Lanseringen av Volvo 850: ”Då flög djävulen i mig”

”Världens bästa Volvo” löd rubriken i Vi Bilägare nummer 13–14/91. Detta efter att Marianne Sterner och Stig Björklund gjort en första provtur i det i mitten av 1980-talet inledda Projekt Galaxy som färdig produkt: Volvo 850. Provturen utgick från Göteborg där inte mindre än 200 bilar stod till den internationella pressens förfogande.

Om karossformerna inte var direkt revolutionerande skulle desto mer under skalet visa sig vara det. Karossens kantighet, signerad Jan Wilsgaard som hans sista verk för Volvo, beskrevs av Sterner som ”formad med yxa”, särskilt bakpartiet. Ändå var luftmotståndet lågt, koefficienten bara 0,32 och den kompakta karossen visade sig mycket rymlig.

Det berodde på att motorn, den helt nya raka femman på 2,5 liter och 170 hk, stod på tvären och drev framhjulen. Växellådan var kompakt, 35 centimeter lång bara, och där bak fanns en ny upphängning med två omlottliggande ”halvstela” axlar av L-form. De skulle dels arbeta individuellt som dyrare konstruktioner, dels behålla spårvidden under belastning.

Nya Volvon fick beröm för sina köregenskaper och sin körglädje, förstärkt av motorns karaktäristiska mörka ton. Säkerhetsbälten som automatiskt justerade sig i höjdled, sidokrockskydd av ny typ och, mot 1 100 kronor i merpris, en mittplats bak som kunde förvandlas till en skyddande barnstol. Ja, nya Volvon var verkligen full av spännande lösningar under de märkestypiska linjerna.

Och den var inte bara världens bästa Volvo, den var till och med ”Världens bästa bil”! Det hade projektledaren Lars-Olof ”Ludde” Lundin övertygat oss motorjournalister om i Globen i Stockholm den där dagen ett halvår tidigare.

Undertecknad har bevistat otaliga bilpresentationer under decennierna men håller fortfarande ”Luddes” som den bästa. Föredragningen var ett retoriskt mästerverk till bilder på ett megadraperi som delade Globen mitt itu. När han talat om allt nytt och på bästa politikervis fått församlingen med sig avslutade han: ”Volvo 850, världens bästa bil” i samma ögonblick som det jättelika skynket drogs undan och vi alla plötsligt befann oss i en komprimerad utvecklingsavdelning.

Det fanns uppskurna detaljer, ingenjörer i vita rockar gick omkring och petade i detaljer, baksäten och motorer och klädslar … allt fanns att studera och guiderna guidade.

På en station tronade en lermodell av bilen. Formgivare låtsades karva i den för att få fram den optimala karossformen.

Det var då, från absolut ingenstans, djävulen flög i mig.

”Jag ska ha med mig en bit av den där”, tänkte jag. Förbluffad över vad jag just tänkt tog jag tag under lermodellens bakparti och nöp åt mig en hyfsad näve av den icke stelnade leran, stoppade den i kavajfickan och såg mig oroligt om. Ingen kom på mig, ja, förrän nu då. Hoppas att preskriptionstiden är 30 år, Volvo, och grattis på dig åttfemti.