När Volkswagen Golf blev ”Sveriges tuffaste GTI”

Får vi några vardagsbilar som är underhållande på riktigt att köra i framtiden eller tvingas vi hålla oss till eldrivna accelerationsmonster med syntetisk körkänsla? Oron kan vara befogad, särskilt för den som minns 1980-talets stora fluga GTI-bilen.

I Vi Bilägare nummer 19/1988 bjöds läsaren med till Gelleråsen och bankörning med åtta GTI-bilar. Testerna anfördes av den meriterade racerföraren Lennart Bohlin medan den snärtiga texten författades av ViB:s skicklige skribent Ola Sigvardsson. 

Bilarna på startlinjen var Nissan Sunny GTI, Toyota Corolla GTI 16V, Honda CRX 16V, Volvo 480 Turbo, Fiat Uno Turbo, Peugeot 205 GTI, Opel Kadett GSi 16V och Volkswagen Golf GTI 16V. Häng med i svängarna för nu börjar reprisen!

”GTI är en genialisk uppfinning av bilindustrin. Ändå är en beskrivning inte särskilt upphetsande. Vanlig bil, liten eller medelstor. Utseendemässigt är det bara detaljer som skiljer GTI-modellen från basmodellen. Vettiga utrymmen, en riktig GTI klarar familj och packning. Skillnaden finns under huven. Motorn är uppskrämd, i dag ska en GTI ge minst 105 hk. GTI är en ulv i fårakläder. En oansenlig plåtburk som helt plötsligt kan ge en Porsche en match vid rödljuset. Vad är det för genialt med det? Jo, förr var sportbilen en ouppnåelig dröm för de flesta. Den som inte hade råd med en Jaguar E-type fick försöka hemmatrimma Amazonen för att få njuta av lite hästkrafter. GTI har placerat drömmen om skrikande däck inom räckhåll.”

Ack, finns det ens någon bil med blott 105 hk numera? Det kan vän av ordning fundera på medan vi låter Sigvardsson bena vidare i GTI-bilens natur:

”En riktig sportbil är dyr för att den från grunden har en egen konstruktion; motor, chassi, inredning och kaross tas fram speciellt för ett mycket litet antal bilar. Exklusivt och kostsamt. Förr var det nödvändigt. För att matcha alla hästkrafterna behövdes tidens främsta teknik till att skapa en bil med motsvarande komfort och väghållning. I dag är det annorlunda. Minsta småbil har komfort och väghållning av hög klass. Det finns marginaler att peta in en tuffare motor utan att detta ger problem. För bilindustrin betyder det här att man kan hålla kostnaderna nere. I alla väsentliga detaljer är det ju samma bil som basmodellen. En bieffekt – som visar det geniala – är att det skapas en helt ny grupp av bilköpare: familjefadern på väg upp i medelåldern.”

Hur gick det då för testkärrorna i dubbelkvartetten?

”Nissan Sunny GTI och Toyota Corolla GTI är de anonyma tvillingarna från Japan.” Båda var lättkörda men alltför mjuka i fjädringen, risken för bakvagnskast var alldeles för hög enligt racerförare Bohlin.

”Peugeot 205 är uppkomlingen som skaffat tuppkam i rallytävlingar världen över”, hette det och bilen blev snabbt en av favoriterna. ”Med den nya 122-hästaren är den dagens klipp i klassen.”

Fiat Uno Turbo, en raritet redan som ny, hade varvvillig motor men inte så mycket mer. ”En bullrig, understyrande bil med dålig växellåda och en instrumentpanel som ser ut som en pizza”, tyckte en förare.

Honda CRX och Volvo 480 Turbo var udda eftersom de var sportcoupéer. CRX blev en körfavorit hos alla, men baksäte? Nix. Volvon var klart bättre än ES-versionen av 480 men befanns vara mer långfärdsbil än GTI och så hade den en lampsäkring som ideligen gick sönder. Tro det.

Opel Kadett var allround på alla sätt och starkast med sina 150 hk, men köregenskaperna matchade inte dem i Peugeot, Honda eller Volkswagen. Vinnare? Rätt gissat, Golf GTI 16V hamnade högst på pallen när dammet lagt sig. ”Inte bäst i allt, men alltid nära toppen. Sveriges tuffaste GTI”, rundade Sigvardsson av.

Tag en sista titt på bilden ovan – när såg du någon av bilarna senast?