Provkörning: Suzuki Swift Sport (2012)

Suzuki är sedan decennier tillbaka stadigt förankrat i den svenska bilkulissen. Marknadsandelen är något över en procent, märkesprofilen diffus. Diverse Vitaramodeller har möjligen gjort avtryck som arbetshästar för dem med behov av släpvagn och enkel, trygg fyrhjulsdrift. Swift var länge en uråldrig kvarleva, men i samband med förra generationsskiftet skedde en markant uppryckning när det gällde själva bilen, dock inte i försäljning.

I en branschtidning om reklam läste jag nyligen att importören Nimag Sverige AB skaffat ny annonsbyrå för att försöka nå fler svenska köpare. Jag har ett bättre tips: se till att folk sätter sig i nya Swift Sport. Då börjar de famla efter plånboken.

Swift Sport är varken störst, starkast eller snabbast av den oöverskådliga mängd bilar som numera utgör den så kallade GTI-klassen, men när det gäller oförfalskad körglädje per krona undrar jag om den alls har någon konkurrent. Att ratta Swift Sport är som att köra en Mazda Miata som fått praktisk halvkombikaross och ett pris på måttliga 166 900 kronor.

Redan den förra utgåvan fanns i en Sportversion. Den hade 125 hk, femväxlad låda, studsiga köregenskaper och nästan ingen publik. Den nya är definitivt värd ett bättre öde. Vardagsversionerna av Swift har 1,2-litersmotor och 94 hk. Sport har 1,6-maskin och 136 hk, på papperet inte mycket att komma med när exempelvis en VW Polo GTI har 180 hk. Men Suzuki är minst lika kul att köra.

Det handlar om kontakt, ofiltrerad direktkontakt. Swift Sport är ingen påfallande modern bil, med vår tids alla inställbara parametrar för upplevelseprogram och elektroniskt styrt dittdatt. Den är i stället en enkel själ, byggd på grundläggande, väl avstämd teknik som alltid fungerar och levererar.

Förutom att chassit är exakt kalibrerat, med tio millimeter sänkt fjädring, grövre krängningshämmare, mer påkostade dämpare med returfjädrar fram, förstärkt hjulupphängning och trimmad styrning, är motorn reaktionssnabb, ”ärlig” utan turbo och lagom trimmad till en nästan gammaldags körkaraktär. Man får gasa på rätt ordentligt för att få rätta kicken, men den mekaniskt finstämda maskinen tvekar aldrig utan är glatt med på noterna. Det går att slöstarta på både tvåan och trean, samtidigt som varvvilligheten nästan aldrig vill ta slut.

Köregenskaperna är extremt bra, underhållande och barnsligt enkla att förutsäga. Grundläget är en lätt, ytterst trygg understyrning som enkelt kan hanteras med ett lätt gasuppsläpp. Den känsliga och direkta styrningen är ren fröjd att använda som ”balansorgan”. Swift Sport är naturligt kul och inspirerande att köra, utan konstgjorda tillsatser.  

Den förra modellen var surrig i överkant, den nya har fått en sjätte växel som sänker både förbrukningen (6,4 l/100 km i stället för 7,0) och ljudnivån. Lådan är dessutom en riktig njutning att hantera.

De visuella ingreppen är diskreta, mest synliga är de båda avgasrören och ett embryo till ”diffuser” under stötfångaren bak. Inredningens skålade stolar hade gärna fått vara större, annars är det inte mycket att klaga över. Man sitter behagligt långt från vindrutan, detaljarbetet med ganska enkla plastmaterial är gott men knappast exklusivt och den hårdare fjädringen gör sitt jobb utmärkt, utan att vara särskilt stötig ens på riktigt dåliga vägar. Enkelt och rätt tänkt, rakt igenom!

Diskutera: Vad tycker du om Suzuki Swift Sport?