Biltest: Volkswagen Polo 1,4

Trots att Polo är helt ny måste man titta två gånger för att upptäcka att det är version 4. Ett extra fönster efter bakdörren är tydligaste skillnaden från sidan. Utseendet är annars mer orienterat mot Golf. Inga överraskningar här inte. Jo, förresten, VW har fortsatt med samma strålkastararrangemang som hos Lupo och helt fräckt snott den typiska Mercedeslooken med dubbla ovala strålkastare. På håll kan man få för sig att det är en liten E-klass man möter på vägen.

I förarsätet känner man också igen sig. Men de svängda främre takstolparna och den raka instrumentbrädan påminner faktiskt om Lupo. Ser vi till storleken har  Lupo tagit Polos gamla plats som 3,5-metersbil, medan Polo, som ständigt vuxit, nu t o m är längre än den första Golfen. VW har på så vis trängt in en modell till i floran av småbilar.

Bara den senaste versionen av Polo har vuxit drygt 15 cm på längden och även blivit både högre och bredare. Därmed har man vunnit komfort och säkerhet.
Utrymmet imponerar. Särskilt i framsätena upplevs Polo som mycket rymlig. VW har i och för sig alltid haft bra plats för långa personer. Det enda som stör mig är att högerknäet skaver mot mittkonsolen, när jag ställer in stol och ratt. Då finns i och för sig fortfarande möjlighet att skjuta stolen bakåt en aning. Med de nya stolarna som är höj- och sänkbara i framkant och med en ratt justerbar i höjd och djup, så kan de allra flesta hitta en bekväm och bra körställning.

Polon överraskas man sällan
 

Reglage och knappar sitter där de ska. Blå instrumentbelysning och rött bakgrundsljus för reglage och knappar är lite ovanligt. Det är snyggt men blått är egentligen inte särskilt lyckat. Det finns bara en färg som är sämre - svart. Så man skruvar gärna upp instrumentbelysningen på max.
Med mild och nederbördsrik vinter uppskattar vi vindrutetorkarna fram och bak. De torkar effektivt utan irriterande glipor eller missljud mot rutan. De har också mycket förnuftiga intervallägen. Och vad skönt det är att bara kunna vippa till spaken nedåt och då aktivera vindrutetorkarna så länge man trycker mot det fjädrande läget. Då slipper man knäppa på det fasta torkläget.

Polo ger inte precis sin ägare en glädjekick när man går mot den på parkerings-platsen, särskilt inte i enklaste utförandet då den är sparsamt utrustad. Men det är en mycket trevlig bil att köra. Den har kvicka reaktioner. Små bilar blir ju gärna lite roligare, inte minst i stadskörning. Och som förare får man snabbare och bättre känsla för vad hjulen har för sig och det bidrar till bra kontroll.

Styrningen är numera försedd med en elektrohydraulisk servo. Den jobbar bara när det behövs och sparar därför viktiga bränsledroppar. Man har bra styrrespons och det är först vid riktigt snabba manövrer som styrningen blir lite tung.

Det visade sig också att Polo är att lita på, när kollegan Marianne Sterner tidigare testade bilen i den obligatoriska undanmanövern på torr asfalt i Danmark. Väjningsprovet gick galant med över 400 kg last. Polo har en tendens till överstyrning, men behåller kontrollen och den är lätt att kontrollera. Klart godkänd.

Hjulupphängningen är av samma typ som tidigare. Fjäderben fram och torsionsbakaxel. Men nu sitter framvagnen i en betydligt starkare och samtidigt lättare ram. Konstruktionen innebär att man kunnat vässa köregenskaperna och bättre isolera mot ljud och vibrationer.
Bakaxelns torsionsrör är tillverkad som ett V med en materialtjocklek och geometri anpassad så att man kan bestämma axelns vridstyvhet och åstadkomma neutrala egenskaper. Axeln är monterad med rörliga bussningar i karossen som ger en liten medstyrning vid kurvtagning. Krängningshämmare behövs inte.

Motorn är visserligen ingen raket. Men nog tycker vi att den räcker till. Det är främst på femman och ibland fyran som man känner att 75 hästar inte förmår mer än så här. Man måste växla ner i uppförslut som man först tänkt att bilen ska klara utan växling. Och i låg fart på låga varvtal känner man också begränsningen i motorstyrka. Å andra sidan är vi lite bortskämda med motorstarka bilar - man vänjer sig snabbt och anpassar körningen därefter.

När man ska iväg från stillastående kanske inte 13 sekunder upp till 100 låter så hiskligt snabbt, men i vanlig stadstrafik räcker accelerationen gott och väl. Man får ju inte köra fortare än 110 och det klarar Polo gott och väl med fyra personer. Växellådan är lättjobbad även om fyran och femman i vissa lägen känns som överväxlar.

Att Polo blivit längre och dessutom fått större axelavstånd innebär förstås mer rymd, men också större säkerhet. Polo är tyngre än syskonen och helt klart satsar VW på bästa krocksäkerhet.

Förutom bättre utrymme har nya Polo en annan stor förtjänst. Man upplever den som förhållandevis tyst, särskilt i jämförelse med andra småbilar. Det är först i motorvägsfart som man uppfattar att buller från väg och hjulupphängning kan bli störande. Möjligen alstrar testbilens dubbfria vinterdäck mindre ljud än sommardäck.

Värmen kommer snabbt i denna lilla bil. Och den fungerar bra i vårt klimat. Ställer man värmen på vindruta och fötter, får man också en skvätt längs sidomunstyckena som motverkar kallraset från sidorutorna. Det saknar vi på många större och dyrare bilar!

Benutrymmet där bak räcker i nödfall även för storvuxna. Det klassiska testet att sitta "bakom sig själv" klarade Polon med godkänt betyg trots att jag mäter 188 cm. Fast då får man förstås sitta med benen som Janne Boklövs skidor, brett isär.

Ryggstödets vinkel är närapå 90 grader men man har bra sitthöjd och en vettig skålning och lutning på sittdynan. Det finns två kupélampor där bak som kan tändas individuellt och mellan framstolarna finns två drickahållare. Sidorutorna vevas för hand.

Bagageutrymmet är en liten överraskning. Vem minns inte första Golfens brevinkast där bak? I Polo lyckades vi stuva in familjens Berner Sennenhund. Han brukar åla över till baksätet om bakdörren är för nära, men här satt han snällt kvar.

VW har lagt sig vinn om att bygga in en kvalitetskänsla i Polo. Och även om andra modeller från Volkswagen inte uppfyllt ägarnas förväntningar i det fallet så har i alla fall Polo visat på bättre resultat från kontrollbesiktningen än medelbilen.

Polo är för många en alldeles lagom bil. Visserligen ligger priset ganska högt och den är faktiskt lite snålt utrustad. Att gå från basmodellen till "trendline" kostar måttliga 2 400 kr. Vi Bilägares testbil var en s k Comfortline. Det innebär ett pris på 131 300 kr, plus metallic à 3 700 kr, luftkonditionering à 8 900 kr, ett paket med centrallås, elfönsterhissar fram och elbackspeglar à 3 900 kr. Summa 148 400 kronor!

Tack och lov kan bilägaren spara pengar på servicen. Bilens serviceindikator talar om när det är dags. Med idealiskt körsätt kan bilen i bästa fall klara 3000 mil. Bilens system för självdiagnos och hög kvalitet på motoroljan gör detta möjligt.

Körningar med onormalt stort slitage kan å andra sidan innebära att man beordras in för ett extra oljebyte. Belöningen för den som sköter servicen är att den s k mobilitetsgarantin förlängs. Och den är mycket generös. Köregenskaperna, komforten och säkerhetsnivån gör Polo till en vinnare i Poloklassen.