Provkörning: Jaguar XF Sportbrake (2017)

Som de måste ha skrattat på pr-avdelningen. Jaguar fintade härom året varje internationellt motormedium jorden runt. ”Vi ska inte bygga någon kombi på nya storbilen XF för vi tänker mest satsa på suv-modeller framöver” lät det, varpå alla skrev just så i sina tidningar och på sina hemsidor. Bara något drygt år senare står en alldeles ny XF Sportbrake på plats i vårt redaktionsgarage. Någon som tror att den utvecklats i mellantiden? Knappast, den var förstås planerad från start med andra generationens XF i sedanversion (provkörd i ViB 16/2015).

För en tid sedan testade vi kombiversionerna av BMW 5-serie, Mercedes-Benz E-klass och Volvo V90 mot varandra (ViB 13/2017). Om en fjärde bil varit aktuell hade den rollen vikts för XF Sportbrake (Audi A6 Avant sjunger på sista versen). Den engelsk-indiske eleganten platsar såväl i framtoning, prestigelystnad som pris. 

Vår provbil har Jaguars dieselfyra på två liters volym, hela 240 hk maxeffekt och maffiga 500 Nm i vridmoment. Det är aktningsvärt ur en så liten maskin, hjälp på traven får den av två turboaggregat.

Automatlådan är åttaväxlad och sköts förstås med Jaguars vred som tittar upp på mittkonsolen efter motorstart. ”Vår” bil är utrustad enligt dyraste principen Portfolio – and then some. Panoramaglastaket, till exempel. Det är rejält stort och kostar 14 600 kronor. För 1 400 extra får man ”gesture control” av dess solskyddsgardin. Det är bara att vifta lätt med handen bakåt eller framåt så rör sig skyddet i motsvarande riktning.

Från grundpriset cirka 580 000 kronor har närmare 270 000 kronor i prylar och finesser lagts till detta exemplar, rena BMW- och Mercedesfasonerna. Men man får onekligen en maffig bil för pengarna.

Provbilen har fyrhjulsdrift som standard och den bakre konventionella skruvfjädringen är ersatt med luftfjädring i alla Sportbrake. Just kör- och fjädringsegenskaperna är ett av Jaguars adelsmärken och provbilen vansläktas inte, tvärtom. Bilen i grundutförande väger cirka 1 700 kg men testbilen hamnar just på andra sidan två ton. Det märks inte, maken till välgymnastiserat chassi är svårt att finna i den här klassen. Kaross- och fjädringsrörelser är påtagligt nätta men samtidigt exakta och avvägda på olika sorters underlag. Bara nya 5-serien kan konkurrera med den här känslan men vilken av bilarna som drar längsta strået kan jag faktiskt inte avgöra. Styrningen bidrar också, den arbetar stabilt men lätt och exakt även vid provocerad körning.

Tyvärr hade vi inte möjlighet att prova XF Sportbrake i en undanmanöver med last. I det momentet gjorde förra generationen bort sig rejält med ett läskigt studsande beteende genom konbanan. Kanske får vi möjlighet att återkomma med ett riktigt test av XF framöver.

Nominellt sett är lastutrymmet mycket förstorat och för den som lastar mjuka väskor märks nog detta jämfört med föregående modell. Vårt moment backlastning gillade XF dock inte alls, vi fick bara in 14 backar med baksätet (delbart i proportionerna 40/20/40) uppfällt och blott 29 när det var nedfällt. Visserligen formas en nästan helt plan lastyta men utrymmet är smalt på grund av generös inklädnad och har begränsad höjd på grund av taklinjen. 

Finishen är helt oklanderlig, inte minst är de löstagbara lastöglorna rent läckra att se. Det gäller också inredningen i övrigt, en frisk och rätt tuff tolkning av vad engelsk lyx kan vara 2017.

Några faktorer störde mig ganska ordentligt under provperioden, man förväntar sig ju högsta klass i allt. Mappningen av gaspådraget känns inte färdigutprovad, bilen startar ofta rätt lojt innan hela vridmomentet hälls ut i drivningen så att färden skenar. I låg fart kan transmissionen rycka. 

Vindrutespolningen låter alldeles för högt, som om man speedkopplat en lågprismanick från Biltema. 

Instrument och mätare är i jämförelse med konkurrenternas rätt taffligt och ”smått” utförda. Ett område där man uppenbarligen tvingats spara på pengarna.

Diskutera: Vad tycker du om Jaguar XF kombi?