Biltest: Volvo C30 1,6

Att en Volvo C30 T5 med 220 turbohästar mellan drivhjulen skjuter iväg som en svulten gepard när föraren stampar på gasen säger sig självt.

På den punkten har vår testbil inte mycket att sätta emot. I enklaste upplagan av nya lill-Volvon, C30 1.6, är fartresurserna betydligt blygsammare. 100 hästkrafter är vad som finns att spela med, varken mer eller mindre. Så det där med att pressas mot ryggstödet är bara att glömma. 
       
Men det finns andra saker att glädja sig åt. Kostnaderna till exempel. Med ett grundpris på 176 900 kronor är bilen inte bara billigast i C30-serien, utan också den lägst prissatta Volvon alla kategorier.

Ändå ger C30 1.6 inte minsta intryck av gråtrist bruksfordon. Tvärtom. Här finns både kaxig attityd, spännande karosslinjer och fina köregenskaper. Bilar av sådant snitt brukar ofta vara dyrare än motsvarande standardmodell. Men i fallet C30 har Volvo  vänt på steken och den nya fyrsitsiga sportcoupén kostar, oavsett version, 15 000 kronor mindre än vanliga S40.

Förklaringen till att priset kunnat hållas nere är att Volvo utnyttjat maximalt med befintlig teknik när bilen togs fram. Lite slarvigt kan C30 beskrivas som en 22 cm avkortad S40 utan bakdörrar och med en stor glaslucka istället för koffert längst bak.  
    
Fast i ärlighetens namn ger det en ganska orättvis bild av Volvos nya stolthet. I stort sett hela karossen, med det fräckt utmejslade bakpartiet som främsta kännetecken, är unik för C30.

Kanske borde  lite  mer av all den formgivarglädje som ägnats åt baken fått spilla över på fronten. Som det nu är ser C30 ut som vilken S40/V50 som helst, både i backspegeln och vid möte. Lite synd med tanke på bilens i övrigt spektakulära utstrålning, tycker testlaget.

C30:s snitsiga skal vilar på ett chassi som i grunden är identiskt med det som används för S40/V50 och det är ingen dålig grund att stå på. Men några förändringar har gjorts. Bland annat är stötdämparfästen, dämpare, krängningshämmare och fjädrar annorlunda än i syskonbilarna.

Syftet med modifieringarna har i första hand varit att ge den nya sportcoupén piggare styrreaktioner och vassare väghållning. Samtidigt har en bekväm fjädring och lågt kupébuller stått högt på prioriteringslistan.   

Ingen lätt ekvation att lösa för en chassitekniker. Men teamet bakom C30 har uppenbarligen gjort sin hemläxa ordentligt. Resultatet är en närmast perfekt avstämning mellan skön åkkomfort, stadig väghållning och rappa kurvegenskaper. 

Vi har plågat den nya Volvon på alla vägtyper och underlag vi kunnat hitta: grus, tjälskadad asfalt, släta landsvägssträckor, krokar och böjar. Det enda som saknas på repertoaren är riktigt vinterföre, något sådant fanns inte att uppbringa under testperioden. 

Största besvikelsen inträffade på testslingans snällaste parti, helt vanlig landsväg. När blåsten friskade i avslöjade sig lill-Volvon som överraskande vindkänslig.

I övrigt har C30 skött testlagets utmaningar med bravur. Styrkänslan är bättre än i någon annan Volvo vi provat och bilen är perfekt balanserad för avancerad kurvtagning. Inte ens vid riktigt forcerad körning behöver antisladdsystemet gripa in och stötta särskilt ofta.

Chassiet visar också upp en imponerande följsamhet mot underlaget. Varken potthål, gropar eller andra ojämnheter får däcken att tappa greppet och börja studsa. En värdefull egenskap på det sargade svenska vägnätet.

Den fina väghållningen och de snabba styrreaktionerna kommer förstås till nytta även i undanmanöverprovet. Volvon dansar igenom konbanans brutalt tvära svängar snabbare och mer kontrollerat än de flesta konkurrenter.

Vid mer vardaglig körning avslöjas att de åtgärder som vidtagits för att höja åkkomforten fungerar som det är tänkt. C30 rullar mjukare än S40/V50. Den är också tystare, framför allt tack vare att däcksljuden är bättre bortisolerade.  

Men 100 hk i en bil med sportiga ambitioner, kan det verkligen fungera? Nja, kanske inte för den som sätter prestanda i första rummet. Då finns andra och dyrare  kraftkällor att välja på. 
För vardagsbruk är drivlinan, som lånats från Ford, däremot ett alldeles utmärkt alternativ. 1,6-litersmotorn är både stark och elastisk och samspelar fint med den lättjobbade femväxlade lådan. Det gör att C30 1.6 upplevs som "japanskt" lättkörd och det är en fin komplimang.

Skönhetsfläcken är förbrukningen. Fordmotorn sörplade under vårt test i sig nästan 20 procent mer bensin än vad som anges i bränsledeklarationen. Det är inte acceptabelt! 

Som nästan alla nya bilmodeller nuförtiden riktar sig den nya Volvon till "unga, aktiva, dynamiska, storstadsmänniskor med intensiv livsstil och accelererande karriärer". Suck...

Den tänkta målgruppen borde inte ha några större problem med att ta till sig C30:s snitsiga yttre design. Men frågan är om inredningen upplevs som lika lockande. Här har Volvo inte kostat på ett smack extra, utan rakt av använt samma prylar som i vanliga S40.

En mer fantasifull kryddning av interiören hade inte skadat. Då skulle insidan rimma bättre med utsidan. En exklusivare nyckel än den stora plastklump som erbjuds hade säkert också uppskattats av de köpargrupper som bilen vänder sig till.       

I Volvolandet Sverige lär ungdomsbilen C30 även attrahera en hel del äldre kunder. Antingen som andrabil vid sidan av V70:n, eller som enda bil när barnen flugit ur boet. Många som var med på 70-talet känner säkert igen stilgreppen i den nya bilen från den tidens Volvosportvagn P 1800 ES. Kanske kan nostalgi vara ett säljargument?   

C30 har även stora likheter med det tidiga 90-talets Hollandsbyggda Volvo 480 ES. Fast det är en bil som både Volvo och många ägare nog helst vill glömma. Kvalitetsproblemen stod som spön i backen.   

Kvaliteten på 480:s moderna efterföljare är förhoppningsvis åtskilliga klasser bättre. Men kvalitetskänslan är inte på topp i alla delar av bilen. De plastiga sidopanelerna i baksätet skulle näppeligen godkännas i BMW 1-serien eller Audi A3, som är två av de värsta konkurrenterna till C30. 

Ett annat irritationsmoment i Volvon är att förarstolen inte går tillbaka i inställt läge när man fällt fram den för att släppa in folk i baksätet. Så borde det inte vara på en bil som vill kallas premium.

Att Volvo C30 inte hör till de mer praktiska bilarna på marknaden kan vem som helst konstatera med blotta ögat. Tre dörrar, fyra sittplatser, coupé-stuk och glasbaklucka gör ingen familjebil.

Men med tanke på de kompakta yttre formerna blir man positivt överraskad av det förhållandevis rymliga och sköna baksätet. Det består av två rejält tilltagna individuella fåtöljer där vuxna får plats om de inte är alltför resliga. Problemet är att det krävs ett visst mått av gymnastisk färdighet för att ta sig in och ut ur sätet.    

Bagageutrymmets 233 svårlastade liter är däremot inte så mycket att hurra för, såvida inte bakstolarnas ryggstöd fälls. Men då får förstås bara två åkande plats i kupén och det är snarast så som C30 ska betraktas. En tvåpersonersbil med möjligheter att då och då skjutsa vänner  i baksätet.

När det gäller säkerhetsutrustningen finns det mesta man kan begära som standard i den nya lilla Volvon. Däremot är bilen ännu inte krocktestad av Euro NCAP. Men säkerhetsstrukturen är identisk med den i S40, som fick fem stjärnor när den smälldes i krockbarriären. Rimligen borde C30 nå samma resultat. Fast hundraprocentigt säker på den saken kan man  givetvis inte vara förrän även den nya Volvon krockprovats.

Komfortutrustningen är hyfsad redan i basutförande, men det flesta kunder lär nog ändå välja till Volvos Kinetic-paket. Det innehåller bland annat automatisk klimatanläggning, farthållare, aluminiumfälgar och läderklädd ratt/växelspaksknopp.

Då sticker priset iväg till 191 900 kronor och det är precis vad en S40 kostar i basutförande. En slump, eller…
 
Testad i Vi Bilägare nummer: 1/2007