Trång men rolig

Hösten 2003 var det dags för en ny generation mellanklass-Volvo. Den gamla S/V40-modellen hade funnits i nästan åtta år och under den tiden hade mycket hänt. Inte bara med bilarnas utveckling utan också med själva företaget Volvo. Personbilsdivisionen ägdes numera av Ford och samarbetet med Mitsubishi om tillverkning i den gemensamma fabriken i Holland var avslutat. Den nya modellen hade utvecklats tillsammans med Ford Europa, på en ny plattform som även används till Mazda 3 och Ford Focus.

Nya S40 är några centimeter kortare än den gamla modellen men bredare och högre. Axelavståndet är längre men innerutrymmena är inte mycket bättre. Fram sitter de flesta mycket bra i bekväma stolar och med gott om benutrymme. Men insteget till baksätet är krångligt på grund av det brant sluttande taket och S40 är ingen familjebil trots att det finns tre trepunktsbälten i baksätet. Bagageutrymmet är mindre än i föregångaren men baksätet går i alla fall att fälla, liksom höger framstol.

Från början fanns bara femcylindriga motorer på 2,4 liter att beställa, kunden kunde välja mellan 140, 170 eller 220 hästar, den starkaste heter T5 och har turbo.

Senare tillkom en 1,8-liters fyra på 125 hk och en 1,6:a på 100 hk, båda från Ford. Dieselalternativ finns också: 1,6D med 110 hk och 2,0D med 136 hk.
Vi Bilägares långtestbil nummer 106 blev en 2,4 med 140 hk, inte så mycket för att vi valde den utan för att det var den vi kunde få tag i. Helst hade vi velat ha kombimodellen V50 som började säljas senare på våren 2004.

Som alltid inledde vi teståret med ett vintertest och här briljerade verkligen S40. Fina och roliga vägegenskaper, väl fungerande värme och ventilation, bra ljus och värmestolar. Alla S40 och V50 har antisladdsystem som standard och det ser till att hålla bilen på rätt spår. Men det slamrar en hel del om bromsarna när sladdhämmaren arbetar, det låter nästan som om något går sönder.

Men särskilt mycket sönder har inte vår S40 gått, trots att modellen var pinfärsk när vi påbörjade testet och man kunde förväntat sig en och annan barnsjukdom. Inte förrän efter 2 000 mil inträffade första mankemanget, men det var desto allvarligare. Vid hård inbromsning blev bilen obehagligt svårstyrd och det klonkade och knakade vid varje rattvridning. Felet visade sig vara en fästbult till främre krängningshämmaren som gängat upp sig.

Under andra teståret fick vi en del problem med lås och nycklar men de fixades på garantin, lambdasonden fick bytas efter att motorvarningslampan börjat lysa och det tog ett tag för Volvo att komma underfund med problemen med strejkande ciggtändaruttag och en instegslampa som inte släcktes. Byte av styrdator blev till sist åtgärden men då hade bilen varit inne på verkstad i två omgångar, och sista gången var vi av med bilen i tre dagar.

Efter garantins utgång vid drygt  8 000 mil strejkade torkarmotorn till vindrutespolningen. Det kostade drygt tusenlappen att få åtgärdat. En allmän servicekampanj genomfördes under 2006, justering av parkeringsbromsen.
Rostskyddet är bättre än på föregångaren men inte lika bra som på storasyskonen S60, V70 och S80. Obehandlade ytor på underredet är inkapslade av stora plastsjok, en given grogrund för rost. I bakvagnens infästning bakom en av plastsköldarna hittade vi angrepp efter två år.

- Visserligen är det en grov balk, säger vår rostskyddsexpert Thomas Widström, men på sikt kommer rosten att sprida sig till karossen.

Det är väl sörjt för säkerheten i S40. Som standard finns krockgardin och ytterligare fyra kuddar, skydd mot whiplashskador i framstolarna samt bältesvarnare på alla platser.

Testlagets slutomdöme om Volvo S40 blir positivt, men aningen kluvet:
"En av stallets mest körglada bilar och mycket komplett. Men när det gäller ekonomin hamnar S40 på efterkälken; den är dyr att hålla rullande. Utrymmena är heller inte de bästa, så någon familjefavorit lär bilen aldrig bli."     

S40 är inte är lika värdebeständig som tidigare nya Volvomodeller. Kombisyskonet V50 står sig bättre.