Provkörning: Mercedes-Benz CLS (2018)

Väl inkapslad under en låg, elegant böjd taklinje, bakom en ljus ratt och med en bildskärm värdig biografen Rigoletto framför ögonen färdas jag i en tystnad som vore detta en forskarsal i Kungliga Biblioteket och inte en ny bil. 

Tankarna vandrar, Mercedes-Benz CLS-modell av tredje generationen har ofta den verkan på sin förare. När den första generationen (”C219”) dök upp 2004 föll omvärlden för såväl dess ut- som insida. En komplett skönhet, denna sällsynta sort. Bilen baserades på de ordinarie E-klassmodellerna men förpackades, precis som dyrbara parfymer, i en så elegant flaska att man kunde ta extra betalt för den just därför. Samtida tidningar påstod att detta med en fyrdörrars lyxcoupé var en ny karosstyp.

Vilket nys. Sådana hade världen sett förut, men vad är väl historien när vi i varje tid jagar nuet? Rover 3-litre coupé från 1962 (baserad på den så kallade P5-karossen) var en given föregångare till CLS, liksom åtskilliga samtida, flotta Bentleymodeller. I USA förekom redan 1949 en fyrdörrars coupékaross på Chevrolet, Fleetline. Den byggdes i cirka 200 000 exemplar bara under det modellåret så nog fanns den alltid.

Raskt gör sig motorn i nya CLS påmind, inte så att den med bryskt ljud väcker en ur tankens slummer men desto mer så med sin kraft. Mercedes-Benz satsar som bekant ånyo på raka dieselsexor och vilken välsignelse är inte det, hinner jag tänka innan långtradaren är passerad i en blinkning. Den för nästan 300 000 kronor extrautrustade provbilens maskin är på 2,9 liters volym, 286 hästkrafter och inte mindre än 600 Nm vridmoment redan från 1 200 motorvarv. Ingen människa kan rimligen behöva mer. Kraften formligen väller ur bilen och förlänar föraren en icke oangenäm men antagligen bedräglig känsla av att stå en smula ovanför skeendena runt omkring.