Provkörning: Jaguar XF (2015)

För att kvala in i prestigebilarnas åtråvärda klubb gäller det att ha utseendet för sig. Att döma av förmågan att vrida huvuden har nya XF en stil som sticker ut i trafik-smeten. Det där lilla extra som gör skillnaden.

Men i den här klassen gäller det att nå hela vägen fram på varenda punkt. Att utstråla kvalitet och samma helgjutna känsla i stort och smått.

På plats bakom ratten kan jag konstatera att Jaguar blandar högt och lågt. Vissa material känns påkostade, andra som om bilen vore hälften så dyr. Fini-shen haltar på sina ställen och grafiken i det nya multimediasystemet känns redan föråldrad.

Likväl har interiören en egen karaktär som får föraren att känna sig lite speciell. Ett tryck på startknappen får växelväljaren att glida upp på mittkonsolen och de dolda luftutblåsen att vridas fram. Helt onödigt och säkert något som kan strula över tid men visst är det lite fränt. En Jaguar ska ju inte vara rationell i första hand.

Desto mer övertygande är köregenskaperna. Första intrycket är att XF kan mäta sig med, kanske till och med slå, de tyska konkurrenterna.

Bilen är 190 kilo lättare än tidigare och förklaringen stavas aluminium. Händelsevis är indiska Tata, som äger Jaguar sedan 2008, också en stor producent av lättviktsmetallen som här utgör 75 procent av karossen och strukturen.

Hjulupphängningarna, också de i aluminium, är av det avancerade slaget. Fram sitter dubbla triangellänkar, bak en så kallad integrallänk som separerar fjädringsrörelser i olika ledder för att förbättra väghållning och åkkomfort.

Resultatet är en riktigt kompetent bil som lätt låter sig ledas in i kurvorna. Styrningen är knivskarp och åkturen känns hela tiden stabil. Bekvämt och ganska tyst går det också. Enda plumpen gäller bromspedalens överraskande svampiga känsla.

Trelitersdieseln i provbilen har utvecklats tillsammans med Ford och PSA. Vridmomentet är hela 700 Nm – lastbilsnivå! Inte konstigt att bilen rör på sig när jag gasar. Kraftutvecklingen är något utöver det vanliga.

Den egenutvecklade tvålitersdieseln (163 eller 180 hk) är ett rimligare alternativ. Bra tryck i mellanregistret men motorgången är ganska rå.
 
På bästa plats på den breda mittkonsolen sitter knappen för ASPC (All Surface Progress Control), en slags farthållare som automatiskt gasar och bromsar för att få bästa grepp. Kanske användbart i isbackar men knappens framträdande position är ändå märklig.

Även om XF blivit marginellt kortare och lägre har axelavståndet växt med fem centimeter, vilket ger effekt på kupéutrymmet. I baksätet finns gott om plats för ben och huvud. Bilen sväljer en hel del bagage men utförandet där bak lämnar mycket att önska. Textilmaterialet runt bakluckans infästning sitter inte fast över huvud taget och taket saknar inklädnad. Att påfyllningsröret för Adblue sitter i skuffen känns också tveksamt.

En annan miss är att krockkudden på passagerarplatsen inte kan stängas av. En bakåtvänd bilbarnstol kan därför inte placeras fram.

Priserna börjar från 359 900 kronor men slutpriset kan bli betydligt högre. Titta bara på provbilens prislapp. Utrustningslistan blandar och ger, autobroms är standard medan stolsvärme (3 500 kr) och tredelat baksäte (5 300 kr) kostar extra.

Ett frågetecken är andrahandsvärdet som brukar bli lidande hos udda bilar.

Nytt för Jaguar är att tre års fabriksgaranti och lika lång tid med fri service ingår. Att rostskyddsgarantin bara är sex år låter oroväckande. Om bilen till två tredjedelar är byggd i aluminium borde väl rostrisken vara minimal?

Diskutera: Vad tycker du om Jaguar XF?