BMW 5-serie genom tiderna – från 1972 till i dag

Åttonde generationens BMW 5-serie testades tidigare i år. Jag vill inte skryta men jag har kört alla åtta, vad nu det skulle vara att skryta om.

Det började 1972 med de olympiska spelen i München. I ryggen hade BMW den lyckosamma ”Neue Klasse” och inget tillfälle var bättre att lansera en efterträdare än när världens ögon var riktade mot BMW:s hemmaplan. Det finns genom historien bilar som varit mer nya än andra och den första 5-serien (E12 på fikonspråket märkesnördar emellan) är en sådan. Formen förebådade 1970-talets bilstil och BMW lanserade en fantastisk förarmiljö uppbyggd av moduler, distinkta mätare och rejäla ventilationsgaller. Sexcylindriga 525 med upphöjt mittparti av motorhuven vässade märkesimagen.

E28 från 1982 låg nära föregångaren men var en ny bil i mycket. Den blev min första kontakt med ett rejält biltest när Teknikens Världs barske testchef kastade till mig nycklarna till en M535i med orde(r)n:

– Säg till hemma att du blir borta en vecka. I morgon bitti åker vi till Norrland med BMW:n och en Mercedes-Benz 300 E.

Nödbedd, jag? En fantastisk BMW, smidig och stark som en elitgymnast, snygg, ordning och reda, svåröverträffad.

Det vill säga tills E34 kom 1988, Claus Luthes hundrapoängsdesign som bevisar att grunddragen från en större bil (7-serien E32) ofta blir ännu bättre i något mindre format. De här åren red BMW på en moderniseringsvåg som fortfarande går att spåra i bilarna, trots allt modernt jox som i dag ofta skymmer kärnvirkets egenskaper. Och vem förundrades inte över de felvända säkerhetsbältena bak? Nu kom också en kombiversion och M5 klev på allvar in i modellprogrammet med musikalisk raksexa på 315 hk och belyst växelspaksknopp!

För många är nog 5-serien E39 åren 1995–2004 ”peak BMW” och undra på det. En solid modell där ut- och insida harmonierar på ett elegant sätt. Det såldes 1,5 miljoner stycken och M5 fick V8-motor.

Formgivaren Chris Bangle kritiserades för E60-serien som följde. Så där fick väl inte en BMW se ut? Grunddragen i märkets urberg hade Bangle haft fräckheten att rucka på. Frontens ”Dame Edna-glasögon” och baklampornas fjolliga fjärilsvingar var på gränsen till vad entusiasterna tålde. Men en fin bil var det och i M5 kom ju V10-motorn på 507 bedövande hästkrafter. Hittills har ännu ingen EPA-traktor med den bestyckningen siktats, annars är E60 drömbil i den kategorin. Arma öde!

Efter Bangle kommer ett par ”Femmor” som kan vara svåra att skilja åt för den ouppmärksamme. Mitt främsta minne av F10 från 2010 var när jag och en god kollega skulle göra en artikel på en fin gammal E12 i Göteborg. Den stod i ett garage till en ordinär 1970-talsvilla. Garageporten smet åt runt den jämförelsevis lilla E12-karossen. På skoj skulle vi prova att köra in den sentida släktingen i garaget men se det gick inte alls. Bilen var alldeles för bred! Modellen finns alltjämt i drivor på vägarna, särskilt som dieselkombin 520d xDrive.

Hållplats sju på femresan heter G30 och dök upp 2017. Jag saxar från BMW:s hemsida: ” … nya höjder när det gäller konceptet med sportig Business-sedan. Designen domineras av BMW typiska (sic!) proportioner tack vare den långa hjulbasen, den långsträckta motorhuven och den flytande taklinjen.” Blunda – ser du den nu? Jaså inte. Den typiska BMW-grillen har här blivit jättestor. Dagens modeller är helt enkelt inte lika sportiga i ansiktet som för 52 år sedan, de ser mest förbannade ut.

Jag tycker ändå att den senaste, åttonde upplagan G60 är ett steg i rätt riktning. Spänsten finns där och bilen ser inte alldeles enorm ut trots att den är det jämfört med en E12.