Provkörning: Jaguar F-Pace (2016)

Jaguar är verkligen inte först på plan med en suv-modell i högre pris- och storleksklass men lanseringen av F-Pace är ur många synvinklar intressantare än mycket annat. Bilen antas bli Jaguars volymsäljare – segmentet är verkligen hett just nu – och kan vara nyckeln till att årsproduktionen på cirka 100 000 bilar kan öka väsentligt framöver. Bilen bygger på samma arkitektur som XE och XF, modeller som inte ska erbjudas som kombi enligt ett nyligen fattat beslut. Den tekniska grunden förklarar också varför det inte blivit någon suv förrän nu.

 – Vi hade helt enkelt inte någon passande bas att bygga på för att nå de egenskaper en Jaguar i den här klassen måste ha, säger Julian Jones, projektets utvecklingsledare. Eleganta linjer, sportiga köregenskaper och högt aluminiuminnehåll (cirka 80 procent) hörde till dem, liksom givetvis terrängduglighet som skulle bräda konkurrenterna. Fattas bara när expertisen på fyrhjulsdrift hos Land Rover finns i huset.
 
Provkörningen på bitvis hisnande högt belägna och sällsamt staketlösa vägar i Montenegro avslöjar att Jaguar gått i mål med det mesta. Jag körde tre olika motorversioner: en treliters V6 bensin med kompressor och 380 hk, en treliters V6 diesel med dubbelturbo och 300 hk, samt den för Sverige mest aktuella 180-hästars fyrcylindriga turbodieseln med åttaväxlad automatlåda och fyrhjulsdrift. Alla löpte som förväntat på de största vägar landet har att erbjuda: stadigt, tyst (med visst undantag för avgasljudet i kompressormotorn och den märkligt väsande klimatanläggningen). På de mindre bergsvägarna visade den exakta styrningen sitt bästa ansikte och fjädringen – ganska hård utan att vara obekväm – svalde verkliga utmaningar med ackuratess.

Några terrängövningar som knappast lär bli aktuella för kunderna ingick också och gav intressanta perspektiv på vilken utmaning jag tycker att Jaguar rott i land. Bilen kan klättra som vore den en bergsget. Markfrigången är hela 21,3 centimeter och fjädringsvägen är påtagligt lång (insteget i bilen är ganska högt). Med hjälp av körsystemen Adaptive Surface Response och Adaptive Surface Control kan man med förinställd hastighet enkelt och utan att röra gaspedalen klättra riktigt brant uppför eller långsamt parera sig förbi nedförssluttningar, stenar och stup på ett sätt jag knappast trodde var möjligt. Det är bara att ratta så tar systemen hand om framfarten, mjukt och säkert.

Ett avsnitt på fyra kilometer rena hinderbanan (”En gammal persisk handelsstig,” anförtrodde en Jaguarman mig) skulle ha dödat vilken personbil som helst, säkert också en och annan annan suv, men F-Pace knotade på utan minsta besvär. Imponerande.
 
Inredningen följer den linje man valt i XE och andra Jaguar-modeller, en ganska sval men oklanderlig och välgjord stil som kan varieras i färger och dekor tills man somnar över konfiguratorn. Olika ”linjer” finns också förstås, den enklaste av dem är ”Pure” och i samband med introduktionen finns en laddad utgåva ”First edition” som förefaller vara jämförelsevis prisvärd.

En unik nyhet finns i ”nyckel-armbandet”, tänkt för sportigt folk som inte vill ha nyckeln med sig under kiteseglingen eller rullskridskoåkningen i bergen. Man låser in nyckeln i bilen och låser sedan både den och hela bilen med hjälp av att ett armband av gummi hålls mot bokstaven ”J” i emblemet på bakluckan (av plast). Vid återkomsten är det bara att hålla armbandet mot ”J” igen, varpå bil och riktig nyckel öppnas. Om nu ingen niding petat loss bokstaven, vill säga...

Diskutera: Vad tycker du om Jaguar F-Pace?