Bullig och Mullig

Citroën har länge varit utan en småbil i Sverige; senast var det lilla AX, en 3,5-metersbil som dök upp i slutet av 80-talet, men som försvann efter några få år. Före det var det Visa. Den såg ut som en sockerbit på högkant. Ingen av dem gjorde någon större succé i Sverige.

För oss 50-åringar ger faktiskt C3 lite av samma känsla man hade i 2CV. En föredömligt enkel bil som hade karaktär och komfort. Lilla C3 är åt det hållet - och den väcker känslor. Men den är förstås betydligt mer avancerat byggd. Inte minst då det gäller krocksäkerhet.

Det som är speciellt för C3 är den väl tilltagna höjden. Den har utnyttjats till att ge de åkande en hög sittställning.

Därför sitter man bekvämt och för att vara en småbil är lillcittran ovanligt bred. Utrymmena får man tack vare ett axelavstånd på hela 2,46 m, samtidigt som små karossöverhäng ger suveräna köregenskaper

Det visade sig inte minst i älgtestet - Vi Bilägares undanmanöverprov på en bana med plastkoner utplacerade på ett flygfält. De första vändorna görs med enbart föraren i bilen. Intrycket från C3 är att den känns lätt och ganska mjuk i fjädringen. Men det visade sig vara rena barnleken att trixa C3 mellan konerna.

In med sandsäckar och plastdunkar med vatten. Med full last, 360 kg och 70 km/tim, satsade jag rakt in bland konerna. Vänster, höger, förbi "älgen" och sedan en snabb höger- och vänstersväng igen.

Ökar till 75. Det går bra det med. I nästa vända gasar jag ännu mer. Nu står plastkonerna tätt som träd i en smålandsskog när vi kommer rusande in i banan. Första och andra svängen går bra. Men sedan bryter bakvagnen ut i en snabb och omöjlig sladd och C3:an kasar runt ett halv varv. Gränsen är nådd. Men det blir toppbetyg!

Man kan faktiskt ana de bulliga linjerna också inifrån bilen. De främre takstolparna kommer ner som två romerska bågar. Och vindrutan buktar vackert. Den ser dyr ut. Men från vår mest anlitade bilglasfirma hävdas att formen inte har så mycket med priset att göra. Det tycks mer handla om vilken bil rutan sitter i.

Instrumentbrädan är klurig gjord men utan några särskilda krumbukter. Luftutsläppen består av en metallblank glob som dels blockerar luften helt, dels öppnar och styr luften dit man vill. Enkelt och finurligt.

Digital hastighetsmätare brukar ge mig rysningar. Men antingen har droppen urholkat stenen eller så har man helt enkelt vant sig. Delvis beror det på att C3:s hastighetsmätare har en mer lagom tröghet. Siffrorna bläddrar inte så snabbt och nervöst, utan har en fördröjning som gör att ögat hänger med.

Varvräknaren har verkligen fått en smart utformning och placering. Den ligger snyggt böjd över instrumentgruppen och varvtalet indikeras av en liten röd pil som far upp och ner i böjen när man gasar. Jag tycker placeringen är lysande. C3 har för övrigt ett elsystem av typen multiplex. Det innebär i princip att man skickar all ström genom en tjock ledning i bilen. Sedan finns små växlar som leder av och talar om vad som ska ske, t ex att bromsljuset ska lysa när signalen kommer från kontakten i bromspedalen. Fördelen är också snabbare felsökning - sägs det.

När jag inte stängde förardörren ordentligt pinglade bilen varnande. Det dröjer några sekunder innan blicken letar sig till rätt display, den som sitter mitt på instrumentbrädan. Där kommer förklaringen till varningen i klartext.

Styrningen i C3 är extremt lätt vid stillastående och i låg fart. I takt med att farten ökar avtar servoverkan. Styrningens elservo gör det enkelt att ratta när man parkerar eller kryper fram i stadstrafik. När man kör fortare och vill ha lite bättre vägkänsla ändrar styrningen karaktär och blir trögare. Fungerar perfekt.

Plötsligt vinglar en cyklist ut från trottoaren och jag bromsar till. Det blir en betydligt kraftigare inbromsning än jag tänkt mig. C3 har vad man kallar "nödbromshjälp" som reagerar för hur fort man trycker ner bromspedalen, inte hur hårt.

C3 är inte särskilt snabb om man ser till reda siffror. Med minsta motorn på 1,1 liter tuffar man upp till 100 km/tim på 17,3 sekunder. 1,4-litersmaskinen kapar tiden till 14,2. Och när man väl sitter bakom ratten känns det helt okej. De första metrarna är lillcittran kvickt iväg vid rödljusen och den är pigg och rolig att köra. I stadstrafik smiter man behändigt in i luckor som inte räcker till åt de flesta andra. Och det är förstås lättare att hålla kollen över hörnen på en liten bil när det är trångt om saligheten.

1,4-litersmotorn är en beprövad konstruktion, visserligen anpassad till C3 för att nå lägre bränsleförbrukning. Men man måste faktiskt vänja sig lite vid motorns karaktär. Kommer man från en stor bil med mycket kraft på låga varvtal blir det gärna några motorstopp, innan man lär sig.

Växellådan känns smidig och lättarbetad. Det gäller bara att passa sig lite när man ska lägga i backväxeln, inte bara rycka till i spaken för då låter växellådan som en stenkross. Utväxlingen är ganska hög på ettan och tvåan. På ettan rullar bilen med gasen helt uppsläppt i minst åtta km/tim. Och på tvåan når man nästan 100 km/tim innan man kommer till maximala 6 400 v/min. Det ger en möjlighet att ha lite tätare mellan trean, fyran och femman och det är bra när kraften tryter. Men för att klara en snabb och säker omkörning är det treans växel som gäller vid 80-110 km/tim.

C3s höga kaross gör att man slipper åla sig ner i sätet. Och lika enkelt är det att kliva ur. Bra för alla men särskilt för den som är lite stel i lederna. Väl på plats har man dessutom bra sikt - något som både förare och passagerare gillar.

Även storväxta sitter riktigt bra i lilla C3. I alla fall där fram. I baksätet är det betydligt trängre. Jag klämde in mig där också. Men då blir benen fastlåsta i framsätet och huvudet hamnar lite för nära taket. Visst går det men C3 är inte en bil för fyra vuxna. Baksätet duger utmärkt för barn och ungdomar som inte hunnit ränna iväg i växten för långt.

Framstolarna har bra justeringsmöjligheter. Säten och ryggstöd är fasta och ganska plana och erbjuder inte något vidare stöd i sidled. Det är också krångligt att ställa in ryggstödets lutning när man kör. Justeringsratten sitter nämligen på samma sida som armstödet och det är helt enkelt i vägen när man vill rätta till rygglutningen.

Bagageutrymmet är rymligt för bilstorleken. Man kan förstås också fälla hela eller en del av ryggstödet i bak. Mot baksätets rygg vilar en nedfällbar plasthylla "moduboard" som Citroën gärna framhäver. Men den stjäl plats och känns lite racklig att hantera. I nedfällt blir den dock stadig. Och man kan till exempel lägga matkassar i botten med mjölk och ägg, fälla ned moduboard och sedan dänga in 15 kg hundmat utan att riskera att man ordnat till en rå omelett på vägen hem. Poängen med skivan är att man får ett slätt utrymme när baksätet fälls.

C3 är utan tvekan ett mycket prisvärt alternativ. Vår lyxutrustade version kostar 117 300 kronor. Då ingår mellanmotorn på 75 hästkrafter, AC, CD-radio med reglage i ratten, farthållare, läderratt, dimljus i spoilern, lackerade stötfångare metalliclack etc. Med lilla motorn får man loss bilen för under 100 000 kronor - med 5-dörrars kaross.

Visserligen är VW Polo ett strå vassare då det gäller utrymmen i baksätet. Och man får en känsla av att kvaliteten i inredningen är högre. Polo har också lägre ljudnivå. Men det är en avsevärt mycket dyrare bil.

En plump i protokollet blir det däremot för rostskyddet som är lite för påvert för svenska förhållanden. Hur ska man klara tolv års rostskyddsgaranti när dörrar och håligheter är obehandlade?

Men också med en rostskyddsbehandling inlagd i kalkylen ter sig C3 som ett litet klipp i småbilsklassen.

Testad i Vi Bilägare nummer: 9/2002