Krånglande elektronik

Tredje generationen Opel Vectra lanserades 2002. Den är lika lång som föregångaren men ändå rymligare eftersom axelavståndet har ökat med sex centimeter, bredden med närmare en decimeter.

Först ut var en fyrdörrars sedan och en femdörrars halvkombi, kallad GTS. I slutet av 2003 visades kombin med förlängt axelavstånd och ett av klassens största lastutrymmen. Dessutom finns modellen Signum med samma långa axelavstånd som kombin, här har det dock utnyttjats för att ge bästa möjliga innerutrymmen.

Hela modellserien genomgick en ansiktslyftning hösten 2005, med ändrad front och några nya motorer. Samtidigt blev köregenskaperna lite mer sportiga.

Ett stort antal motorer har funnits att välja mellan: 1,8 med 122 hk, 2,2 med 147 hk, 2,0T med 175 hk, 3,2 V6 med 211 hk och nu senat 2,8 Turbo med 230 hk. Dessutom kan man hitta turbodieslar på 120, 125 eller 150 hk.
Vi Bilägares testbil nummer 98 var en metallicgrå Vectra 2,2 Sedan med företagspaket och den kördes samtidigt som koncernsyskonet Saab 9-3 SportSedan i långteststallet 2003. Trots släktskapet upplevs de två bilarna som helt väsensskilda på vägen. Där Saaben är sportig och alert är Vectran lugn och trygg, både vad gäller väghållning och motorkaraktär.
Interiören känns mycket modern, särskilt i jämförelse med förra Vectragenerationen. Det är strikt och välordnat med snygga material och fin kvalitetskänsla. Men det finns en del att irritera sig på: blinkersspaken som fjädrar tillbaka är svår att vänja sig vid och reglagen till värmen och radion på mittkonsolen är alldeles för krångliga att använda.

I vintertestet avslöjades att värmesystemet kunde vara bättre, det tog ganska lång tid innan plusgraderna spred sig i kupén och även med en ensam förare i bilen var det svårt att hålla rutorna imfria. Men strålkastarna och vägegenskaperna fick mycket beröm.
Men när bilen gått ca 1 000 mil började den spöka rejält och elektronikfelen kom och gick på ett mycket enerverande sätt. Antispinn- och ABS-systemen slogs ut, instrumenten lade av, varningslampor blinkade och radion glappade.

Felen kunde uppstå när som helst och utan förvarning. Orsaken sades inte ha direkt med bilen att göra, utan berodde enligt Opel på en i Sverige slarvigt monterad motorvärmare. Ett hål som borde ha tätats i torpedväggen, släppte in regn- och smutsvatten som letade sig in i bilen och in under passagerarstolen där ett kontaktstycke för bilens elektronikledningar ligger. Inte bra och trots att Vectran tillbringade mycket tid på verkstad och trots att man bytte bland annat databox, fick Opel inte ordning på bilen. Till slut gav de upp och gav oss en helt ny bil på garantin.

Efter hand kom rapporter in om att andra ägare drabbats av samma fel, åtminstone ett hundratal i Europa. Och efter 750 mil med vår andra Vectra uppstod liknande problem igen! Opel fick lägga ned många ingenjörstimmar på att spåra felkällan, men efter månader av ovisshet kom man fram till att det var ett par anslutningskontakter till bilens ABS-enhet som var underdimensionerade.   

Allt frid och fröjd? Nej efter 2 000 mil med den nya Vectran var det åter dags för elektroniken att trilskas. Varningslampan för ABS-bromsarna började larma, centrallåsets fjärrstyrning lade av och elbakrutan pajade. Nytt besök hos verkstaden och den här gången lyckades man faktiskt reda ut alla problem och fram till att bilen såldes ett drygt år och 5 000 mil senare, var elektroniken felfri. Däremot drabbades vi av en läckande kopplingscylinder och glapp i en ljuskontakt. Men det gick på garantin.
Trots alla problem gillade långtestlaget Vectra för dess vägegenskaper, utrymmen och väl genomförda rostskydd (högsta betyg).

Slutomdömet vittnar om en mycket duglig bruksbil: "Utrymmena är generösa och åkkomforten hög. Vectra är också stabil och trygg att köra och hyfsat ekonomisk att äga. En vettig familjebil på många sätt, men utan det där lilla extra som brukar kallas körglädje. Det som gör testlaget riktigt tveksamt är de dåliga erfarenheterna av elektroniken, men de bristerna har väl Opel fixat nu."