Formglad tråkmåns

Efter allt snack om japanska bilars utslätade design satte Nissan hösten 2001 ned foten och lanserade den allt annat än anonyma Primera III. Oavsett om det rörde sig om sedanen, kombikupén eller kombin hade bilen en form som fick den mest ointresserade att haja till och en interiör som var ännu mer avancerad.

Dessutom var anrättningen kryddad med ett par intressanta finesser, nämligen farthållare med radar och backkamera. Nissan var inte först i världen med dessa landvinningar, och ingen av funktionerna var heller standard. Men man var etta i klassen med att erbjuda dem.

Ny bottenplatta med längre axelavstånd gav bättre innerutrymmen än i föregångaren och komforten var också förädlad.
Instrumentpanelen med centralt placerade mätare och en liten utskjutande kommandocentral kallad "N-Form" därunder bidrog starkt till känslan av nyhet. Men var lösningen bra?

Vi Bilägares testbil nummer 101 utrustades med Accenta-paketet med bland annat back-kamera samt tvålitersmotorn på 140 hk.
Övriga tillgängliga maskiner är 1,8 med 116 hk - väl svag i den stora bilen - samt en fullt tillräcklig turbodiesel på 2,2 liter och 126 hk.
Första stålbadet bestod som alltid av ett rejält vintertest. Det här året styrde vi kosan mot Härjedalsfjällen och Primera fick smaka på allehanda svårigheter.

Testlaget imponerades inte. "Vintern är inte den bästa årstiden för Primera. Den har ingen slirkontroll eller sladdhämmare som standard och rör sig ovigt och nostungt i halka. Det kan vara stora problem att komma iväg från korsningar när framhjulen slirar vilt och hjälplöst." Inte heller ergonomin fick några lovord, förarna fann det svårt att hitta rätt bland de 23 knapparna på mittkonsolen. Bara att ställa om fläkthastigheten eller luftströmmarna till klimatanläggningen visade sig kräva en rad steg i rätt ordning. Värmen och strålkastarna befanns också på sin höjd medelmåttiga.

Den sexväxlade manuella lådan är lite underligt utväxlad, mellan trean och fyran är det ganska stor skillnad men mellan femman och sexan mycket liten. Det gör att sexan känns onödig och att den egentligen inte bidrar till lägre bränsleförbrukning. På bilar med 1,8-litersmotor är lådan fempetad. Som tillval fanns till båda modellerna en steglös automatlåda av CVT-typ, dock försedd med ett "manuellt" läge med sex förbestämda steg.

Inte heller under det obligatoriska semestertestet imponerade Primera. Bilen visade sig vara vindkänslig och fjädringen för mjuk med fullt lass. Där­emot fick lastutrymmet mycket beröm för sin tillgänglighet, den stora luckan öppnar generöst och lasttröskeln är föredömligt låg.
Vår Primera hörde till 2003 års minst feldrabbade långtestbilar. Förutom lite bekymmer med vibrerande bromsskivor, snabbt utslitna bromsbelägg bak och ett havererat lås till bakluckan var det bara att "tuta och köra". Andra ägare har drabbats av smärre elektronikproblem och lister till bakluckan som släpper men annars är Primera III tämligen stabil att äga.

En allvarlig brist konstaterades dock när teståret var till ända: Rostskyddet fungerar inte. Vi Bilägares rostskydds­expert hade redan ett år tidigare givit Primera en tvåa i rostskyddsbetyg och fick nu sina farhågor bekräftade i form av begynnande rost i balkarna. Tunn galvanisering i kombination med att Nissan slopat hålrumsbehandlingen med vax, bedömdes vara orsaken.
När testet utfördes saknade Nissan vagnskadeförsäkring vilket gav högre försäkringskostnader och detta i förening med dåligt andrahandsvärde och ganska hög förbrukning gjorde Primera till den dyraste att köra av de fyra mellanklassare vi testade det året.

Vi Bilägares slutomdöme var inte nådigt och Primera utnämndes till årets förlorare: "Enda långtestbilen som redan börjat rosta. Det är inget bra tecken. Den framtunga väghållningen, den knepiga utväxlingen och den datorliknande förarmiljön imponerar inte heller. Även ekonomiskt är Primera tveksam. Bränsletörsten är stor, försäkringen dyr och andrahandsvärdet mediokert."