Provkörning: Fisker Karma (2011)

Danskättade designern Henrik Fisker och tyskfödde Bernhard Koehler har långa karriärer inom olika delar av bilindustrin och startade projekt Karma för knappt fyra år sedan. Sedan dess har duon kört på med svindlande fart från sin bas i Irvine, Kalifornien.

Man har från blankt papper formgivit och konstruerat en helt ny och nydanande bil, en sporthybrid i lyxklass. Serietillverkningen har startats hos välrenommerade Valmet i finska Nystad, där tidigare Porsche Boxster/Cayman (och en gång Saab) byggdes.

Där siktar man inledningsvis på 12 000 – 15 000 bilar per år. Man har redan visat en cabrioletversion av Karma och nyligen avtäcktes ytterligare en Fiskervariant på bilsalongen i Frankfurt.

Vad är det då fråga om? Karma har ett fiffigt tillnamn, en liten känga åt existerande batteribilar: EVer, vilket står för Electric Vehicle extended range, alltså elbil med räckviddsförlängning. Denna sker enligt ungefär samma princip som i Chevrolet Volt/Opel Ampera.

Karmas båda elmotorer mellan bakhjulen ger 80 kilometers aktionsradie på enbart kraften från det 400 kg tunga paket av litiumjonbatterier som löper i en tunnel i längsled i bilens mitt.

Ytterligare 403 kilometer kan tillryggaläggas när elmotorerna får hjälp av kraften som alstras i en generator, placerad på växellådans plats i en ordinär bil. Generatorn är i sin tur kopplad till en tvåliters bensinmotor med turbo. Den finns på ordinarie plats under huven fram.

Bilen går närmare 50 mil före tankning/laddning, så någon ”körsträcke-ångest” lär det alltså inte bli. Om bensinmotorn får mat var 40:e mil kan man i princip köra hur länge som helst, utan att behöva stanna och ladda batteriet. Skulle det ändå bli dags för laddning från tomt till fullt batteripaket räcker det med sex timmar i ett 220 V-uttag.

Sensationell frenesi
Biltestanläggningen Vairano ligger några mil utanför Milano och jag hoppar in i den fem meter långa, Porsche 911-höga Fisker Karmas vackert böljande aluminium- och kompositkaross för att dra ett varv på banan, utan att ha synat vare sig den eller bilen något närmare. Risky business men jag ska snart överraskas.

Att starta är busenkelt. Ett tryck på startknappen vid ratten och så ett tryck till på läge ”D” i den pyramidformade växelväljaren på den breda mittkonsolen. Sedan är vi i väg, ljudlöst – och snabbt!

Karma drar oss ut på banan med sensationell frenesi; ett svagt, närmast avledande sus samtidigt som accelerationen pressar oss tre åkande i bilen bakåt i de sköna stolarna.

Det är drygt 2,5 ton bil som ska förflyttas men det märks först inte alls. Vi är i ”stealth mode”, med enbart batteridrift och alldeles direkt ”gasrespons”. Första kurvan närmar sig i hög fart och sedan följer ett par snabba passager höger-vänster i rask takt. Karma slinker helt obesvärad igenom alltsammans trots att jag trampar på mer än jag kanske borde.

Av befarad  understyrning märks ingenting alls och jag känner knappt av någon krängning över huvud taget. Det är alldeles uppenbart att bilen har låg tyngdpunkt, som funnes det en magnet ned i asfalten.

Lossar tandställningar
Karma är lång som en Saab 9-5, har närmare 3,2 meters axelavstånd och hjul som tycks vilja spränga sig loss ur formen. Och bakom dem finns bromsarna, jisses vilka hejdare.

Det beror dels på den extrema dimensionen i sig, dels på att man med hjälp av en rattvippa kan justera bromskraftåtervinningen i tre steg. Det sker i praktiken genom att ”vända” elmotorernas arbetsriktning. Resultatet är inbromsningar som kan lossa tandställningar.

Med ett flipp på en vippa på andra sidan ratten kan jag övergå i ”sportläge”, vilket betyder eldrift med ström från generatorn/bensinmotorn samtidigt som batteriet laddas. Det är nu bilen toppar över 200 km/tim och når 0–100 km/tim under sex röda.

Drivningen är nu ett samspel av funktioner som övervakas av datorkraft som hela tiden ser till att den tillförda energin utnyttjas maximalt. Det betyder till exempel att bensinmotorns varvtal inte alltid överensstämmer med den fartökning bilen gör. Ett ovanligt fenomen för öronen först men jag vänjer mig snabbt och finner det inte oangenämt alls.

Stormfällda träd
Man kan få olika stil på inredningen som helhet, men tygerna och lädret kommer alltid från miljöcertifierade anläggningar. Trädetaljerna är inte så många men de som finns är alltid återvunna, från stormfällda träd, från sjunkna båtar och trädstammar i Lake Michigan eller brandskadade skogar i Kalifornien.

Någon avverkning behövs inte. Den som vill kan få bilen lackerad i en särskilt gnistrande finish, Diamond dust, vilken åstadkoms genom att återanvända glasflingor i blandningen.

Som helhet är Fisker Karma spännande och mycket imponerande, både som bil och som projekt. Fiskers löfte att Karma ska vara rolig att köra är infriat; bromsar, styrning, acceleration och känsla, allt sådant är på hög nivå.

Här och var kan man ana att det inte är ett bilföretag med långa (och kanske tyska) traditioner på finish in i minsta vrå som fått fram bilen, men i det stora hela räcker Karma absolut till också från den synpunkten.

Nyhets- och nyfikenhetsvärdet  är obegränsat och vad det betyder för slagkraften på marknaden är ännu så länge omöjligt att mäta. Men nog känns det som om 2010-talet äntligen börjat.