Olika som bär

Det fanns en tid då amerikanska bilar var mycket populära i Sverige. År 1947 hette Sveriges mest sålda bilmärke Chevrolet. Men varefter den europeiska bilproduktionen fick upp ångan efter kriget försvann de amerikanska märkena ur topplistan.
I fjol såldes knappt 5200 amerikanska bilar i Sverige, vans och jeepar medräknade. Det är bara 1,5 procent av hela svenska marknaden.

Att svenskarna blivit lite aviga till amerikansk bilkultur avskräcker dock inte de stora i Detroit. De hoppas att folk ska få upp ögonen för amerikanska bilar. Under våren 1999 berikades Saab/Opels försäljningshallar med en ny modell: Chevrolet Alero. Den stod där i några månader innan den andra nyheten rullade in i höstas: Opel Omega 2000.

De påminner ganska mycket om varandra, när de står bredvid varandra i bilhallen. Båda är på ett ungefär lika långa och breda, har lika starka och snåla motorer och prislappar som inte skiljer sig särskilt mycket.

Den som kommer in för att titta på en stor och stark familje- eller tjänstebil kan kanske bli en aning konfunderad inför General Motors utbud. Men även om Chevrolet Alero och Opel Omega verkar lika i siffror, är verkligheten en annan.

Den amerikanska utmanaren är ny och modernt konstruerad med framhjulsdrift och tvärställd motor. Opel Omega har visserligen moderniserats med åren, men varit med sedan 1986. Den blev Årets Bil 1987. På den tiden gick det för sig att utse en bakhjulsdriven bil med längsmonterad motor till vinnare.

Den ena är ung och den andra gammal. Men den som börjar bekanta sig med de båda bilarna undrar snart vilken som egentligen är vad.

Ojämna glipor
En okulär besiktning verkar i början bra, åt vilket håll man än tittar. Chevrolet Alero är bred, låg och slank, med sportig framtoning och alls inte oäven.

Opel Omega har fått sitt andra lyft inför millennieskiftet. Det är en rejäl föryngring som kostat Opel ungefär 1,3 miljarder kronor. Inte mindre än 3000 detaljer - eller drygt 35 procent av hela bilen - har gjorts om eller modifierats, däribland front och akter. Från att ha varit en ganska slätstruken bil har Omega fått mer elegans och pondus.

När man kryper närmare inpå bilarna, uppenbarar sig dock skillnader i amerikansk och europeisk bilbyggarkultur. Den amerikanska toleransnivån verkar inte satt med lasermått utan mera med hjälp av en svarta tavlan-linjal.

På Chevrolet Alero kan det skilja flera millimeter på springorna vid t ex dörrar och huv. Ibland går plåtarna i nivå med varandra, ibland inte. Bakluckan sitter snett på de flesta ledder. Främre stötfångaren verkar dithängd i stor brådska.

Detaljerna märks kanske inte så tydligt på håll. Men passningsdissonanserna ger ändå bilen ett lite slarvigt och rackligt utseende.

Opel har däremot inte gjort några monteringsmissar. Omega håller för att granska. I USA anses den tillräckligt välgjord för att säljas under lyxbilsnamnet Cadillac (med tillnamnet Catera). I jämförelse med de inhemska produkterna framstår den antagligen som ett under av bilbyggarkonst.

Värd påslaget
Chevrolets prislapp är trevligast att läsa. Alero kostar 195 500 kr och för denna summa får man en tämligen fullutrustad bil. Det finns automatlåda, luftkonditionering, farthållare, larm, elhissar och anti spinn-system.

Opel Omega är inte standardutrustad med vare sig farthållare, larm, automatlåda eller elhissar i bakdörrarna. En del av dessa lyxdetaljer medföljer dock i bilar med tillnamnet Elegance som kostar 16 000 kr mer än standardmodellen.

Trots att den är dyrare, känns det ändå som om Opel Omega är mest prisvärd. Kupén är elegant inredd med snygga tyger och paneler som är trevliga att ta på. Miljön är lugn och ombonad och en massa kluriga fack hjälper till att hålla ordning i bilen.

Inuti Chevrolet Alero är det mer slätstruket, plastigt och fackfattigt. Däremot finns det fyra ordentliga burkhållare. Färre är nog otänkbart i en äkta amerikan.

Baksätesvärme

Bilar i den här familjeklassen bör förstås ha bra baksäten. Sittprovet i Opel Omega avslöjar inga brister. Sätet är högt och brett med överdådigt benutrymme. Det finns trepunktsbälten och nackskydd på alla platser. Testbilen hade också värme i baksätets ytterplatser, en skön detalj som kostar 2100 kr.

Även Chevrolet Alero går att få med värme bak - det medföljer bara som nödvändig standard tilsammans med läderklädsel för 10 800 kr. Komforten i övrigt är diskutabel. Passagerarna sjunker djupt ned i ett lågt, och svampigt säte. Ovanför deras huvuden välver sig bakrutan. Det känns otryggt och utsatt.

Säkerhetsmässigt är Chevrolet Alero närmast att betrakta som fyrsitsig. Mittplatsen bak saknar såväl trepunktsbälte som nackskydd.

Det är inte de enda säkerhetsdetaljer som Chevrolet har glömt. Alero har inga sidokrockkuddar eller bältessträckare heller.

Säkra nackskydd

Opel Omega (åtminstone av andra generatonen från 1994 och framåt) är väldokumenterat krocksäker. Den har fått bra betyg i både Euro NCAP:s krocktester och Folksams undersökningar. Nu har Opel förbättrat modellen ändå mer.

Den har t ex utrustats med Saabs nackskydd som uppges minska risken för whiplashskador vid krockar bakifrån. Nackskydden är förbundna med en platta i ryggstödet. Vid en krock trycks plattan in av passageraren i sätet, nackskyddet pressas framåt-uppåt och fångar upp huvudet. De skadliga rörelserna i nacken hejdas.

Dubbla krockkuddar och sidokuddar är också standard. I år kompletteras kuddsystemet på passagerarsidan med sensorer som känner av om stolen används. Om den är tom vid en olycka utlöser inte kuddarna. Detsamma gäller om det sitter ett barn i en bakåtvänd barnstol på passagerarplatsen. Opel har speciella barnstolar som utrustas med transponders vilka sänder signaler till airbagsystemet.

Den som låter sina små barn sitta bak, kan i stället fästa barnstolarna (från Opel) med ett specialgjort system, sk ISO-Fix.

Baken ut

Under besiktningen och provsittningarna i bilhallen tar Chevrolet Alero inte många poäng. Men när vi kör iväg mot 250 mil på vresiga vintervägar, hämtar den in lite.

Vädret har slagit om och blivit milt. En stor del av första dagsetappen går på smältande snö- och isvägar. Där får Opelföraren händerna fulla.

Bakhjulsdrift och våt is är ingen lyckad kombination. Minsta gaspådrag för mycket får Omega att slänga ut med baken. Att ta sig uppför backar - då man ju måste gasa - är en svettdrivande erfarenhet. Varje omkörning måste föregås av ett noggrant studium av väglag och mittsträngars tjocklek. En missbedömning kan bli otäck.

Av någon anledning har Opel inte försett Omega 2,2 med vare sig sladd- eller slirkontroll. Varför Opel valt att släppa ut en modern bil utan en så säkerhetshöjande utrustning vete väl gudarna i Rüsselsheim allenast. Men det är snudd på ansvarslöst.

Chevrolet Alero är framhjulsdriven och betydligt snällare i svårt väglag. I standardutrustningen finns dessutom en slirkontroll som drar ned motoreffekten om ett drivhjul börjar spinna. Bilen är stadig och lättkörd, även om den på framhjulsdrivna bilars vis gärna kanar utåt med framhjulen i riktigt hala svängar.

Den amerikanska 139-hästarsmotorn och automatlådan fungerar väl tillsammans. Motorn låter visserligen ganska grovt men har en seg dragstyrka och är alert i kick-downmanövrer. Den fyrväxlade automatlådan växlar mjukt som en liten suck, men växelföraren är inte smidig. Ibland får man rycka länge i spaken innan den går att rubba och man kommer iväg.

Irriterande brister

Trots att den ibland kan ställa sig på tvären är ändå Opel Omega den bil som testförarna föredrar. Chevrolet har visserligen en bra förarstol och den är okomplicerad att köra. Men som långfärdsbil har den irriterande brister:

På skrovliga vägar rullar ett dovt, tröttande buller upp från hjulställen. Fjädringen småstöter. Strålkastarna avger ett gult, kort sken som tvingar föraren att spänna ögonen. Ventilationen är dålig. När det är några grader kallt immar bakrutorna igen även om det bara sitter två personer i bilen. Fläkten måste ofta gå för fullt på defrosterläge - och då blåser luften rakt i ögonen på föraren.

Omega är betydligt bättre anpassad för att fungera som familje- och långfärdsbil. Den är tyst, rör sig lugnt och bekvämt på ojämn väg och har ett utomordentligt ljus. Ventilationen fungerar omärkligt och effektivt. Bara det inte är halt…..

Direktörerna i Detroit är optimister om de tror att Chevrolet Alero kan vara ett allvarligt alternativ för de svenska familje- och tjänstebilsköpare. Amerikanaren har förvisso en viss grovhuggen exotism som kanske kan attrahera en och annan. Men dess främsta vapen är prislappen. I kamp med Opel Omega är det inget tungt tillhygge.

Testad i Vi Bilägare nummer: 04/2000