”Kias lyxkopia överraskade faktiskt positivt”

En djupdykning i Kias historia återstår att skriva för den hugade men förr eller senare är det säkert dags. Den korta versionen lyder ungefär så här:

Grundat 1944 med tillverkning av cykeldelar och senare Sydkoreas första kompletta cykelfabrik. Under slutet av 1950-talet licensbyggdes Honda motorcyklar och Mazda smålastbilar. På 1970-talet även Mazda personbilar och på 1980-talet licensbyggda Fiat 132 och Peugeot 604 (!). 1986 inleddes ”Ford-eran” och egenproduktion av modifierade Mazdamodeller, bland annat småbilen Pride samt den lilla suv-modellen Sportage. Båda såldes i Sverige. 1997 gick Kia i konkurs för att året därpå övertas av Hyundai Motor Company, en lösning som har utvecklats till ett intrikat ”korsägande” mellan märkena.

I vår tid kanske kan man säga att Kia övertagit den roll Opel hade på svenska marknaden under 1960- och 70-talen? Ett märke med tilltalande formgivning, med folkligt anslag parat med övertoner av lyx och med prisvärde i botten. 

Genombrottet kom med den 2006 visade modellserien C’eed (nu Ceed). Den lyckade designen var signerad den från Tyskland och VW-koncernen inköpta Peter Schreyer, som sedan dess satt sin signatur på rader av modeller. Ceed hade riklig utrustning och en clou i form av sju års nybilsgaranti. Folk rusade till säljhallarna, det fordom bleka varumärket med många molokna modeller bakom sig blev plötsligt hett. 

Kias (och Hyundais) recept har inte varit att ligga i absolut framkant av teknikutvecklingen, snarare att på ett klyftigt sätt dra nytta av och paketera modernitet som visat sig fungera. Med de senaste elbilarna har man lyckats fint med utbud, räckvidd och användarvänlighet.   

I mellantiden mellan marginalmärke och mestsäljare fanns den kuriösa lyxbilen Opirus. Har du sett en sådan någon gång? Risken/chansen är inte stor.

I Vi Bilägare nummer 9/1994 skrev redaktör Mikael Schultz om det nästan fem meter långa åket med den av Mercedes-Benz inspirerade designen. Det räckte ju med att titta på fronten eller på förardörrens reglage för den elstyrda stolen – precis som på stjärnmärket! 

Man kunde dra på munnen åt detta men Schultz hade faktiskt mycket gott att säga: ”För bakom hopkoket av lånta fjädrar döljer sig en bil som överraskar positivt på en rad punkter.” Priset förstås, knappt 400 000 kronor var rena fyndet jämfört med en Mercedes S-klass eller BMW 7-serie, om man nu vågade sig på den jämförelsen. Ljudnivån var låg och åkkomforten hög, bland annat för att man färdades på däck med förhållandevis hög 60-profil. 

Utrustningen var slösaktig med navigation som standard, kylt handskfack, läderklädsel, justerbar fjädring och en silkesmjuk V6-motor på 3,5 liter och 203 hästkrafter kopplad till en femväxlad automatlåda med olika körprogram. Motorn kom från Mitsubishi och användes där i Pajero, bland andra. Snål på bränsle var den väl inte med 11,4 l/100 km men den satte fin fart på den nästan två ton tunga Opirus. 

Integrerad ljudanläggning av modernt snitt fanns dock inte, radion/stereon var en eftermarknadspryl som i stil stack ut från den annars fint sammanhållna och välgjorda inredningen. De rikligt utströdda fuskträpanelerna var dock just det – fuskträpaneler.

Och namnet? Det hämtades från ”den bibliska staden Ophir, som var känd för sina väldoftande parfymer och sitt fina guld- och silverhantverk”, skrev Schultz, och fortsatte: ”Men statusvärdet är förstås på en helt annan nivå. En Kia på garageuppfarten sänder inte riktigt ut samma signaler som en Mercedes, BMW, Lexus, Jaguar eller Audi. Därför löper Opirus, trots många fina inre egenskaper, en uppenbar risk att bli riktigt exklusiv. I bemärkelsen sällsynt.”

Och det fick han ju rätt i.