Skåp som märks

Sportwagon GTA heter den. Fast egentligen är Racewagon en bättre beteckning, för Alfas nya prestandakombi är byggd mer eller mindre som en banracer.

På gott och ont, visar det sig. Först bara njuter man. Det är så länge vägen är slät och fin. Sedan bara lider man. Det är när underlaget knölar till sig och blir gropigt och spårigt. Då stöter, skakar, smäller och knakar den knallhårt avfjädrade Alfan så att man börjar famla efter njurbältet och bara väntar på att bilen ska ramla i småbitar.

Det gör den som tur är inte, men känslan av sönderfall är långtifrån behaglig.
Den låga markfrigången ställer också till problem och med jämna mellanrum får sig underredet en törn när det slår i det ojämna underlaget.  

Nej, glöm dåliga vägar. Det är inget för Alfas racerskåp.

Bilen ska istället avnjutas på slät, finkornig (för bullernivåns skull) asfalt med många böjar. Då är den nästan oslagbart skojig att hantera med sina kvicka, precisa reaktioner och suveräna bett i asfalten. 
 
Jämfört med vanliga 156:an är chassiet på GTA (en gammal tävlingsbeteckning där A:et står för italienskans alleggerita, som betyder lättad) modifierat på en rad punkter. Förutom att det är sänkt och uppstyvat, har bland annat hjulvinklar, bakvagnsgeometri och styrväxel ändrats för att göra ekipaget alertare att hantera.

Men särskilt lätt är bilen förstås inte, beteckningen till trots. Vågen stannar på uppemot 1 600 kg. 
   
Naggat nöje

Juvelen i Alfas GTA-bygge är en mustig 3,2-litersmotor på 250 hk som driver på framhjulen. och levererar massor av energi över ett brett register.

De dova tonerna från den rått mullrande V6:an sätter luften i dallring redan på tomgång. Gensvaret på gasen är blixtrande och när varvtalet ökar växer morrandet till ett ylande vrål som borde ge alla bilintresserade ståpäls.

Tyvärr leds kraften från den kraftfulla V6:an ned i backen på ett ganska ociviliserat sätt, trots att antispinnsystem är standard. Vid hårda accelerationer blir drivkraftsreaktionerna i ratten nästan hysteriska, särskilt om underlaget inte är helt perfekt. Det hämmar både körprecisionen och naggar nöjet bakom ratten i kanten. 
  
Styrningen är annars en delikatess med bara 1,75 rattvarv mellan fulla hjulutslag. Det gör att bilen reagerar reptilsnabbt på ratt-utslag. Ändå känns den aldrig nervös, motståndet i servon är perfekt avstämt.

Många underligheter
På trånga utrymmen  blir dock Alfan med sin vändcirkel på hela 12,1 meter direkt otymplig.
Bromsarna är också en liten besvikelse. Trots rejäl skivdimension och ilsket röda ok från Brembo mattas de oväntat mycket och bilen ormar sig en del under maximala inbromsningar. 
  
Instrumenten är djupt liggande och svår-avlästa; mätarna är tippade ett drygt kvarts-varv åt vänster. Åtgärden är helt okej när det gäller varvräknaren. Tanken är att rödmarkeringen ska hamna rakt upp, precis som på tävlingsbilar.

Lika intelligent är det inte att vrida hastighetsmätaren. Det känns avigt att mätarnålen pekar nästan rakt ned när man kör i svenska basfarter som 50 och 70 km/tim.

Den sexväxlade lådan förtjänar också beröm och den precis lagom tjocka treekrade ratten ger ett perfekt grepp.

Det är, trots en del missar, svårt att inte göra tummen upp för GTA:n. Alfas ambitioner har varit att göra en racer för gatan och det har man lyckats med. 
  
Samtidigt är bilen både oborstad och störande obekväm på fel underlag och kräver i det närmaste perfekta vägförhållanden för att kännas harmonisk och ge sitt bästa.

Hög kvalitet

Så den som vill ha en riktigt potent kombi, men oftast åker på dåliga vägar (och vem gör inte det i vägförfallets Sverige?) bör speja efter något annat.   

Varför inte låta blickarna falla på Lexus IS300 SportCross, Toyotas svar på kombibilarna i BMW:s 3-serie?

 IS300 är visserligen både svagare, långsammare och inte hälften så busig som Alfas GTA-kombi. Men den japanska bilen ger en helt annan känsla av hög kvalitet in i minsta skruv.
Lexus IS300 är byggd enligt klassiskt recept från München: en rax sexa i fronten och drivning på bakhjulen. Väghållningen är utsökt, balansen bättre än i Alfan och den precisa och kvicka styrningen är av naturliga skäl välgörande befriad från drivkraftsreaktioner.

Det är en fröjd att piska fram IS300 på krokiga vägar. Få konkurrenter hänger med i svängarna, om de inte råkar heta just Alfa GTA förstås.  

Den raka sexan på 214 hk är både rivig och kraftfull, men det är egenskaper som delvis kamoufleras av att bilen bara finns med en silkesmjukt växlande femstegad automatlåda.
Lådan kan även växlas manuellt med knappar på ratten och då kommer motorn bättre till sin rätt och det blir skojigare att köra Lexus. Växelbytena går riktigt kvickt, men en manuell låda hade inte suttit i vägen med tanke på bilens sportiga karaktär. 
   
På lite sämre vägar tar IS300 igen förlorad mark. Med sin avancerade hjulupphängning, dubbla triangellänkar både fram och bak, är bilen följsammare mot underlaget än Alfan.
Det är också klart behagligare att åka i Lexus på de flesta underlag. I och för sig är också IS300 ganska bestämt avfjädrad, men det är långt till Alfas kompromisslöst knallhårda chassisättning. Även ronden ljudkomfort vinner den japanska bilen klart.  

Designfilosofierna skiljer sig en del åt. Lexus eleganta karosslinjer är ganska strama, medan Alfan är flitigt kryddad med diverse kjolpaket, spoilrar och skärmbreddare.   

Inga storlastare

Både Alfa och Lexus är välutrustade och det mesta som behövs är standard. Lexus saknar dock en del detaljer som borde vara en självklarhet på en bil för nästan 400 000 kronor. Exempelvis kan ratten enbart justeras i höjdled och klimatanläggningen har bara en zon.
I Alfan är det framför allt ett trepunktsbälte på mittplatsen bak som fattas. Fast egentligen får inte fler än två plats i sätet, som är format som två sportstolar. Lexus aktersoffa är både rymligare och bekvämare.

Mugghållare är en annan bristvara i GTA:n, det finns inte en enda.

Ingen av bilarna är någon storlastare, men ett par golfbagar med tillhörande klubbor måste självklart få plats utan att baksätet behöver fällas. Det klarar Lexus, men inte Alfa.

Annars är Alfas kompakta lastutrymme både smartare och vettigare inrett än det i Lexus. Luckan som öppnar en bit in på taket är en av många bra finesser, liksom att lastskyddsnät är standard. 

Säkerhetsmässigt är båda bilarna svårbedömda, ingen av dem har krocktestats av EuroNcap. Vi får nöja oss med att konstatera att nivån på säkerhetsutrustningen är ungefär likvärdig. 
  
Hjärtat eller hjärnan?

För den som älskar bilkörning och låter hjärtat styra är den högpotenta och temperamentsfulla Alfan det givna köpet. 

Men låter man hjärnan vara med på ett hörn är det SportCross som tar hem spelet.
Den japanska bilen är mognare, bekvämare och mer användbar än den italienska. Lexus är trots sitt högre pris också mindre dyr att äga, främst tack vare ett bättre andrahandsvärde och en lägre försäkringspremie.

Fast glöm inte att plussa på kalkylerna med några tusenlappar för en ordentlig rostskyddsbehandling.

Det behöver båda bilarna. 

Testad i Vi Bilägare nummer: 14/2002