7 imponerande Sovjetbilar som är bortglömda sedan länge

Tung, trög och tvåstegad

Det fanns inget stort bilutbud att välja på för invånarna i Östblocket. Desto större var valmöjligheterna för dignitärer och myndighetspersoner.

Volga var till exempel polisens favorit och bland de allra högst uppsatta politiska höjdarna var det lyxlimousinen Zil som gällde. De kunde ibland ses susa förbi köerna i stadig fart med tonade rutor och flera följebilar.

Mest känd är kanske Zils limousiner som tillverkades i extremt små antal under strikt sekretess. En av modellerna, Zil 115, hade 7,7-liters V8-motor på 315 hk vilket gav en litereffekt som var knappt hälften så hög som många av dagens småbilar.

Zil 115 vägde dessutom in på mastiga 3,4 ton på grund av det skottsäkra glaset, bombskyddet och skyddet mot kärnvapenstrålning. Bilen hade först tvåstegad automatlåda som senare byttes ut mot en trestegad. Chauffören kunde tack och lov njuta av servostyrning.

Östlig utmanare till Corvette

Vi håller oss kvar hos Zil ett tag till och hittar modellen Zil 112 Sport. Den togs fram på 1960-talet och blev en av Sovjetunionens mest framgångsrika racingbilar med skivbromsar, diffbroms och en V8-motor på 6,0 eller 7,0 liter och en effekt på 230–270 hk.

Ett exemplar av Zil 112 Sport byggdes om för att förbättra aerodynamiken. Den togs sedan till saltsjön Baskuntjak i södra Ryssland för att slå toppfartsrekordet, men bilen nådde inte mer än 230 km/tim.

En rolig detalj är att Zil inte bara tillverkade sportbilar och lyxlimousiner för partipampar utan också lastbilar och bussar.

Folkbilar utan flås

Det är ingen hemlighet att ingenjörerna och bilcheferna i öst sneglade mot väst när nya bilmodeller skulle designas och utvecklas. Ukrainska märket Zaz ser till exempel ut att ha hämtat en hel del inspiration från Fiat 600 när märkets nya modell skulle designas.

Zaz 965 hade bullig kaross och från början en tvåcylindrig boxermotor på 18 hk med imponerande långt serviceintervall på 3 000 mil. Den byttes senare ut mot modernare och något starkare motorer på hela 30 hk!

Zaz beskrevs som en folkbil som skulle klara dåliga vägar och som var enkel att reparera. Upp till 25 procent av Zaz tillverkade bilar byggdes om för rörelsehindrade personer – särskilt krigsveteraner – som fick köpa dem med kraftig rabatt.

Andra generationen av Zaz folkbil hette 966 och fick ett helt annat designspråk. Den var betydligt modernare under skalet men fick ändå hålla tillgodo med en V4-motor på mellan 30 och 41 hk. Den byggdes i hela 28 år, från 1966 till 1994.

Ryskbyggd elbil

När det var dags för Zaz-modellerna här ovan att ersättas gjordes det av Lada Oka, en ryskbyggd småbil som började byggas 1988 med designinspiration från Fiat Uno och Panda.

Det intressanta med Lada Oka var att den faktiskt fanns med eldrift. På 1989 års bilsalong i Moskva visades en batterieldriven version upp som kunde specialbeställas fram till 1998.

Elmotorn gav 25 kW (34 hk) och toppfarten låg på 90 km/tim. Batteripaketet var placerat framtill vid elmotorn, under stolarna och i bagageutrymmet och gav en räckvidd på tio mil.

Östtysk Ferrari?

I Östtyskland byggdes under 1970-talet en sportbil som kallades Melkus RS 1000 och som skulle utmana Ferrari Dino. Riktigt så blev det kanske inte, bland annat på grund av en trecylindriga 1,0-litersmotorn hämtad från Wartburg som gav 70 hk.

Bara 101 exemplar byggdes men bilen kunde i alla fall skryta med måsvingedörrar och en låg tjänstevikt på 680 kilo tack vare karossen i glasfiber och plast.

Heinz Melkus som grundade bilmärket var racingförare och gick över till att sälja BMW-bilar efter att Sovjetunionen imploderat. Hans son väckte 2006 liv i bilmärket igen men det slutade med konkurs 2012.

Design före prestanda

Som bilingenjör i Sovjet gick jobbet i nästan samtliga fall ut på att ta fram undermotoriserade och tåliga folkbilar, pampiga lyxvagnar till politiska höjdare eller någon form av terrängfordon för militären.

Men i hemlighet tog ett gäng ingenjörer vid Sovjetunionens bilforskningsinstitut Nami fram en sportbil i början av 1960-talet – mest för att ha kul på jobbet, verkar det som.

Resultatet blev KD Sport 900 och precis som med andra försök till sovjetiska sportbilar hämtade den motor och teknik från de vanliga modellerna vilket i det här fallet innebar en luftkyld V4-motor med 30 hk.

Prestandan var alltså inget att hurra för men designen var fräck och ger kanske till och med en liten hint av Volvo P1800 längs sidan? Någon serieproduktion av KD Sport 900 blev det inte – det satte partihöjdarna snabbt stopp för.

Tjeckisk hemlighet

Vi avslutar med Tatra, den tjeckiska biltillverkaren som ofta låg årtionden före flera konkurrenter i väst när det gäller aerodynamik och kluriga lösningar.

Tatra grundades redan 1850 men började bygga bilar 1897. Mest kända modellen är kanske Tatra 603 med luftkyld V8-motor som byggdes mellan 1956 och 1962. Den utvecklades delvis i hemlighet av ingenjörer som officiellt sett jobbade på en treaxlad buss.

Tatra 603 användes ofta av partihöjdare och även av taxiförare, samt partipampar på Kuba och i Kina. Bilen har ett främre bagageutrymme eftersom motorn sitter bak och en bensindriven värmare för förarstolen. Den tävlade också framgångsrikt i flera internationella rallytävlingar.

I Sverige finns enligt sajten Car.info 26 registrerade exemplar av Tatras modeller.

Läs också: Magnifik sågning av ryska lågprisbilen: ”Allt är skevt och snett”