Provkörning: Mini Paceman (2013)

Det var länge sedan varumärket Mini var en formatsbeskrivning. Titta bara på senaste varianten i den bilparad som nu omfattar inte mindre än åtta karosser: Paceman. Det är en tredörrars Countryman, som i sin tur är en förstorad och högbyggd variant av vanliga Mini som – äsch.

Förmodligen kan man slå in ur-Hundkojan från 1959 i Pacemans omfångsrika kaross. Bilen är till och med några centimeter längre än Countryman och har fått nyjästa bakskärmar för att se ut som en kraftfull rackare över låren.

Taket sluttar flirtigt i bakkant som på en coupémodell och gör bilen till designfrände med tvådörrarsvarianten av Range Rover Evoque. Tillsammans med en (jämfört med Countryman) tio millimeter sänkt fjädring och 19-tumshjul (kostar extra) utgör provbilen en närmast störig anblick i trafiken. Det är förstås meningen.

Paceman är den första Mini  som fått horisontellt utformade baklampor, kraftigt krominramade och med texten ”MINI” längst in. Tillsammans med floran av emblem på bakluckan blir det i mina ögon alltför grällt, ”in your face”, och det var mer än en förvirrad åskådare som undrade om detta var en ny  Mini-utmanare från Kia.

Det var i rättvisans namn också åtskilliga som gjorde tummen upp och tyckte att Paceman bara var för ”sjukt cool”. Jag förmodar att det är ett positivt hälsotillstånd.

Två jättedörrar gör det enkelt att kliva in fram, lite värre bak. Väl på plats sitter två personer okej i de fåtöljlikt utformade stolar som placerats där. Tygklädseln i provbilen var ett välkommet avbrott mot allt svartgrådystert som är så vanligt numera. En bärande idé med Mini  är ju att erbjuda personlig utformning av exteriör och interiör. Bagageutrymmet är precis så ynkligt som det anstår en livsstilsbil med terrängstuk fast avsedd för de centrala delarna av storsta’n.

Framför allt är Paceman urkul att köra. Styrningen är distinkt, turbofyran har krämigt, snabbt svar på alla önskemål och med en knapp kan gas- och styrmappning vässas och programmerade puffar fylla ljudbilden på gasuppsläpp.

Lågprofildäcken greppar hur länge som helst men så fort det finns en bula, ett gupp eller en bortsprungen gråsten i vägbanan ger sig detta till känna i ryggslutet. Maken till stötig bil har jag knappt stött på och det smäller verkligen illa från bakvagnen titt och tätt. Ljudnivån är också alldeles för hög, däckens malande skär i öronen.

Kul typ men inte det starkaste kortet i leken precis. Tips till konstruktörerna inför modell nio: tag fram en bil för hela familjen – en Minibuss!

Diskutera: Vad tycker du om Mini Paceman?