Långtest 2008: Subaru Impreza – märker inte vintern

– Åh, vilken kul bil! Håkan hade inte kört mer än några kilometer förrän det glada ropet ekade i komradion.

Precis som föregångaren är nya Impreza permanent fyrhjulsdriven. Kraften fördelas lika mellan fram- och bakaxel och elektroniska diffbromsar förbättrar fästet. I det växlande Norrlandsklimatet visade Subarus teknik ständigt sin överlägsenhet. Moddsträngar, spår och snödrev - inga problem. Bilen gick stadigt som på barmark hur än väglaget skiftade.

– Man bara siktar och gasar och bilen går precis dit man vill, konstaterade Tommy förtjust.

En lågväxel hjälper bilen att ta sig fram i extra besvärligt väglag och förvandlar också Impreza till en bärgningstraktor som vi hade nytta av när halkan blev för svår för våra tvåhjulsdrivna bilar.

Till Subarus speciella koncept hör också boxer-motor. Att det inte surrar någon vanlig maskin under huven hörs direkt. Boxern har en vinande dov, kraftfull ton. Tyvärr låter den mera potent än vad den är. 150 hästar kan verka väl tilltaget i en mellanklassbil, men motorn har förvånansvärt tunn kraft på lägre varv. För att ge sitt bästa bör den varvas och växlas nästan som en rallymaskin. Kopplingen tål snabba växlingar - den tar som ett yxhugg - men växelspaken är ganska trög att rycka i.

Den platta, låga boxermotorn hjälper till att sänka tyngdpunkten, vilket gör bilen stabilare. Men boxern är inte särskilt snål. Subaru har jobbat hårt med att försöka få ned förbrukningen och uppger nu ett genomsnitt på 8,4 l/100 km. Detta lyckades vi till och med underskrida, men ändå drog Subaru Impreza mest bränsle av alla våra bilar. Att driva fyra hjul istället för två kostar soppa.

När vägarna är isiga, hala, våta, moddiga eller täckta med spårig nysnö är det en fröjd att köra Impreza. Vi utnämnde den enhälligt till årets bästa körvinterbil. Men ändå ville ingen gärna sitta länge bakom ratten. Det var helt enkelt för obekvämt. Förarstolens sits är platt och konstigt vinklad.

Den lutar nästan framåt och lämnar högerbenet utan stöd. Halsdukar, kartböcker och komradioapparater - allt som var tillgängligt användes som underlag för att lindra den kramp som oundvikligen kom smygande efter en stund.