Biltest: Volvo V70, Suzuki Liana

Suzuki kanske inte är det första märke som rinner upp i huvudet när man associerar ordet "kvalitetsbil". Liana är billig - den går att köpa för under 127 000 kronor - och att det är en lågbudgetbil har inte gått att dölja.

Inredningen består till stora delar av hård plast och plyschen på stolarna är misstänkt svettdrivande redan i april. När bilen rullar på våta vägbanor låter det som om dörrarna stod på glänt. Suzuki har sannerligen sparat in på ljudisoleringen.

Men allting fungerar och Suzuki Liana är på många sätt riktigt trivsam. Trots att karossen inte är stor - knappt decimetern längre än en VW Golf - är det gott om plats. Både bil och säten är höga och de åkande sitter med benen rakt ned. Det är utrymmeseffektivt.

I baksätet är benutrymmet lika bra som i en V70. Men säkerheten betydligt sämre. Liana är i stort sett fyrsitsig. Mittplatsen bak saknar nackskydd och har bara midjebälte.

Högbyggda bilar är också lätta att kliva i och ur. Suzuki Liana är inget undantag. Man svänger bara in kroppen och sätter sig, utan att huka eller slingra sig.

Staden är denna bils bästa arena. Där kommer den behändiga storleken till sin rätt. Föraren sitter högt och ser bra både långt fram och runt om bilen. Liana vänder på bara tio meter så den är smidig i trånga situationer. Åtminstone så länge man slipper backa. Backväxeln är nämligen osynkad och om bilen inte står absolut stilla när man slår spaken i läge protesterar växelkuggarna med ett grovt och högt skorrande.

Under den brant sluttande motorhuven sitter en 1,6 liters motor på 103 hk. Den är lågt växlad, vilket är perfekt i stadstrafiken. Liana sticker iväg som en sportkupé vid rödljusen och är riktigt kul att lotsa runt i stan.

Men vid 90-skyltarna börjar det roliga ta slut. Suzuki Liana är ingen bil för långa resor i snabba farter. Motorn jobbar på ganska höga varv, surrar ansträngt och påträngande, fartvinden fräser runt karossen och radion måste gå på ansenlig volym om programmen ska höras.

Bilen har ett påkostat chassi med Mac-Phersonben vid varje hjul. Det hjälper dock inte. I snabbare farter går den inte riktigt stabilt. Föraren får sitta och småbrottas med ratten för att hålla bilen på rak kurs. Styrprecisionen är inte övertygande och det händer att man får styra till flera gånger för att ta sig i rätt spår genom en kurva.

Fjädringen är ganska mjuk, vilket ju inte precis ökar stabiliteten. På ojämna vägar kan karossen rolla och vagga i sidled och det är inte särskilt behagligt. I en undanmanöver med tung last kränger bilen våldsamt och kräver mycket bestämda tag med ratten för att ta sig igenom de fyra svängarna. Bakhjulen släpper vid 65 km/tim.

Liana får inte bära mer än 35 kilo på taket och det är nog ett både nödvändigt och klokt beslut.

I grundpriset ingår inte särskilt mycket utrustning, men det finns i alla fall både vanliga krockkuddar och sidokuddar. Vad de gör för nytta är en annan sak. Fabriken hävdar att Liana uppfyller "Suzukis interna säkerhets-standard" och det säger ju inte mycket.

Tidigare Suzukimodeller har inte utmärkt sig för hög krocksäkerhet. Baleno fick bara 1,5 stjärna av Euro-NCAP och Swift har av Folksam rankats som 20 procent farligare än medelbilen i småbilsklassen.

Men Liana är en lite modernare konstruktion och antagligen bättre. Hur mycket är dock osäkert. Suzuki påpekar gärna att bilen till 40 procent är gjord av höghållfast stål. Vad det är värt i verkligheten får tiden utvisa.

I år ska den svenska importören försöka sälja cirka 600 Suzuki Liana. Metoden är enkel och beprövad: lägre pris än de flesta andra jämförbara bilar. Både grundmodellen och utrustningspaketen har förmånliga prislappar. Liana finns även med fyrhjulsdrift. Det höjer priset med 23 000 kronor men är fortfarande billigt i den kategorin.

Visst är det mycket bil för pengarna. Suzuki kryddar dessutom med fina och långa garantier. På papperet verkar Liana vara ett klipp. Men den som väger in faktorer som komfort, säkerhet och värdebeständighet upptäcker kanske att medaljen har två sidor.

Testad i Vi Bilägare nummer: 8/2002