Provkörning: Hyundai Veloster (2011)

Det stora flertalet av dagens nya bilar följer ett gemensamt mönster. Inte många sticker ut. Nya kupémodellen Hyundai Veloster är ett undantag. På bilens vänstra sida sitter en vanlig dörr och bak finns en halvkombilucka. Så långt inga överraskningar. Sedan kommer vi till höger sida, där finns inte bara en dörr, utan två.

Kupékarossen är ofta vacker att titta på, men knappast praktisk. Att knöla sig in i ett trångt baksäte är i regel ganska besvärligt. Därför frågade sig Hyundai: varför inte montera en extra dörr på passagerarsidan? Sagt och gjort.

Liknande upplägg har vi tidigare sett hos bland annat Mini Clubman, med skillnaden att extradörren där har gångjärnen i bakkant. Tanken är att behålla karossens profil och samtidigt underlätta insteget till de bakre två sittplatserna.

Fungerar det då? Det beror på, mina 187 centimeter är inte helt lätta att klämma in där bak. Men det går, trots att dörren är kort. Och det är garanterat enklare än med bara en dörr. Väl på plats finns inget utrymme för mitt huvud, men är man en decimeter kortare ska det gå bra.

Hyundai gör också en poäng av att dörrarna bidrar till högre säkerhet eftersom passagerarna i baksätet inte kliver ut i gatan. Själv har jag svårt att se den risken som så stor. Inte heller Claes Tingvall, trafiksäkerhetsexpert på Trafikverket, ser några fördelar vad gäller säkerhet.

– Nej, det gör jag inte. Jag ser det mer som en lustighet, som en fräck grej, säger Tingvall.

Det är en bra sammanfattning. Extradörren ger bilen en särpräglad egenskap, gör den speciell.

Svårt att se bakåt
Nåja, en bil är förstås mer än sina dörrar. För att lära känna Veloster lite närmare körde jag Stockholm–Halmstad, tur och retur. Bland det första jag noterar ute på motorvägen är den styvafjädringen, det blir en studsig framfart genom sensommaren. Ändå trivs jag i förarstolen. Bilen är föredömligt tyst och interiören har inspirerande former.

När jag sitter rakt upp och ned är takhöjden godkänd, men så fort jag vrider huvudet åt vänster slår jag i taket. Till Velosters försvar ska sägas att provbilen var utrustad med elmanövrerat glastak (15 000 kronor), som stjäl några centimeter.

Efter några timmar bakom ratten börjar jag känna mig trött i benen. Stolsdynan är av den kortare typen, vilket i längden inte ger tillräckligt med stöd för låren. Jag stannar för att rasta utanför Jönköping. När jag kliver ur fixeras blicken till två luftutsläpp på huven. En närmare titt avslöjar att de är falska.

In i bilen igen och ut på E4:an. Vid påfarten och inför en omkörning blir det tydligt hur begränsad sikten är över axlarna. Bredden på C-stolparna gör en enkel manöver svår. Därtill finns en horisontell list över bakrutan som stör sikten ytterligare.

När jag ska parkera vid resmålet märker jag hur lågt man sitter, till en början är det svårt att uppfatta bilens storlek. Den långa förardörren har också en stor öppningsvinkel, vilket kan ställa till det på trånga parkeringsplatser. Innan jag lämnar bilen lyfter jag ur mina väskor över den höga tröskeln till det annars rymliga bagageutrymmet (320 liter).

Ingen sportbil
Dagen därpå väntar Veloster i morgonsolen. En trevlig syn. I trafiken är bilen ett självklart blickfång och när vänner får se den är reaktionerna entydigt positiva. Flera gånger får jag höra:

– Är det där verkligen en Hyundai?

Själv kan jag bara instämma, koreanerna har verkligen lyckats ta fram en fräck sportkupé. När en bil har ett sådant utseende blir förväntningarna så klart höga om att bilen ska leverera sportiga köregenskaper och vara oförskämt rolig att köra.

Så är inte fallet med Veloster, långt därifrån. Det enda motoralternativet, bensinaren på 1,6 liter och 140 hästar, är tillräcklig men ger aldrig den där extra spänningen. Bottenregistret är starkt, motorn drar snällt och bilen är väldigt lättkörd.

Men det låter absolut ingenting när man trampar plattan mot golvet. Inspirationen uteblir. Kort sagt: om man tar Veloster för en sportbil riskerar man att bli besviken, den har svårt att leva upp till sitt tuffa utseende.

Fullt utrustad är Veloster bara några tusenlappar dyrare än utgångspriset för den uttalade konkurrenten Volkswagen Scirocco, som kostar från 232 200 kronor. VW-modellen har dock en starkare motor (160 hk) och erbjuds också med mer muskulösa maskiner.

Priserna för Veloster börjar egentligen på 199 900 kronor, men då får man vänta 150 dagar på leverans. Den som vill ha automatlåda betalar 15 000 kronor extra.

Under hemfärden funderar jag om Veloster har en funktion att fylla. Den kan vara ett alternativ för dem som prioriterar design och inte bryr sig om motorstyrka, för dem som vill sticka ut.