En mer realistisk Mini

Nyligen tillverkades den tremiljonte Minin i fabriken i engelska Cowley sedan säljstarten 2001. Omtolkningen av den klassiska Hundkojan har med andra ord slagit väl ut. Det som från början endast var en småbil i BMW:s sortiment har nu vuxit till ett eget märke med en rad olika modeller och varianter. Tidigare i år introducerades tredje generationen av ”grundkojan” – tio centimeter längre och fyra centimeter bredare. Den blev i och med omgörningen både rymligare och säkrare.

Senaste nyheten är att tredörrarsversionen fått en ytterligare lite större syrra – med två små extra bakdörrar. Det är Minin för dem som egentligen inte får plats i en Mini.Den ersätter utgående modellvarianten Clubman, den lilla kombin med något större utrymmen. En ny Clubman kommer i och för sig om ett år, men då med fyra dörrar plus de två skåpdörrarna bak. Prispåslaget för femdörrarsmodellen med drygt 8 000 kronor försvaras med att axelavståndet ökat med 7,2 centimeter och att det större överhänget bak ger mer plats för bagage. Totalt ska det rymmas 278 liter, vilket är 67 fler än i tredörrarsmodellen och nästan i nivå med exempelvis Volkswagens populära modell Polo.

Bakdörrarna måste vara marknadens kortaste – insteget är extremt begränsat och leder till ett baksäte med två tydliga urskålningar för två passagerare. Ändå finns tre bälten och bilen är registrerad för fem. Baksätet sitter ganska långt bak vilket ytterligare försvårar i-  och urstigning. Benutrymmet bak är i bästa fall mediokert, skjuts stolen framför maximalt bakåt, blir det så gott som obefintligt. Men så länge man håller sig från det fungerar baksätet för barn upp till 13–14-års ålder.

Den marginellt högre vikt (+60 kg) som femdörrarsversionen dras med  märks inte i körupplevelsen. Det är fortfarande en riktigt kul bil att köra. Styrningen är distinkt och direkt, bilen rör sig precis dit man önskar. Den trecylindriga turbomotorn på 1,5 liter är sportigt rå i gången men silkeslen i kraftutvecklingen. Vridmomentkurvan är oerhört flack och enligt specifikationen levereras maximala 230 Nm redan vid 1 250 v/min. Baksidan är en brist på varvglädje som inte riktigt rimmar med biltypen.

Förarmiljön präglas av en vilja att göra allting annorlunda och visst är det skojigt – ett tag. Detaljkänslan har inte blivit bättre i och med generationsskiftet, snarare tvärtom. Materialen känns billiga i en bil som med den mest nödvändiga utrustningen närmar sig en kvarts miljon i pris. För de pengarna är det lätt att det blir en bil som är både rymligare, bättre utrustad och mer bränsleeffektiv. Men då saknas den speciella appeal som finns här – det är ingen Mini helt enkelt.

Carl Legelius