Hyra nytt - det nya bilägandet

Kort efter sin 20-årsdag och med sitt färska anställningskontrakt i handen bestämde sig Stockholmsflickan Karin för att köpa bil. På bankkontot fanns  16 000 ihopsparade kronor, vilket räckte för att gå till SE-banken och be om ett billån på ytterligare  80 000 kr. Pappa gick i borgen för lånet, annars hade det inte blivit några pengar.

Lånet var på tre år. Karin hade tänkt sig att betala av på fem, men bankmannen hade bett henne tänka efter:

- Om du säljer bilen efter tre år måste du betala av ytterligare två år på den. Det är inte kul att betala för en bil man inte äger.

Så sant. Karin kände sig själv. Efter tre år skulle hon säkert vilja ha en annan bil. Eller kanske dra utomlands och plugga eller jobba.

Med sitt kapital på 96 000 kronor började Karin se sig om efter en liten lättkörd, väl utrustad bil. En av de minsta och billigaste hon hittade var Chevrolet Matiz. Hon blev förtjust i den glada, snälla uppsynen hos världens minsta Chevrolet och brydde sig inte om att den till nyligen hette Daewoo och byggs i Korea.

96 900 kronor med tre års garanti, ABS-bromsar, servostyrning, fyra krockkuddar, luftkonditionering och fjärrstyrt centrallås.  Det lät som ett klipp. Men för säkerhets skull gjorde Karin en kalkyl:

Lånet skulle kosta 2 052 kr/månad med rak amortering. Men bilen skulle försäkras också. Ungdomar i Stockholm har höga premier. Chevrolets märkesförsäkring hos If var minst sagt saftig: 14 977 kronor!

(Karin kunde vara glad att hon inte fötts till pojke. Då hade samma halvförsäkring kostat 19 874  kronor. )

För säkerhets skulle hörde Karin sig för också med Folksam. Det var smart. Där kostade försäkringen bara 5 413 kronor per år.

Men även med billigaste försäkring ökade den fasta månadskostnaden med drygt 500 kronor.
- Du ska nog också räkna med service och värdeminskning, rådde pappa.

Service på en Matiz är inte så dyrt: Någon hundralapp per månad. Men värdeminskningen var värre. Karin rådfrågade konsumentverkets bilkalkyl och baxnade. På tre år skulle hennes Chevrolet Matiz tappa över 43 500 kr i värde. Över tusen kronor per månad upp i rök!
Karin tackade nej till banklånet, lade bilköpet på hyllan och fortsatte köra runt i pappas gamla Opel. Det gjorde hon rätt i, för snart kan hon skaffa en ny bil för högst 2 050 kronor i månaden. Utan banklån och utan lömska förluster i form av värdeminskning. Med nästan allt utom soppan betalt. Hon kan prenumerera på en Toyota Aygo.

Tvåårsprenumeration

Den nya minibilen från Toyota lanseras med djärva grepp. Toyota låter kunderna "prenumerera" på en tre- eller femdörrars Aygo. Modellen med tre dörrar är lite enklare utrustad och kostar 1 800 kr i månaden.  Med fem dörrar, sex krockkuddar, ABS-bromsar, luftkonditionering, audioanläggning och annat smått och gott stiger prenumerationspriset till 2 050 kronor.

- Genom att använda ordet prenumerera vill vi markera att det inte handlar om en vanlig bilhyra utan att det ingår mera, säger Bengt Dalström, PR-chef hos den svenske generalagenten.

"Prenumerationen" gäller en tvåårsperiod och omfattar även försäkring, service och reparationer. Det vågar Toyota lova utan större oro. Aygo kräver bara drygt fyra timmars sammanlagd servicetid under de första 10 000 milen.

Erbjudandet gäller alla som kan deponera 5 000 kronor och klara en vanlig kreditundersökning. Efter två år får de lämna tillbaka bilen och då säljer Toyota den som begagnad.

Det finns dock ett pris på Aygo för de som absolut vill köpa sin bil. Billigaste modellen kostar 94 900 kronor, den mer utrustade femdörrarsbilen 109 900 kr.

Om Toyota har gjort ett genidrag eller bara hittat ett sätt att göra av med pengar återstår att se. Men man kan lita på att det finns noggranna uträkningar bakom Aygo.

Avsikten är förstås att hitta nya människor som på sikt vill fortsätta att ingå i den lyckliga Toyotafamiljen. Ungdomar alltså. En pigg, lättparkerad och något så när praktisk minibil med överkomlig ekonomi är ett perfekt bete för att dra in unga i märkeshallarna.
Ingen annan bil kan matcha Toyotas erbjudande. Men inte bara ekonomin gör Aygo till en bättre affär än Chevrolet Matiz.

Vinner respekt

Det är exempelvis roligare att titta på Toyotan. Designen är spännande och tuff och tilltalar definitivt ungdomar. I jämförelse verkar Matiz smått undergiven.

Medtrafikanterna har mera respekt för den självsäkra Aygo än för den snälla Matiz, den saken är klar. Det är inte oviktigt i stadstrafiken.

Trots sin nya kaross, designad Giugiaro, är Chevroleten en rätt föråldrad koreansk konstruktion. Toyota Aygo är däremot byggd med hjälp av modern bilvetenskap, inte minst vad gäller krocksäkerheten. I Euro-NCAPs tester uppnådde den 26 poäng, vilket är högt för en bil som bara mäter 341 centimeter mellan nos och bakstötfångare. Det räckte till fyra stjärnor.
Aygo krocktestades som Citroën C1. Det är nämligen precis samma bil, bortsett från stuket på front och bakdel. Bilen ska också säljas som Peugeot 107.

Alla tre bilarna tillverkas i samma fabrik i Kolin, Tjeckien, men det är Toyota som har konstruerat bilen och byggt fabriken. Fransmännen har fixat europeiska underleverantörer, gjort sätena och levererar den 1,4 liters dieselmotor som kommer nästa år.

Inga gardiner

Chevrolet Matiz har ännu inte krocktestats men man kan misstänka, att den inte klarar sig lika bra.

Små bilar som Matiz och Aygo tillhör kategorin "stadsbilar". Bilar som säljs för att köars i hektisk tätort bör naturligtvis ha alla krockskydd som finns. Men Matiz saknar både sidokrockgardiner och pisksnärtskydd i stolarna. Den har inte ens en ljudande bältesvarnare.
De koreanska Chevrolet-byggarna har även på andra sätt missat att anpassa Matiz för sin uppgift. Bilen köps mest av kvinnor - bara 34 procent av kunderna är män.  Ändå saknas sådant som kvinnor efterlyser: exempelvis krokar för matkassar. (Fast det har i ärlighetens namn inte heller Aygo).

Inte heller förarplatsen i den koreanska chevan har anpassats för kortvuxna kvinnor. Ratten är fast och sitter högt. Den som är liten tvingas hissa upp stolen för att kunna hålla ratten bekvämt. Sätet höjs på ett klumpigt och ålderdomligt sätt med en ratt och bara i bakkant. I högsta läget lutar sitsen framåt och sittställningen blir hopplöst obekväm.  Stödet för högerbenet är obefintligt och efter några mil börjar krampen nypa i lårmusklerna.

Förare i manlig storlek sitter emellertid lägre och bättre och hörs sällan klaga.

Att sätta sig i Toyota Aygo är en angenäm upplevelse för de flesta. Framstolarna är generösa, fasta och ovanligt bekvämt vinklade. Men körställningen fungerar trots det inte bra för småväxta.

Förarstolen går inte att justera i höjd. Det gör heller inte bältesfästet. Den som är liten får bilbältet rakt över halsen. Bandet gnager sig in i skinnet som en slö kniv.

Rallytrimmad symaskin

Även de korta testförarna föredrog dock Toyota Aygo. (Med en kudde under rumpan). Den är i särklass roligast att köra.

Att starta Aygo första gången blir en överraskning. Den låter inte alls som en vanlig bil utan mera som en kvarn. Motorn är trecylindrig.
 
I början tycker många att maskinen väsnas förfärligt illa, men man vänjer sig och de flesta ändrar sig. För det är en sympatisk liten motor som Toyota har konstruerat. Den svarar kvickt på gasen och varvar glatt, men drar också tåligt från låga varv. Trean är en perfekt omkörningsväxel som räcker från under 30 km/tim till 150. Väl uppe i fart förvandlas motorns grova surrande, blir ettrigare och låter till slut som en rallytrimmad symaskin.

Och bäst av allt: Motorn drar bara någon halvliter per mil. Det är rena glädjekicken att titta på bränslemätaren. Den består av ett antal streck och det dröjer mer än 20 mil innan det första strecket slocknar.

Den fyrcylindriga motorn i Chevrolet Matiz är inte samma sympatiska bekantskap. Konstruktionen är gammal,  dragkraften klenare. Utväxlingen är inte onormalt hög men bilen orkar ändå inte hålla farten på femman i motorvägens uppförsbackar.
 
Aygo är inte bara pigg utan också stadig att köra. Det både hörs och känns att den är solitt byggd. I det värsta väghållningsprov vi kan utsätta den för - en undanmanöver med fyra hårda svängar på bara 40 meter - sköter den sig fint. Den elektriska servostyrningen reagerar kvickt. Framhjulen håller spåret, men när farten ökar till drygt 60 km/tim släpper bakhjulen. Det är dock inte svårt att kontrollera sladden. Fjädringen är stabil och karossen svajar minimalt.

Nästan sladdrig

I jämförelse med den lilla hårda Aygo verkar Chevrolet Matiz nästan sladdrig. Styrningen är rätt diffus, växlingen likaså och att trycka ned kopplingen ger samma kvalitetskänsla som att trampa på en tompåse.

(Men den slappa kopplingen är rätt skön när man pumpar fram bilen i storstadsköerna).
I undanmanövern når vi inte ens 60 km/tim. Vi vågar inte fullfölja sista svängarna med Matiz. Karossen gungar kraftigt, ena bakhjulet lättar och det känns som om bilen är otäckt nära att välta.

Chevrolet Matiz har en trevlig prislapp, men i jämförelse med Toyota Aygo är den dyr. Så länge som Toyotas förmånliga prenumerationserbjudande existerar finns ingen anledning att köpa en Chevrolet Matiz. Eller någon annan liten stadsbil heller för den delen. 

Web.red:s anmärkning: Vi en närmare kontroll visade det sig att den som hyr (prenumererar på) en Aygo, får köra maximalt 2 000 mil under prenumerationstiden. En körsträcka över det ger dryga extrakostnader.

Testad i Vi Bilägare nummer: 16/2005