Provkörning: Dacia Sandero

På utsidan avslöjas ingenting. Dacia Sandero har moderna karosslinjer och skiljer sig inte nämnvärt från konkurrenterna i storleksklassen.

Men under skalet är den rumänska bilen inte lika fräsch. Tekniken är lätt föråldrad och har till största delen hämtats från förra generationens Renault Clio.

Det kan man kanske acceptera med tanke på det humana priset. Mer förrädiskt är att även krocksäkerheten befinner sig på en nivå som inte når upp till modern standard. 

Sandero kommer aldrig, och det erkänner Renault, att nå fler än tre stjärnor i Euro NCAP:s kollisionstester. Det är ett betyg som på sin höjd var gångbart för tio år sedan. I dag skulle tre Euro NCAP-stjärnor vara rena katastrofen för de flesta bilbyggare, inklusive Renault.  

Sandero har också brister när det gäller körsäkerheten. Anti-sladdsystem, som är standard på i stort sett alla andra nya bilar, finns inte ens som tillval till Dacian. Även det har sin förklaring i att Sanderos grundteknik inte är av senaste snitt. 

Men miljömässigt är den nya Dacian i alla fall på topp. Sandero finns bara med ett motoralternativ, 1,6 Flexfuel, som tankas med E85. Det innebär att privatköpare belönas med den statliga miljörabatten på 10 000 kronor, förutsatt att bilen registreras innan 1 juli nästa år.

Spartanskt utrustad
I det läget startar priset för Sandero på 79 000 kronor. För pengarna får man en, milt uttryckt, spartanskt utrustad basversion. Såväl komfort- som säkerhetsutrustning har skalats ned till ett absolut minimum.

Varken servostyrning, sidokrockkuddar, bältessträckare eller centrallås ingår. Till och med taklampan i kupén har bantats bort.

Den bil vi provkörde hade en utrustningsnivå som kallas Laureate. Det är den mest påkostade Sandero-versionen. Den är också, enligt vårt förmenande, det bästa köpet i modellserien.

Här finns det mesta av normal komfortutrustning och dessutom ingår sidokrockkuddar, bältessträckare och färddator i priset.

En Sandero Laureate går på 105 000 kronor, men inklusive miljörabatten hamnar slutnotan på frestande låga 95 000 kronor.

Den som vill ha radio och luftkonditionering får dock lägga till ytterligare 6 900 kr. Körmässigt är Dacia Sandero kanske inte den mest upphetsande bil vi provat. Men både väghållning och fjädringskomfort håller fullt godkänd klass.

Bilen rullar bekvämt och stadigt på de flesta underlag och klarar även forcerad kurvtagning utan att göra bort sig.

Enda problemet är korta, tvära ojämnheter. Då stöter Dacian ganska elakt och det dunsar lite ociviliserat från hjulställen.

Brummar plågat
Ljudkomforten är heller inte den bästa. Motorn brummar plågat vid gaspådrag och en hel del däcksmuller letar sig in i kupén. Körupplevelsen störs dessutom av transmissionsljud och att vibrationer från drivlinan letar sig upp i växelspak och gaspedal.

Det känns lite gammaldags.

Utrymmena finns det däremot inget att anmärka på. Baksätet är riktigt generöst och vuxna får plats utan större olägenheter. Sätet är dessutom, på bio-manér, monterat lite högre än framstolarna och det ger kortväxta personer och barn fin utsikt.

Bagageutrymmet är medelstort för klassen och rymmer 320 liter. När baksätets ryggstöd fälls ökar volymen till 1 200 liter. 

Interiören är plastig och materialen är inte i klass med de dyrare konkurrenterna i Golfklassen. Men allt är väl hopfogat och i Lauretate-utförande är både instrumentpanel och dörrsidor kryddade med silverfärgad plast lite här och där.

Knappast elegant med västeuropeiska mått mätt, men i alla fall trevligare än om hela inredningen varit kommunalgrå.