Provkörning: Audi A2

Få bilar väcker sådan uppmärksamhet som Audi A2. Den ser bra ut och utseendet rymmer dessutom en hel del förnuft. Den avhuggna droppformen ger lågt luftmotstånd samtidigt som den ovanligt reslige tysken bjuder på skapligt kupéutrymme. Riktigt små bilar har alltid haft det svårt i Sverige. Men vi har sett ett trendbrott de senaste åren. Korta, små höghus blir allt vanligare i trafikvimlet. Ser vi till storleken är det egentligen bilar som Ford Fiesta och Peugeot 205 som är närmast A2. Men ingen lär välja mellan dem. Den enda riktiga konkurrenten är än så länge Mercedes A klass, trots att den nuvarande modellen är avsevärt kortare än A2. Båda ligger i en prisklass som innebär att man för samma pengar kan välja en "vanlig" bil i mellanklassen. Det var också en ganska vanlig reaktion hos de bilintresserade som kom fram för att ta sig en närmare titt. Många lovord, ända tills man frågade om priset. Testbilen med dess extrautrustning landar nämligen på avskräckande 192 900 kr. Frågan är om ägaren får valuta för pengarna. Ur statussynpunkt blir svaret troligtvis ja. Och om man nu medvetet väljer en liten bil är chansen god att ägaren blir nöjd med A2. Tyvärr är det ju så att finessen med A2 trots allt inte syns utanpå. Även om man lyckats väl med att åstadkomma en tilltalande utstrålning. För samtidigt som den knubbiga karossen ger en touch av oskyldig hundvalp ger den också intryck av teknisk förfining. A2 är rapp och rolig att köra. Ju mer det svänger desto bättre.

Den lilla bensindrivna fyran med 75 hästkrafter är överraskande pigg i stadskörning. Man är snabbt iväg. Lite motigare blir det med last och högre fart. Då får man ta i för att få fart vid omkörningar. Treans växel gäller vid omkörningar i 70-90 km/tim. Annars blir det segt.

Växellådan är helsynkroniserad så man slipper otrevligt raspande när man ska parkera. Och utväxlingen stämmer bra med motorn, förutom att det nog är tänkt att hög utväxling ska spara bensindroppar. Och det gör det förstås om man inte lägger blyfot på gasen.

Motorväg rakt fram är inte lika kul. Säkerheten kräver en fast fjädring och lite karossrörelser och då blir, särskilt en liten bil, ganska stötig. Det gäller Audi A2 också. Den har så att säga ett annat rörelseschema än en stor bil som gungar lite långsammare mellan axlarna.

Men det är inte värre än att jag utan tvekan skulle kunna tänka mig att göra en rejäl långtur med A2. Den har en annan egenskap som man uppskattar - en förhållandevis låg ljudnivå för att vara en liten bil.

Kupéns volym imponerar och komforten är suverän. Men efter en 15-20 mil märks några svagheter. Man sitter ganska lågt där fram. Så även om sitsen är väl tilltagen och på det hela taget riktigt skön att sitta i, så kan en lång person uppleva att det blir lite trångt för benen. Höger knä skavde mot panelen och man längtar efter att sträcka ut benet och slippa hålla det böjt mot gaspedalen. Farthållare hade varit bra.

Man sitter nästan bättre där bak eftersom golvet är nersänkt som en låda mellan ramens balkar. Jag kunde också sitta riktigt bra "bakom mig själv", bättre än i flera betydligt längre bilar. Skönt för benen och takkänning först när huvudet lutades bakåt. I A2 har man tagit konsekvensen av att bilen är liten och säger att den är fyrsitsig.

I framsätet störs man av de välvda A-stolparna som skymmer sikten snett framåt. Man måste ibland luta sig först åt vänster och sedan åt höger i korsningarna för att vara säker på att stolpen inte skymmer en människa. Samma metod får man ta till på kurvig väg. Där bak blir det lite av samma syndrom. Den nedåtsvängda taklinjen i bakkant är i vägen för vuxna passagerare som vill titta ut och den höga midjan skymmer sikten för små barn.

Audi kan det här med hala karosser, cw-värdet, som beskriver formens karaktär, är 0,28. Det är ett bra betyg för designavdelningen.

Rent utan torkare?

Mitt på bakrutan i glas sitter en spoiler som ska hålla rent också i regn, utan att man ska behöva torkare. Men det innebär också att man får kondens på den övre delen medan den nedre är ren. Förmodligen lär spoilern också fungera som en hylla där snön packar upp sig. Det räcker inte med att aktivera bakrutevärmningen. Här måste borstas och skrapas först.

A2 klarade sig ändå riktigt bra som familjebil. Två vuxna och två tonåringar åkte omkring som vanligt utan några mankemang. Den är trivsam, rolig att köra och rymmer betydligt mer än man tror. Men väljer man till en del av finesserna som man gärna vill ha på en bil hamnar priset kusligt högt.

Och förmodligen blev resultatet av ADAC:s krockprov en riktig nesa för Audi. Brand efter en krock är tabu och lär förstås också rättas till.

Sist men inte minst. Varför en kaross i aluminium? Vem tjänar på det?

Audi Space Frame, som bygger på en ram av strängjutprofiler, sammanfogade via vakuumgjutna knutar, användes första gången på A8 1994. Delarna monteras genom migsvetsning, lasersvetsning, limning och stansnitning (en metod som används på flygplan). 14 års forskning ledde fram till en viktbesparing på 140 kg på en nära på två ton tung bil. Sex år senare har man bantat 150 kg på en bil som väger lite drygt ett ton.

En viktbesparing på tio procent minskar bränsleförbrukningen med fem procent, enligt Audis tekniker. Med A2 skulle man alltså spara drygt sju procent.

Audi gör inget stort nummer av återvinningen av bilen. Man kan förledas tro att en krockad Audi A2 som skrotas, smälts ner, hälls i en form och sim-sala-bim blir till en ny bil! Så enkelt är det inte

Det är inte bara att smälta om karossen...

Audi gör inget stort nummer av återvinningen av bilen. Man kan förledas tro att en krockad Audi A2 som skrotas, smälts ner, hälls i en form och sim-sala-bim blir till en ny bil! Så enkelt är det inte.
När vi ställer frågan till representanter för generalagenten i Sverige om hur bilen ska återvinnas, förklarar man att Audi A2 i alla fall inledningsvis kommer att gå den traditionella vägen. En bildemonterare skulle i så fall slänga järnskrot i en container och aluminium i en annan. Och då infinner sig vissa begränsningar. Man kan inte återanvända aluminium som är förorenad med andra metaller till de mer kvalificerade detaljerna i själva ramen. Men det går förstås utmärkt att göra skärmar, karosspaneler, motorblock, växellådshus och liknande.

Vissa delar av A2 innehåller redan i dag återvunnet aluminium. Men ska specifika detaljer i själva ramen återskapas, måste man skära itu och sortera betydligt mer noggrant. Gjutna detaljer är legerade med kisel, dragna och valsade delar med magnesium och dessa är inte kompatibla. Och stål är en i allra högsta grad oönskad förorening.

- Aluminium är det material som är lättast att återvinna och dessutom hur många gånger som helst, säger Rolf Sandström, professor i materialteknologi på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm.

Han ser därför användningen av aluminium i bilar som ett stort steg framåt. Stål går visst att återvinna. Men det är en tyngre metall. Och med tanke på att bilarna snarare ökat än minskat i vikt de senaste 25 åren, kan användningen av aluminium bli ett viktigt sätt att gå åt rätt håll igen.

- Det skulle inte förvåna mig om vi snart får se krav på en skärpning, antingen av utsläppen från bilarna eller av förbrukning, säger Rolf Sandström.

Och det är väl inte alldeles otänkbart att man till exempel skulle sätta gränser för utsläppen av koldioxid. Än så länge redovisas bara hur många gram koldioxid per km som nya bilar släpper ut enligt körcykeln. Den står i direkt proportion till förbrukningen av bränsle. Lätta, snåla bilar släpper förstås ut mindre mängd koldioxid.

Så visst, Audi A2 är byggd med framtidsteknik i ett miljövänligt material. Miljövänligt främst tack vare lägre vikt. De dryga kostnaderna för utveckling ses av Audi som en investering för framtiden som förhoppningsvis betalar sig.

Det är inte säkert att det räcker att bara göra mindre bilar och snålare motorer för att konkurrera med aluminiumbilar.

Om ett halvår ska A2 finnas i en "3L-version", d v s tre liter bränsle på tio mil. Det klår Toyotas hybridbil Prius.

Testad i Vi Bilägare nummer: 14/2000