Fräcka former som fungerar

Gör en bil, stor som en Golf. Men se till att den sticker ut från mängden. Den ska synas!

Ungefär så var ordern till Hondas designteam när åttonde generationen Civic skulle tas fram. Resultatet blev ett spännande hopkok av veck, rundningar, trianglar och ljusramper som i kombination med den utpräglat kilformade grunddesignen gör den nya Hondan till ett blickfång utöver det vanliga. Så på den punkten har de japanska karosskräddarna lyckats till fullo.
 
Men Civic är inte bara spektakulär att titta på. Det är också en bil som gillar att köras. I tider då snart sagt alla bilar betecknas som sportiga, åtminstone av sina tillverkare, är det skönt med en som verkligen är det.

Allra bäst trivs den stramt avfjädrade Hondan när den får fria tyglar på en krokig asfaltsväg.
Bilen ligger platt som en pannkaka i böjarna och tål kurvhastigheter som får nackhåren att krulla sig.

Rena drömmen

Styrningen är nästan gocart-mässigt direkt och de 140 hästarna driver på med en iver som få andra vardagsmotorer kommer i närheten av. Växellådan är rena drömmen att hantera och kuggarna klickar i snabbt och precist som i den värsta supersportvagn. När det gäller aktiv körning har nya Civic kvaliteter som borde tillfredsställa även mycket kräsna chaufförer.

Ändå är chassiet inte särskilt märkvärdigt. Det är konventionellt uppbyggt med halvstel torsionsbakaxel och fjäderbensframvagn av Mac Pherson-typ, låt vara med länkarmar i aluminium. Hemligheten bakom de ytterst kompetenta köregenskaperna ligger alltså inte i avancerad teknik, utan beror mer på skickligt kalibreringsarbete av Hondas chassitekniker. 
  
Men nya Civic är inte bara duglig för våldsam framfart på krokiga vägare. Bilen är också smidig och lättkörd till vardags, mycket tack vare det fina samspelet mellan motor och växellåda. 
   
Däremot fungerade vår Honda inte särskilt bra vid vanlig landsvägskörning, i alla fall inte till en början. Riktningsstabiliteten var minst sagt tveksam och bilen rörde sig nervöst på vägen, nästan som om den simmade fram. Ett beteende som framkallade en obehaglig osäkerhet hos testförarna. Det kändes som det var väldigt halt under hjulen, fast körbanan var snustorr.       
Gillade inte däcken

Det märkliga väguppträdandet visade sig  bero däcken. Hondan gillade inte alls de rakskurna 17-tummarna av märket Bridgestone Blizzak WS-50, i dimensionen 225/45, som satt monterade på testbilen.

Efter skiftning till däck med rundare kanter och i det mera vintervänliga formatet 205/55 R16 försvann den oroliga simmigheten. Hondan blev en helt annan bil och det enda som efter hjulbytet kunde rucka den ur balans var plötsliga vindpustar. Nya Civic är, sannolikt beroende på den speciella karossformen, en aning vindkänslig.
                      
Andra skönhetsfläckar är att den i övrigt fenomenalt fungerade och bränslesnåla 1,8-litersmotorn vibrerar oskönt på tomgång. När man står och väntar på grönt ljus känns drivkällans arbetspulser i hela bilen.

De som prioriterar mjuk och skön fjädring och låg ljudnivå i kupén har heller inte mycket att hämta hos nya Civic, som är en riktig hårding. Bullret från däcken är besvärande på grövre asfalt och hela bilen är mer fokuserad på alerta köregenskaper än på behaglig komfort.

Njurbälte krävs

På släta vägar är allt okej, men på gropigt underlag krävs nästan njurbälte för att stå ut med Hondans stumma chassi. Det gäller särskilt för den som väljer utrustningsnivån Sport, som är försedd med extrema lågprofildäck som standard. Med snällare däckutrustning rullar bilen något mjukare och tystare, men chassisättningen är i grunden densamma i alla modellversioner.

Det är inte bara på utsidan som nya Civic bjuder på extrema former. Även från förar-plats är intrycket mer rymdfarkost än bil, åtminstone vid första anblicken. Men det dröjer inte många sekunder innan man finner sig tillrätta i den blåtonade och heldigitala miljön.

Den smått genialt konstruerade instrumentbrädan är delad i två våningar, där hastighetsmätaren sitter högst upp. Mätaren är perfekt placerad strax under ordinarie synfält och fungerar minst lika bra som en så kallad head up-display, där siffrorna projiceras i vindrutans nederkant.

Till vänster om hastighetsmätaren finns för övrigt en spännande liten ramp av bärnstensgula ljusdioder som, på formel 1-manér, tänds en efter en tills varvtalsstoppet närmar sig och det är dags att skifta växel. Som motvikt finns på andra sidan en serie mer lugnande ljusdioder som är gröna till färgen. De talar om när du kör maximalt ekonomiskt. Sex tända lampor betyder lägsta möjliga bränsleförbrukning. Det är bara att välja: racing eller ekonomi. Hondan klarar båda uppgifterna.

På nivån under hastighetsmätaren dominerar en stor varvräknare, i vars mitt uppgifterna från den standardmonterade färddatorn levereras. Funktionen är helt suverän och en bättre icke-analog instrumentering än Civics har testlaget hittills aldrig stött på. Den är bokstavligt talat ett lysande exempel på vad det går att åstadkomma om man låter hjärnan vara med innan det digitala fyrverkeriet släpps loss.

Förnuftet dominerar

Hondas konstruktörer ska också ha heder för att de, trots design-orgierna, låtit förnuftet dominera även när det gäller dispositionen av innerutrymmena. Nya Honda Civic är betydligt mer praktisk och användbar än dess sportiga framtonig ger intryck av. 

Innanför det coupéliknande skalet finns gott om plats för både folk och last. När det gäller bagagekapacitet slår Civic de flesta konkurrenter i Golf-klassen på fingrarna.

Även baksätet hör till de rymligaste i storleksklassen, åtminstone när det handlar om benutrymme. Takhöjden är mer begränsad, men räcker till för en normalväxt svensk. 
Det som imponerar mest är dock baksätets fiffiga flexibilitet. När det delbara sätet med ett smidigt handgrepp fälls på vanligt vis sjunker sitsarna ned så att lastgolvet blir i stort sett helt plant.

Ett annat alternativ är att på biofåtöljvis fälla upp sitsarna mot ryggstödet. Då frigörs ett stort och högt (ända upp till taket) utrymme bakom framstolarna. Perfekt för tunga matkassar eller höga föremål, typ växter. Till och med en cykel kan ställas på tvären i bilen om båda sittdynorna fälls upp. 

Men trots många smarta lösningar medför de extrema formerna hos nya Civic en hel del nackdelar, inte minst när det handlar om sikten. Bakåt är den direkt usel på grund av de mycket kraftiga bakre takstolparna och den delade bakrutan, som dessutom saknar torkare.
Även framåt finns en stor dold vinkel snett åt sidan på grund av de kraftigt lutande främre takstolparna. En siktförsämring som under den slaskiga årstiden förstärks av att vindrutetorkarna lämnar en decimeterbred osvept yta på båda sidor. Det är tillräckligt för att "gömma" minst en långtradare, kanske två. 
        
Hondan har också sina begränsningar som sportig bil för småbarnsfamiljen. Allvarligaste missen är att krockkudden på passagerarsidan fram inte kan stängas av, vilket gör det omöjligt att ha en bakåtvänd bilbarnstol i framsätet.

I övrigt är nivån på säkerhetsutrustningen hög. Bland annat är aktivt pisksnärtskydd i framstolarna, sex krockkuddar och antisladdsystem standard på alla modellversioner.  
Hur bra bilens säkerhetsstruktur fungerar vid en olycka är det där-emot för tidigt att uttala sig om, eftersom Civic ännu inte är krocktestad av Euro NCAP. Det sker först senare i vår och till dess gör säkerhetsmedvetna spekulanter klokast i att avvakta med ett köp.     
 

Testad i Vi Bilägare nummer: 3/2006