Långtest 2008: Vintertest

Vanligen sätter vi samma slags vinterdäck på alla våra testbilar - dubbfria sedan många år. Men inför årets vintertest hade det strulat ända in i det sista. Två av våra inköpta testbilar hade inte ens hunnit tillverkas när vi gav oss iväg norrut. Vi tvingades nödlåna bilar av både Volvo och Audi. Problemet var att vi aldrig hann förse dem med våra egna vinterdäck. De fick rulla på hjul som respektive generalagent valt ut.

Bilföretagen hade nog valt utrustning efter bästa förmåga. Däcken som satt på Volvo V70 (Conti Winter Contact) hade till och med vunnit ett test i en svensk biltidning. Varför bilen ändå var hopplös att köra i Norrlandsföre kunde vår däckexpert Erik Rönnblom berätta:

- Däcken har fel hastighetskod, sa han. Kod H betyder att det är gjorda för farter upp till 210 km/tim. Den gummiblandningen fungerar inte bra i låga temperaturer.

Däck med gummi som ger säkert väggrepp även i många minusgrader ska ha hastighetskoden Q eller R, vilket innebär att de är godkända för 160-170 km/tim. Sådana däck satt på Ford Mondeo, Peugeot 308 och Subaru Impreza (Gislaved Soft Frost eller Conti Viking). Den inlånade Audins breda Bridgestone Blizzak hade däremot V-kod - för 240 km/tim.
 
- De fungerar säkert bra på Autobahn, men inte i nordiskt vinterföre, muttrade Erik.

Det fick vi bevis på. Även Audin var obehagligt halfotad. Vid ett stopp utmed vägen hamnade den lite för långt ut på vägkanten - och tog sig inte därifrån. Vägbanan höjde sig lite mot mitten och den lilla lutningen räckte för att bilen skulle bli stående med hjälplöst slirande hjul. Vi fick koppla en bogserlina och dra den ut på slätare mark.

Med fel däck var det svårt att riktigt bedöma de två bilar som vi tippat högt som segrare i vintertestet. Men däcken var inte det enda som stökade till det för oss.

Flera gånger tidigare har vi lyckats pricka in  vårt traditionella test till en vecka då vintern tagit paus. Plusgrader har nästan hört till dagordningen. Med årets test tänkte vi inte ta några risker. Testbasen förlades till Korpilombolo, ett erkänt köldhål i Tornedalen.

Men när morgonen randades stod vi snopna på parkeringsplatsen. Våra känsliga laboratorietermometrar visade 2,3 minusgrader. Vintern hade än en gång gäckat oss.

Under de 120 milen mellan Stockholm och Korpilombolo hade vi fått vad vi tålde i form av vinterväglag. Vi hade kämpat med blöt modd, virvlande yrsnö, halvsmälta isvägar och frusna spår och visste precis hur bilarna uppförde sig. Under många mörka mil hade vi kunnat bedöma ljus och instrumentering. Men för att skilja en bra vinterbil från en dålig behövs också kyla. Bara många kallgrader kan avslöja hur effektivt värmepaket och defroster fungerar.

Väderleksrapporten gjorde oss molokna. Hela Sverige var täckt av en värmebubbla som inte skulle försvinna på många dagar. Men det fanns en liten köldficka kvar. Från Jukkasjärvi utanför Kiruna rapporterades minus tolv.
Vid tvåtiden, när polarmörkret börjat sänka sig, flydde vi från Tornedalen och in mot kylan i Lappland.

Däckstrulet  gjorde förstås bedömningen lite knepig men graderingen var enhällig:

Den fyrhjulsdrivna Subaru Impreza är (förstås) bäst att köra i vinterväglag. Bekvämast åker man i Volvo V70. Audi A4 känns sportigast. Peugeot 308 passar bäst på barmark.  Och Ford Mondeo har alla goda egenskaper i tillräcklig mängd för att vinna rubbet och föräras titeln "Årets vinterbil".