XC90 - underkänd framvagn

Biltypen som kallas  suv har fått mycket kritik. Aggressiv mot andra trafikanter i en krock, onödigt platskrävande, vinglig på vägen och bränsletörstig är några av angreppspunkterna.
När Volvo lanserade sitt bidrag i klassen hade man gjort sitt yttersta för att minimera dessa effekter.

Volvo XC90 som presenterades 2002 och började levereras på hösten det året, är byggd som en personbil. Den har självbärande kaross och hjulupphängningar optimerade för vanlig väg. Den är i normalfall framhjulsdriven, bara om framhjulen tappar friktion kopplas bakhjulen via
Haldexkopplingen in för att hjälpa till. Inredningen är en kombination av minibuss och stor kombi, här får upp till sju personer plats men stolarna kan också fällas ned i golvet och skapar då ett slätt lastgolv. Ett sinnrikt antisladd- och antivältsystem håller ordning på bilen även i extrema situationer.

Vi Bilägares testbil nummer 100 var en silverfärgad XC90 2,5T med femcylindrig turbomotor på 210 hk. Andra alternativ var sexcylindriga T6 med 272 hk och dieselversionen D5 med 163 (senare 185 hk). Till 2005 kom även en kompakt V8 på 4,4 liter och 315 hk. Samtliga XC90-varianter har automatlåda med fyra, fem eller sex steg beroende på modell. Men bara D5 och 2,5T finns att få med manuell låda.  

När XC90 var nylanserad var kötiden extremt lång och trots att Vi Bilägare varit tidiga med att beställa sitt exemplar, hann det inte bli färdigbyggt och vi fick istället leasa en bil under ett år. Därmed blev den hundrade testbilen den enda vi inte ägt själva.

Kunden kunde välja mellan fem eller sju säten. Extrastolarna bak kostade 15 000 kronor och då ingick större skivbromsar fram, nivåreglering samt sidokrockgardiner som når även den sista stolsraden. De allra flesta - liksom Vi Bilägare - gjorde detta tillval och bilar med fem säten är i dag mindre attraktiva på begmarknaden.

Köregenskaperna är trygga och aningen sävliga, styrningen är lätt men samtidigt exakt. I vinterväglag har föraren stor nytta av fyrhjulsdriften som snabbt stagar upp bilen vid till exempel en omkörning. Men XC90 ska köras moget, pressas den för hårt börjar den höga karossen kränga och framhjulen tenderar att tappa greppet. När de väl gör det går dock antisladdsystemet in och korrigerar.

I vintertestet påmindes vi om att XC90 är en stor bil, med en stor kupé som tar lång tid att värma upp. De som sitter längst bak får vänta länge på värmen och får det aldrig lika varmt som framsätespassagerarna. Men ventilationssystemet är ganska väl dimensionerat och håller rutorna tämligen imfria även i sträng kyla.

Vår XC90 blev en favorit bland förare som skulle köra långt, och milen rullade på fort. Antalet missöden blev få, egentligen var det bara ett hjullager som skar akut vid 2 500 mil. Då krävdes bärgning och verkstadsbesök men reparationen gick givetvis på garantin.
 
Andra XC90-ägare har  annars fler rapporter om fel. Efter tre år noterade också Bilprovningen ovanligt många anmärkningar på styr- och spindelleder. Nästan var tredje bil underkändes.

 XC90 var den sista att lanseras på den plattform som S80, V70 och S60 också bygger på och när det var dags för XC90 hade Volvo eliminerat många av barnsjukdomarna, men inte när det gällde framvagnen för de bilar som tillverkades fram till sommaren 2003.
 
Några bilar har drabbats av oljeläckage vid växellådan, där vinkelväxeln till kardanaxeln går ut. En del XC90 har också dragits med elektronikfel och det har för det mesta lösts med hjälp av ny mjukvara till styrdatorn.

Med sitt höga pris spelade den stora Volvon ekonomiskt i en egen division i 2003 års långteststall, den var nästan dubbelt så dyr som de andra bilarna. Ändå klarade sig XC90 oväntat bra i den ekonomiska jämförelsen eftersom andrahandsvärdet det första året var mycket bra.

Studerar man däremot de dagliga utgifterna för att hålla en XC90 rullande inser man snabbt att det knappast är en bil för folk med normal ekonomi. De fasta kostnaderna är blytunga och en bränsleförbrukning på 13,3 l/ 100 km sätter sina spår i både kassakista och miljösamvete.