Långtest 2009: Vintertest

Bränsleförbrukningen är, enligt en färsk undersökning, den i särklass mest betydelsefulla faktorn när svensken köper ny bil. Till och med viktigare än priset.  

Men att vaska fram de snålaste modellerna är inte så lätt som det verkar. Bränsledeklarationen ger visserligen en vettig vägledning om förbrukningen. Problemet är att uppgifterna inte är särskilt pålitliga för den som vill veta hur mycket bilen drar under realistiska förhållanden i verklig trafik.

Siffrorna i deklarationen tas fram i laboratorium, där bilarna körs på en rullande landsväg enligt en noga fastställd testcykel och under identiska (men även idealiska) förhållanden. Resultatet blir en förbrukning som fungerar utmärkt när det gäller att jämföra olika bilar med varandra och det är just det som är finessen med bränsledeklarationen.

Däremot är laboratoriesiffrorna inte mycket att lita på när bilarna körs i bistert svenskt vinterklimat. Då skenar bränsleförbrukningen iväg skyhögt över de deklarerade värdena och så är det för fyra av fem bilar i årets långteststall.

Hittills är det bara Volvo XC60 som någorlunda håller vad den lovar i fråga om bränsleåtgång. Resten av stallet har sörplat i sig mellan 24 och 31 procent mer drivmedel än vad som anges officiellt.   

Tappade kontrollen
En av vinterns värsta bränslesyndare är Renault Mégane som under sina första knappt 500 mil har ett snitt på 5,8 l/100 km. Det är nästan 29 procent mer än de 4,5 l/100 km som anges i deklarationen! Här finns en uppenbar risk för besvikna ägare.   Renaulten har även på ett annat sätt fått en dålig start i årets långteststall. Men i det fallet berodde det inte på bilen, utan på ett förarmisstag.

Under pillrande med den lågt monterade ljudanläggningen tappade testchauffören för ett ögonblick kontrollen över bilen. Den gled med sidan i låg fart in i ett räcke och följden blev en serie plåt-, plast- och fälgskador.

De såg inte så allvarliga ut för ögat och bilen var fullt körbar, men reparationen kostade ändå multum: 42 500 kronor. Försäkringen täckte förstås det mesta och långteststallets kassa dränerades bara på självrisken: 3 500 kronor.       

Förutom den höga dieselförbrukningen och den lågt placerade radion får Mégane kritik för den slamriga dieselmotorn (särskilt när den är kall) och den kryckiga växellådan. Den digitala hastighetsmätaren uppskattas inte heller av första etappens testförare.

På pluskontot noteras att åkkomforten är behaglig, väghållningen stabil och att rostskyddet är av toppklass: Mégane är den enda långtestbil som belönas en femma i betyg av Vi Bilägares rostskydds-expert.

Havererad mekanism
Trots att VW Golf är långtestets hittills snålaste bil har den varit en liten besvikelse när det gäller bränsleförbrukningen. I och för sig brukar dieslar ta en stund på sig innan de är ordentligt inkörda, men 20 procent över deklarationen är i mesta laget.

Golfen, som annars ger ett så gediget kvalitetsintryck, har dessutom överraskat genom att gå sönder. Plötsligt havererade mekanismen till elfönsterhissen på förarsidan, med påföljd att rutan fastande i nedhissat läge. Givetvis hände det en iskall lördag när alla verkstäder var stängda. Det var bara att parkera bilen i garaget och vänta på vardag.

Nu är elhissen reparerad och samma sak gäller det mystiska elektronikfel som vid upprepade tillfällen drabbat Golfen vid kallstart i minusgrader. När tändningsnyckeln vreds om var både servostyrning och antisladdsystem utslagna och det krävdes en omstart för att systemen skulle börja fungera.

Felet dök under en period upp varje gång bilen sattes igång, men försvann av sig själv innan vi hann till verkstad. Första etappens testförare berömmer annars Golfen för de fina köregenskaperna, den smidiga drivlinan och den gedigna kvalitetskänslan.

– Allt i VW:n känns på något sätt rätt. Man känner sig hemma och trivs så fort man sätter sig i bilen, skriver han i sitt protokoll. Få konkurrenter i klassen ger samma fina och genomtänkta intryck.

Men testprotokollet innehåller också en del kritik. Det är i första hand det dånande däckbullret och den ojämna värmespridningen - det är kallt om fötterna! - som får tummen ned.

Frusna lås
Inte heller testets dyraste bil, Volvo XC60 har varit helt felfri under första etappen. Men när det gäller att hålla sin deklarerade förbrukning är den klart bäst i långtest. Sju procent mer än den uppgivna siffran måste betraktas som fullt godkänt.  

Problemen som drabbat 422 000-kronorsbilen har med dörrlåsen att göra. De fryser lätt ihop och på långteststallets XC60 har det resulterat i att dörrarna periodvis varken gått att stänga eller öppna. Felet är på väg åtgärdas och vår Volvo ska snart in på garantireparation för att få de bristfälliga låsen utbytta mot en ny, bättre typ.

De fryskänsliga låsen är kända av tillverkaren och finns på ett antal tidigt byggda bilar i modellserien. Även ägarna till dessa får givetvis problemet åtgärdat på garantin.

Bortsett från låsbekymren har den fyrhjulsdrivna Volvo-suven skött sig klanderfritt under sina första drygt 900 mil. Etappens förare ger mycket beröm åt den utsökta åkkomforten och den suveräna stabiliteten på alla vägar och i alla väglag.     

Även som dragbil i besvärligt före imponerar XC60 stort och det kommenteras så här i testrapporten:

– Fyrhjulsdrivningen är häpnadsväckande effektiv när det hänger tungt på draget och underlaget är slipprigt. Jag har inte behövt tveka någonstans. Inte ens på den oplogade och snorhala vägen till fritidshuset.    

Plus i protokollet blir det också för XC60:s många säkerhetssystem, som hjälper föraren till en säkrare framfart. Men vissa brister hos säkerhetssystemen har också avslöjats. De tål inte riktigt tuffa svenska vinterförhållanden.

Blis, som övervakar ytterbackspeglarnas döda vinkel, börjar ibland tokblinka utan anledning. Orsaken är att kameralinserna då och så sätts igen av snö. Avåkningsvarnaren fungerar heller inte riktigt som den ska i alla lägen. I smutsigt väglag "ser" systemet inte väglinjerna tillräckligt bra och slår inte larm när de korsas.   

Det grovt skorrande motorlju-det vid gaspådrag är en skönhetsfläck på den annars så tysta Volvo-suven och vi ångrar också att vi valde den ljusa inredningen.

- Den är överraskande känslig. Minsta fläck och skav syns direkt och redan efter några månader ser interiören otrevligt snaskig ut, slutar etappens testförare sin rapport.    

Fel på värmesystemet
Ford Fiesta är långteststallets näst snålaste bil, men den har en lång väg kvar till den uppgivna förbrukningen: 4,2 l/100 km. Vår Ford har hittills dragit 5,5 l/100 km och det är 31 procent mer än den officiella siffran. Värst i test!

Bilen är också levererad med ett fel på värmesystemet, som fått etappens testförare att frysa.

– Jag hade bilen under årets kallaste period och gjorde dessutom ett par resor norrut. Där var temperaturen som mest nere 25-30 minusgrader och då hade jag verkligen behövt en bättre kupévärme, skriver han i sin rapport.

Värmesystemet på Fiestan ska uppdateras på garantin. Men ännu nästan tre månader efter att bristerna påtalades första gången har ingenting hänt. Det är tur att det snart är vår! Förutom vår långtestbil är ytterligare 35 Fiesta med samma fel sålda i Sverige, så det lär vara fler än Vi Bilägares testförare som hackat tänder under vintern.

Men det är inte bara den klena kupévärmen som gör vår långtest-Fiesta till en mindre lyckad vinterbil. Den saknar såväl strålkastarspolare som stolvärme i ryggstödet och yttertermometer. Termometern ingår i färddatorpaketet, som kostar 1 000 kronor extra. Det borde vi ha beställt.    

Körmässigt klarar sig däremot Forden alldeles utmärkt, både på hala vintervägar och på andra underlag. Bilen är kul, smidig och alert att hantera, samtidigt som väghållningen är av hög klass.             

Fjädrings- och sittkomfort är också överraskande bra, särskilt med tanke på att det handlar om en småbil. Tyvärr förstörs åkkomforten till viss del av ett elakt dånande däckbuller på grovt underlag.

- Synd med alla vinterbrister. Fiesta är ju annars en så trevlig liten bil att köra. Pigg dieselmotor, smidig växellåda, bra sittkomfort och en utmärkt bränsleekonomi, skriver etappens testförare i sin rapport.       

Helt utan fel
Honda Jazz är den enda bensindrivna bilen i årets långteststall. Men inte heller den har kommit i närheten av sin uppgivna förbrukning utan dragit 24 procent mer: 6,7 istället för 5,4 l/100 km.
Mer positivt är att Jazz hittills klarat sig helt utan fel, om man bortser från fadäsen med det borttappade märkesemblemet (se fel & brister här intill) och en spräckt vindruta.    

Första etappens förare har hunnit avverka nästan 600 mil i den lilla Hondan och har mest positiva omdömen att ge.  

- Med tanke på att det är en liten bil ger den en väldigt fin rymdkänsla inuti. Jag sitter även skönt i stolen och avläggningsytorna runt förarplatsen är väldigt bra.

- Det finns många fack att stoppa prylar i, stora dörrfickor och dubbla handskfack. Här har "inredningsarkitekterna" gjort ett bra jobb, skriver han i sin rapport.

Han berömmer också det flexibla lastutrymmet och det smarta baksätet, där sitsarna på biomanér kan fällas uppåt. Då kan höga föremål fraktas på golvet bak.Även körmässigt får Jazz godkänt, även om den är lite surrig på motorväg.

- Men spontant tycker jag ändå den är tystare än många andra småbilar. Den Peugeot 308 jag körde före jul bullrade mer än Hondan, åtminstone i mina öron.

Klarar inte sträng kyla
Allvarligaste kritiken riktas mot värmesystemet, som inte riktigt orkar med när temperaturen kryper ned under tio minusgrader.

- Då får man sitta och ändra luftströmmarna hela tiden för att undvika kallras. Ofta slutar det med att man tvingas vrida upp temperaturen till 25 grader för att inte frysa. Och det känns lite onödigt, avslutar Hondaföraren sitt protokoll.