Provkörning: Mercedes E-klass 2016

Nya E-klass har en del att leva upp till. Modellserien har varit en viktig kugge i Mercedes utbud i mer än 60 år.

Första intrycket på motorvägen utanför Lissabon är att tionde generationen värnar om modellens kärnvärde och samtidigt blickar framåt.

Mercan forsar fram med inte så lite pondus och rör sig stadigt och behärskat. Bilen är utvecklad för att sluka mil i höga hastigheter på Autobahn, 120 km/tim känns närmast som en axelryckning. Fjädringskomforten särskiljer E-klass. Bilen är skönare att färdas i än det mesta, mjuk men aldrig sladdrig, väl avstämd mellan stabilitet och komfort.

Det ska dock sägas att provbilen var utrustad med luftfjädring (21 900 kr). Hur en stålfjädrad bil uppför sig får vi återkomma till.

Två knuffar på farthållar-spaken tänder en grön ratt på instrumentskärmen. Försiktigt släpper jag ratten och ser hur autopiloten tar över kontrollen. Bilen håller rätt kurs och avstånd och byter till och med fil när jag blinkar. Först efter en stund kommer en varning som säger åt mig att hålla i ratten. Tanken är att avlasta föraren och nya E-klass torde vara det närmaste vi kommer en självkörande bil i dag.

Trots klassiska karosslinjer är E-klass betydligt halare än tidigare. Luftmotståndsvärdet har slipats från 0,25 till 0,23. Viktbantning har också varit i fokus. Genom att använda mer aluminium i konstruktionen har 70 kilo trollats bort.

Ännu mer aluminium finns i den nya tvålitersdieseln som väger 46 kilo mindre än den tidigare 2,1-litersmotorn. Samtidigt har effekten skruvats upp från 170 till 194 hästar. Den nya motorn är avgjort mer förfinad än den gamla, så gott som vib-rationsfri, relativt dämpad, och stark på lågvarv.

Automatlådan i provbilen har nio växlar (!) men använder inte den högsta ens i svenskt motorvägstempo. Det verkar vara en ren Autobahnväxel. Annars är lådan pigg på att lufta de övriga stegen och växlingarna går mjukt för det mesta.

På papperet är förbrukningen imponerande låg. Om det går att komma i närheten av 3,9 l/100 km återstår dock att se. Färddatorn visade 6,1 l/100 km efter några mil på motorvägen.

Motorutbudet är begränsat i första skedet. Förutom den nya dieselmotorn finns en fyrcylindrig bensinare (184 hk) och en V6-diesel (258 hk). Fler alternativ kommer senare, bland annat en laddhybrid.

E-klass är i sitt rätta element på långa motorvägssträckor men känns också lättfotad på kurviga vägar. Karossen ligger plant på vägen och styrningen jobbar exakt.

Inredningen håller hög klass och utstrålar en solid känsla. Det är enkelt att överblicka alla funktioner. Framstolarna är breda och relativt hårda på ett sätt som ger bra stöd för kroppen. Benutrymmet i baksätet är större än tidigare och visst kommer nya E-klass bli en populär taxi.

Tekniska finesser finns så det räcker och blir över. Till exempel kan bilen fjärrstyras in i en parkeringsficka med hjälp av mobiltelefonen. Autobroms med fotgängarstöd är standard, liksom ett system som sänder ut en ljudsignal precis innan en förväntad krock. Signalen får trumhinnan att sluta sig och därmed minskar risken för hörselskador.

Vad som däremot saknas i bilen är en så enkel sak som strålkastarspolning.

Grundpriset är ungefär samma som tidigare och i vanlig ordning kan slutnotan skena iväg långt över en halv miljon. Mercedes vet hur man tar betalt för extrautrustning.

Med tanke på att Audi A6 och BMW 5-serie inte ska ersättas på åtminstone ett år har Mercedes skaffat sig ett försprång. Hur Volvo S90 står sig mot E-klass får ett kommande test utvisa.