Under sportlovet 1976 befann jag mig i Åre. Mot slutet av veckan gick jag in på OK-macken för att betala i kassan och möttes av vidstående omslag i tidningshyllan:
Två svävande bruna bilar med egenartat utseende och en brun kulör som etsade sig fast. En Volvo sades det, men det var bara den snedställda ribban i grillen och de stora, klumpiga stötfångarna som tydde på det.
Volvo 343 DL 1976, komplett med ”lerduvenavkapslar”, de Dion-bakaxel, halvkombilucka och Variomatic remdrift kopplad till en 1,4-liters Renaultmotor på 70 hk. Ursprungligen en Daf, projekt 900, men Volvo hade stegvis köpt in sig i märket och ägde 1976 tre fjärdedelar av det hela och trodde på succé.
”Bäva månde konkurrenterna!” löd också rubriken inne i Vi Bilägares stora artikel i nummer 5/1976. ”En mycket tilltalande utformning av typ kombikupé. Volvo 343 kan bli en braksuccé.” skrev den entusiastiske reportern.
”Daf-folket har gjort det mesta på den här bilen, berättar civilingenjör Gerhard Salinger på Volvos konstruktionsavdelning. Vi valde ut den modell av fem vi ville ha, och har sedan tillfört säkerhetskunskap och provningsresurser. Resten har holländarna gjort själva – och det har de gjort bra, tycker vi.”
Onekligen var Volvo 343 en tekniskt intressant bil med egenartad konstruktion. Karossen hade särpräglad stil med antydan till normal baklucka. ”Av aerodynamiska skäl” sade Volvo. Mycket riktigt behövdes aldrig någon bakrutetorkare på bilen under dess (faktiskt!) 15-åriga levnad och nästan 1 140 000 exemplar före nedläggningen 1991.
Säljmålet var 7 000 bilar under 1976 – det blev 5 206. Pressen tyckte att bilen i stort sett var okej men finishen var alldeles för låg. Det kunde jag själv utröna efter en misslyckad provtur i just en brun 343.
Den entusiastiske försäljaren, som i mig och min bror anade ett enkelt byte, skulle absolut med och tog plats i baksätet men slog omgående huvudet kraftigt i taket. Volvo fick snabbt justera takhöjden genom att tunna ut sittdynan, efter omfattande klagomål från folk med bulor.
När brorsan skulle lägga i ”Drive” med den plastiga växelväljaren fick han hela mojängen i handen, tillsammans med stora delar av överföringskonstruktionen. Tystnaden i kupén, draperad i smetbrun klädsel från topp till tå och med en minst lika brun instrumentpanel, var pinsamt påtaglig innan vi klev ur alla tre. Det var första och sista gången jag bekantade mig med en ny Volvo i 300-serien.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.