Provkörning: Alfa Romeo 166 2,4 JTD 20V CAE

Inte nog med att den presenterades på bilsalongen i Frankfurt, provkörningen av Alfa 166 skedde också på tysk mark. Berlin var platsen för pressens provkörning av den stora Alfa Romeon med ansiktslyft front och en del nya motorer.

Istället för att slå an på klara färger och sportighet ligger tonvikten nu på sober elegans med bland annat tre gråa och två svarta kulörer i färgpaletten. De temperamentsfulla V6-motorerna finns kvar men har fått stå tillbaka för starka och trygga dieslar i kombination med sofistikerade automatlådor.

Att provkörningen skedde i Berlin ska ses mot bakgrund av att staden representerar det nya Tyskland med Europas största marknad för prestigebilar.

För att kunna konkurrera har den italienska tillverkaren valt att ta fram en ny starkare femcylindrig dieselmotor med fyra ventiler per cylinder. Till skillnad från Sverige så rullar en klar majoritet av Europas prestigebilar med dieselmotorer, även i de högre prestandaklasserna. En nästan lika stor majoritet har automatlåda och Alfa har därför blivit tvungna att ge upp sitt motstånd även här.

Den utseendemässiga förändringen på Alfa 166 ligger i fronten som givits helt nytt utseende.

Den klassiska Alfa-grillen har betonats kraftigare och strålkastarna har fått ett moderna utseende. Ett stort nedre luftintag gör att bilen får ett farthungrigt utseende redan där den står på parkeringen. Resten av 166:ans rena linjer känner vi igen från tidigare modell liksom inredningen. Stora runda instrument ger den viktigaste informationen medan allt övrigt ligger i mittkonsolen.

Spinner fint

Det känns lite främmande att sitta i en Alfa Romeo där rödmarkeringen börjar redan vid 4 500 varv/min. Den nya dieseln spinner fint och med 330 Nm i vridmoment saknas aldrig kraft. Åtminstone inte i den täta trafik som en förmiddag i Berlin bjuder på. Med en marschvikt på närmare 1,6 ton tappar bilen lite av den manöverbarhet som normalt utmärker en Alfa Romeo.

Styrningen är inte särskilt exakt och filtrerar bort mycket av den känsla som vi är vana vid från lillebor 156. I låga farter är fjädringen å andra sidan hård på ett sätt som passar mer i sportiga bilar än denna. Bilen hade säkert trivts bättre på en autostrada eller tysk Autobahn än här på hjälpligt lappade före detta östtyska förortsgator.

Automaten växlar utmärkt men ägaren måste vara medveten om att förbrukningen ligger nästan 20 procent högre vid blandad körning. En manuell sexväxlad låda finns också att tillgå och är ur denna synpunkt att föredra. Alla reglage nås lättoch som förare finner man sig snabbt tillrätta. Det känns att detta är en bil man gärna körlångt med, en landsvägsslukare av rang helt enkelt.

Kan den då verkligen konkurrera med BMW och Mercedes, denna italienare byggd i Turin? Vad gäller detaljfinish och materialval är det svårt att slå tyskarna som är klart överlägsna på denna punkt. När det gäller utrustning och prestanda ligger inte Alfa efter men utmärker sig inte heller på någon punkt. En förkärlek för det något annorlunda är en bra hjälp när det gäller att välja en italiensk bil i den här klassen. Men då kanske i en annan kulör än den palett av gråhet som uppvisades här, denna disiga höstmorgon i Berlin.

Testad i Vi Bilägare nummer: 15/2003