduk, på det att den vita skinnklädseln inte fick smutsas ned ens det minsta. Baksätet däremot var klätt med mer kladdvänligt svart läder, en lösning med tanke på USA-marknaden ”där hemmafruar med Saab 9-3 Cabriolet ofta körde med sina småbarn i baksätet”.

Rubriken till den stort uppslagna artikeln löd ”Räddaren i nöden”, en slentrianmässig ingång för många artiklar om nya svenska bilar. Vilken ny modell har i biltidningarnas värld inte varit livsavgörande för Saabs (eller Volvos) framtid? 9-X Air byggdes bara i ett enda exemplar och hade ingen som helst inverkan på företagets vidare öden, men nog var den läcker att titta på!

Den rundade, kompakta och sobert silvergrå karossen påminde om en curlingsten och hade omsvepande, snyggt avskurna glasytor och tuff vinkel på bakre takstolparna. Kraftfulla hjulhus, rejäla turbinfälgar, omisskännlig Saabfront och ett rött ljusband över bakpartiet. Backspeglarna fälldes ut ur karossen vid start och bestod av kameror som projicerade bilder vid dörrsidorna.

Fem digitala, tredimensionella mätartavlor med grön belysning fanns framför föraren. Motorstart skedde med en knapp på växelväljaren eller med fjärrstyrning som också kunde sköta lås och diverse funktioner i bilen. Vid behov kunde en slät, nätt och lätt sufflett fällas upp, Canopy Top kallad. Det var i alla fall tanken men på konceptbilen var det hela inte riktigt klart ännu.

Sufflettens konstruktion uppgavs vara patenterad men riktigt hur den var beskaffad framgick inte. Marianne fick nöja sig med att lägga på en attrapp så länge för att det på bilderna skulle ge en aning om hur det kunde se ut. Den färdiga konstruktionen skulle i alla fall vikas ihop i tre delar som ”automatiskt kunde stuvas undan bakom sittbrunnen”. Trots det avhuggna bakpartiet uppgavs bagageutrymmet vara stort, tack vare sufflettkonstruktionen. 

– Tjugo delar färre och 30 kilo lättare än en normal sufflett, påpekade en av projektledarna, Frank Leopold.

Tro det.

Provturen på Saabs testbana mellan fabriken och Malöga flygplats blev en surrig historia, bilen var ju långt ifrån färdigutvecklad. Det blåste i alla fall inte ned i sittbrunnen, Marianne noterade att hennes frisyr förblev helt opåverkad av åkturen.

Motorn var en 1,4-liters bensinturbo som ursprungligen kom från Opel. Saab hade kopplat en liten elmotor till den, för draghjälp vid start och acceleration. Effekten angavs till 200 hk och det fanns 280 Nm vridmoment mellan 1 750 och 5 000 varv. Automatlådan var sexväxlad, förbrukningen skulle stanna på en halvliter milen och toppfarten angavs till exakt 231 km/tim.

I dag finns bilen att beundra på Saabmuseet i Trollhättan, tillsammans med de flesta av de övriga konceptbilarna.