Långtestbilarna från 1984 – känner du igen dem?

Åtta sidor långtest lockade i Vi Bilägare nummer 21/1984. Dessutom fanns ”Sveriges enda USA-renade bil” med. Låt oss återkomma till den, men känner du igen modellerna i halvmörkret under ett träd på bilden nedan? Vi börjar ”klockan sex” med den lilla vita bilen som har extrastrålkastare i grillen:

Mitsubishi Colt Turbo, en superudda modell med 105 hästar under den scoopförsedda huven. Denna Coltgeneration hade ju åttaväxlad låda med två spakar mellan stolarna och turbon var nog en knallhatt att ratta! ”Den enda dramatiken var en krock med en lastbil”. Lyckligtvis var Colten tom och stillastående när lastbilen brakade in. Notan gick på 16  000 kronor.

Röd Citroën BX med öppen motorhuv bjöd också på dramatik. Redan efter 1  000 mil brann en kabelhärva! En del andra småfel drog ner ett annars ”klart överbetyg”. BX var både lättkörd och bekväm.

Volvo 740 GLE var ny och högintressant. Beröm för komfort och låg ljudnivå, men gnäll på ”missljud från kardanknuten” och för att bilen hade lätt för vattenplaning. Förarstolens höjdinställning var bökig och förbrukningen låg på 1,16 liter milen!

Citroën CX diesel var den verkliga långköraren med 12  000 mil. Den fick bara beröm: ”CX diesel förvånar oss kanske mest för att den är så tillförlitlig. Aldrig har vi behövt byta avgasrör, aldrig är det obalans i hjulen, aldrig vägrar den att starta.” Dittills hade den dragit måttliga 0,78 liter milen.

Den röda Ford Sierran var ”en bil man trivs med, helt enkelt” men sidvindskänsligheten störde. Därför hade ViB klistrat två ”windsplits” från Kamei på framskärmarna men om de verkligen fungerade kunde man inte svara på ännu. Man såg sådana gummiläppar lite här och var 1984.

Fyra Michelin TRX-däck (de hade millimetermått i stället för tum) krävdes till den röda Saab 900-turbon och hade ”kostat massor, 3  280 kronor inklusive montering”. Standardfelet läckande värmekran hade man förstås råkat ut för, byteskostnad 800 kronor.

Årets Bil Fiat Uno hade ”härlig väghållning” och tyst motor, men bakpartiet sög åt sig smuts och bakrutans torkare hade lagt av. En rymlig bil för sin storlek men växellådan var alldeles för trög och den ensamma vindrutetorkaren fann ingen nåd.

Halvt dold av en trädgren tittade en Datsun Bluebird fram, ”en i många avseenden alldaglig bil.” En brusten kylarslang hade fått följdverkningar som slutade med byte av hela topplocket, dock till den måttliga självrisken 700 kronor.

Storebror Datsun Laurel Diesel i silver var ”helt klart en av marknadens snabbaste dieselbilar, trots att den inte är turboutrustad.” Dåliga strålkastare tvingade ViB att montera extraljus. Förbrukning? Bara 0,7 liter milen.

Daihatsu Charade i rött var ”en charmig arbetsmyra” med låg förbrukning, som minst 0,49 liter milen på en långresa. Inga fel alls att rapportera men förarstolen var obekväm och nackskydden alldeles för små.

Tuffa Toyota Tercel 4 WD var en rätt vanlig syn 1984. Efter 5  500 mil konstaterades att ”mycket billigare och pålitligare kan man knappast begära att en bil ska kunna gå”. Det blev nog tårta hos Toyota.

Slutligen en blå Opel Rekord DL: ”Den har blivit en riktigt trevlig gubbil, faktiskt ett litet lejon över 90 km/tim” löd det genomgående positiva omdömet om den tyska klassikern. Undrar vad omdömet egentligen betydde?

Vilken var då Sveriges enda USA-renade bil som nu trädde in i långtestandet? Jo, en Saab 900 med katalysator. ViB hade fått specialdispens att köra bilen trots att den inte var typgodkänd. Blyfri bensin fanns ännu inte att tillgå på mackarna men ViB hade en lösning på det också. 

Vilken det var skulle man få se i ett kommande nummer, så vi får kanske återkomma i saken. Katalysator blev i alla fall lagkrav från och med 1989 års modell.