Provkörning: Volvo V60 D4 (2013)

Pusta ut, alla som gillat ljudet av Volvos raka femma. Det låter fint också om det nya, enbart fyrcylindriga motorprogram som rullas ut från och med i höst – men det låter annorlunda.

Serieproduktionen av den egenutvecklade VEA (Volvo Engine Architecture) startar i mitten av november och hela lanseringen med totalt åtta nya motorer är klar under 2015. Tillverkningen sker i Skövdefab-riken, där Volvo investerat två miljarder i ombyggnader och nya maskiner.

Samtliga motorer får två liters cylindervolym. Det beslutet fattades redan för sex år sedan, dels av miljöskäl, dels för att Volvo med sina relativt begränsade resurser inte gärna kan köra flera stora motorprojekt samtidigt. När jag frågar om det verkligen inte finns planer på större maskineri är svaren nekande, förstås, men vi får väl se. Att projektledarna är stolta som tuppar över vad som åstadkommits går i alla fall inte ta miste på.

De fyra dieselvarianterna (D2-D5) får effekt från 120 till 230 hk, de fyra bensinarna (T3–T6) från 140 till 306 hk. Motorblocken i diesel- och bensinutförande är snudd på identiska, medan exempelvis vevaxel, oljepump, oljesump, generator, ac-kompressor etc. är helt identiska. Balansaxlar finns i D4 och D5, men inte i de svagare dieselversionerna.

Motorerna ersätter såväl äldre fyror och femmor som sexor i Volvos bilar. Överladdning är förstås knepet för att få spridning i egenskaper och effekt, med önskad bränsleekonomi i behåll. Den sker antingen med turbo, enkel eller dubbel, med turbo och kompressor i kombination, samt med eldrift som komplement på ”toppen”.

Jag har provat två av de tre motorer som lanseras i höst, dieseln D4 på 181 hk i en V60 och bensinaren T6 på 306 hk i en S60.

D4 arbetar mycket villigare än den nuvarande, femcylindriga D4 på 163 hk. Där den gamla motorn tydligt ”dör” vid cirka 3 000 varv drar den nya friskt förbi 4 000 varv, på ett sätt man inte är van vid i en diesel. Volvos tekniker talar mycket om ”andning”, att man lyckats pressa mycket luft genom förbränningen, och det känns mycket riktigt som om maskinen har ovanligt starka lungor.

Det maximala vridmomentet är oförändrat 400 Nm, men kurvan planar ut långsammare i nya D4 och man har större flexibilitet att spela med. Den gamla motorn är försedd med enkel turbo, den nya har dubbla, sekventiellt kopplade aggregat.

Samspelet med den helt nya, åttaväxlade automatlådan från Aisin Warner är utmärkt. Växlingarna sker omärkligt och programmeringen även i normalläge (det finns ”sport” och ”eco” också) är en smula ”ecoinriktad” och låter bilen segdra istället för att växla ned. Det passar motorns kraftfulla karaktär och jag kände aldrig att lådan hängde kvar på fel växel.

Provturen gav inga möjligheter att kolla förbrukningen men om motorn bara är i närheten av Volvos angivelse 4,2 l/100 km (111 g CO2/km) för den automatväxlade V60 jag körde är det sensationellt för så mycket fartresurser och användbar kraft. S60 manuell ska dra bara 3,7 l/100 km (99 g CO2/km) och klara miljöbilsgränsen. BMW:s motsvarande 184-hästare kräver 4,6 l/100 km i 320d touring.

Volvomotorns karaktär är överlag bättre än BMW:s. Dels är dieselljudet mer maskerat, dels vibrerar motorn mindre. Draget redan från bottenvarv och motorns allmänt friska karaktär därtill skapar en attraktiv maskin som blir ett hett alternativ på tjänstebilsmarknaden.

Högprestandamotorn T6 gör också starkt intryck i den S60 jag provar. Liksom i dieseln är cylindervolymen bara 1 969 cm3 men tack vare kompressorladdning på lågvarv och turboladdning som går in högre upp i registret menar Volvo att karaktären och styrkan ska räcka till också i lyxklass.

Beroende på utförande väger de nya motorerna 30–50 kg mindre än de gamla och redan efter ett par böjar känner jag hur mycket nättare den redan hyfsat agila S60 nu beter sig på vägen. Påskjutet ut ur böjarna är verkligen starkt – Volvo anger 0–100 km/tim till 5,9 sekunder – och det finns ingen som helst tvekan i fartökningen; kraften öser på.

Lite fundersam blir jag ändå över ljudet. Det viner en del om kompressorn från start och avgasljudet på fullgas får mig att – hädiska tanke – associera mer till ”trimmad Amazon” än ”V8-substitut”.

Kundernas reaktioner blir spännande, det här är en av Volvos största satsningar någonsin (inga totalsummor avslöjas) och inriktningen på ”downsizing” är modig och utmanande. Prispåslaget jämfört med tidigare motsvarigheter blir 5 000 kronor och den nya åttaväxlade automaten kostar 2 000 kronor mer än den gamla automatlådan.

Diskutera: Vad tycker du om Volvos nya motorer?