Provkörning: Ford Fiesta ST (2018)

Ett långt tryck på startknappen och den röda varvräknarnålen vispar till liv. Ett tryck på körlägesknappen till ”Sport” och en klaff i avgassystemet vinklas om och tonen ur de kromade avgasrören blir myndigt dov samtidigt som högtalarna förstärker ljudet in i kupén.
Jag sitter i en kraftigt skålad sportstol, kanske är den i kramsjukaste laget. På längre resor blir det svårt att variera sittpositionen med bortdomnade ben som resultat. Körställningen är inte sportbilslåg men bra. En ST-logotype i botten av den tjocka och eluppvärmda ratten är det som avslöjar att det här inte är vilken dussin-Fiesta som helst. 

Den trecylindriga motorn, nu på 1,5 liter, ger 200 hästkrafter och 290 Nm. Vid låg belastning i hastigheter mellan 80 km/tim och 120 km/tim stänger en cylinder ned för att spara bränsle. Vid behov återaktiveras den på 14 millisekunder. Under provkörningen märkte jag inte skiftet mellan två- och trecylindrigt läge. Den sexväxlade lådan är densamma som i dieselversionerna men länkaget är justerat och växelspaken nära decimetern kortare. Slagen är distinkta och har en påfallande solid känsla inte helt olik den i Porsche. I körläge ”Sport” eller ”Track” åtföljs motorbroms och växling av sportbilskorrekta avgasknallar. 

Som en onykter snok ringlar vägen längs bergssidan. Knixiga kurvpartier avlöses av raksträckor på ett hundratal meter för att sedan försvinna in i doserade kurvor som vrider ned genom korta tunnlar och tighta passager. Jämfört med föregångaren har ST fått en något mer vardagsduglig fjädringskomfort utan att det påverkat vägegenskaperna negativt – tvärtom. Chassibalans och väggrepp är utmärkta. Förklaringen ligger dels i superbilsgreppiga 18-tumsdäck (Michelin Pilot Super Sport 2) och den mekaniska differentialbromsen som kommer med ”Performance Pack” paketet (9 500 kr), dels i den omarbetade halvstela bakaxeln. Fjädrarna har fått formen av stående bananer med den konvexa sidan pekande utåt. Fjädrarna ”trycker” alltså hela tiden bakaxeln på plats, det ger konsekventa hjulvinklar och kvickare väguppträdande. Extra stödstag (Watt-stag) skulle ge en liknande effekt, men den av Ford patenterade lösningen är cirka tio kilo lättare.

Efter ett par timmars hjärtlig asfaltshambo kliver jag motvilligt ur bilen. Fiesta ST infriar mina högt ställda förväntningar. Körglädjen är så intensiv att även den mest svårflirtade förare lär få kämpa för att inte dra på smilbanden. Tomt PR-prat eller inte. Fiesta ST är en riktig femetta till bil.