Biltest: Toyota Corolla, Mitsubishi Lancer, Renault Mégane

Den här trion är ganska grå när man ser bilarna parkerade invid varandra. Det är bara Renault Mégane som sticker ut med lite mer vågad design. Mégane är ändå funktionell, till skillnad från den modell som trots karatehugget i ryggen kallas kombisedan. 

Corolla Touring har bäst lyckats dölja kombikarossens förhållandevis raka linjer med mjukt avrundade hörn. Karossidorna har en gynnsam lutning för att man ska kunna åstadkomma en rymlig kupé.

Det visar sig också när vi provlastar. Hur vi än packar backarna i de andra två, är Toyota Corolla rymligast. Vi får in hela 40 vanliga läskedrycksbackar i Corolla. Toyota är föredömligt lättlastad med helt slätt golv och nästan raka sidor, vilket gör att bagageutrymmet kan utnyttjas effektivt. Nåja, Megane klarar faktiskt 38 backar. Skillnaden beror just på att kaross och sidorutor lutar mer inåt. Vi får bara in två backar ovanpå varandra längst in på ytterkant, mot tre på var sida i Corolla 

40 backar

I ett tidigare test lyckades vi klämma in 40 backar i Renault Laguna (ViB nr12/2001). Megane är med andra ord nästan lika rymlig som storebror! En riktigt stor kombi, som Citroën C5 och Ford Mondeo, klarar hela 51 backar.

Mitsubishi Lancer är mer svårlastad. Det är takhöjden som inte riktigt räcker till. När man fäller baksätets rygg blir heller inte lastytan helt slät. Vi vänder och vrider och tar till alla tricks för att slutligen få in 27 backar. Det är bara tre fler än vad Mondeo och C5 klarade i ovan nämnda test - utan att fälla baksätet.

Som kombi är Toyota imponerande. Det är ju så här det ska se ut! Enkelt att fälla och ett helt slätt golv med ett jätteutrymme för bilklassen. Renault Mégane är också oerhört rymlig och lätt att lasta men Corolla är ett snäpp bättre, främst på grund av att lastgolvet blir helt slätt när man fäller baksäte och ryggstöd. Mitsubishi har inte lika effektivt disponerat utrymme och det märks att grundkonstruktionen har ett antal år på nacken.

Duger inte

Vi tar plats i bilarna och kör ut på en första testsväng. Redan efter de första förarbytena kommer missnöjesyttringar. Och nu är det Toyota som inte duger.
Vid kortare körningar har jag inte riktigt lagt märke till hur obekvämt och fel en lång person sitter i Corolla. Men när vi kör fyra-fem mil och sedan byter bil, märker man genast vilken skillnad det är mellan dessa tre, eller snarare mellan Mitsubishi Lancer och Renault Mégane gentemot Toyota Corolla.

Vi som är en decimeter över medellängd klarar tyvärr inte att få till en vettig körställning i Corolla. Och det gör nog inte förare av medellängd heller. Kortare personer har inget att anmärka på. Om ratten hade varit justerbar i längdled och suttit högre eller gått att justera uppåt mer, skulle körställningen kunnat passa fler. Som det nu är sitter längre förare med ratten alldeles för långt ned och för långt från kroppen. Dess-utom är rattens justering i höjdled ovanligt knappt tilltagen, bara omkring tre cm, vilket är hälften jämfört med de andra två. Förarstolen har annars ett bekvämt placerat handtag för höjd- och längdjustering. Men ratten för ryggstödets lutning är svår att nå.

Vid landsvägskörning påpekar passageraren flera gånger att jag sitter konstigt - lätt framåtlutad - som om det var en häst jag satt på.  

I Mégane och Lancer har vi inget att klaga på.

Renault har också de bästa justermöjligheterna, ratten i två ledder till exempel. Och man behöver inte fumla efter reglaget - det är behändigt åtkomligt i panelen. Stolsjusteringarna sitter på framkant. Det är en föredömlig lösning eftersom man inte behöver tränga ned handen mellan stolen och dörren. Pumpreglaget för höjdjusteringen är suveränt. Framstolarnas sitsar är däremot aningen korta.

Lancer är inte lika klurig, men också långa personer sitter faktiskt riktigt bra och med en betydligt mer riktig körställning än i Corolla.

Dags för accelerations- och bromstest och inte minst viktigt - ljudmätning på grov och slät asfalt. Våra egna kommentarer visar sig stämma ganska väl med ljudmätaren. Mégané är bäst dämpad. De andra två är ungefär jämbördiga, förutom vissa karaktärsskillnader i bullret.

Lancer har ett ganska jobbigt fräsande, dels från däcken, dels ett vindljud i högre fart. Men vi vet att Bridgestone Blizzak har dessa egenheter. Däcket har låg ljudnivå men vid acceleration uppstår ett karaktäristiskt vinande ljud. Den bristande ljudisoleringen i dörrar och hjulhus gör att man tror att en dörr eller sidoruta inte är helt stängd vid körning på våt vägbana.

"Tjoff"

En annan reflektion när vi kliver mellan de tre bilarna är hur klangen skiljer sig när man stänger dörrarna. Mitsubishi låter plåtigt tunn, men när man slänger igen Toyotas dörr hörs minsann inget slammer utan snarare ett gediget "tjoff". Bilägarna har i vår egen undersökning Bil-Q också själva placerat Toyota  mycket högt i fråga om detaljkvalitet.
  
Toyota Corolla har det rymligaste baksätet. Men det är bekvämast insteg till Renault Mégane. Dörren har större öppningsvinkel. Man sitter högre i Corolla och har därför bättre stöd för benen jämfört med Mégane. Sittställningen är ganska rak men med högt och komfortabelt ryggstöd i Renault. Lancer har sämsta benutrymmet bak men bekvämt inställbar rygglutning. Alla har god takhöjd. Mégane erbjuder egen lampkonsol för bakpassagerarna med läslampor, dörrfack och möjlighet att lägga tidningar i framstolarnas ryggfickor.

Instrumenteringen är föredömligt tydlig i Corolla. Visserligen finns bara två belysningslägen - dag eller nattläge. Men det fungerar bra. Lancer har också bra instrument med justerbar belysning men med för svagt maxläge. Renault har röd belysning och tyvärr blir hastighetsmätaren nära på oläsbar i mörker. Dessutom skymmer faktiskt hastighetsmätarnålen siffrorna, vilket gör att blicken dröjer sig kvar lite längre innan man riktigt uppfattar vilken hastighet man har. 
 
Alla tre är med nämnda reservationer trevliga på långkörning. Mitsubishi Lancer och Renault har lite mer av motorsurr vid acceleration och omkörning. Men effekten räcker egentligen för de flesta. Det är möjligen om man ofta kör med tung last eller med husvagn som starkare motoralternativ är nödvändigt.

Det behövs däremot inte i Corolla. Toyotas 1,6-litersmotor är den bästa av dessa tre. VVT-I som står för variabla ventiltider, det vill säga att motorstyrningen bestämmer hur länge ventilerna är öppna, ger rejält med kraft i denna lilla motor. Testlaget misstänkte först att det handlade om en 1,8-litersmaskin. Men det alternativet finns inte i Touring!

Vare sig Mégane eller Lancer är tröga. Men Corolla är absolut kvickare. Det märks vid snabba omkörningar och när vi pilar in på kurviga skogsvägar. Det blir många drag och ryck i växelspaken

Lancers växellåda har bäst lägen. Den är mest lättväxlad och snabbast. Man hamnar aldrig fel som man kan göra med Corolla när man går från femman till fyran. Megane har mycket bra utväxling men överföringen känns lite inexakt och klen.

Skillnaden mellan lugn och jämn körning på stora vägar och den hetsigare framfarten på små ojämna vägar blir dessvärre tydlig i Mégane. Troligen är det den elektriska styrservon som dels ger dålig vägkänsla, dels är för direkt. På stora raka vägar blir det gärna lite för snabba rattrörelser i början. Det gör att man bakom ratten på Mégane upplever en viss osäkerhet på småvägarna. Man känner inte om däcken greppar eller inte, och när karossen fjädrar upp och ner i ojämnheter blir bilen mer spårkänslig och upplevs som lite fladdrig, trots att väghållningen är mycket bra.   
 
Som på räls

Corolla går som på räls i kurvorna och till vår förvåning kniper också Lancer poäng när böjarna nyper. Konsekventa och robusta egenskaper känns bra på dålig väg. Det är testlaget helt överens om. Lancers konventionella hydrauliska styrservo visar sig också ge den bästa vägkänslan.
 
Det är nattsvart och vägsmutsen innebär flitig användning av spolning på både vindruta och strålkastare. Mégane är extrautrustad med gasurladdningslampor på halvljus. Det är vilsamt för ögonen men spolningen klarar inte att hålla lamporna rena. Vi måste faktiskt torka dem rena vid bilbytena.

Våra testexemplar har försetts med olika tillval, såsom metalliclackering, musikanläggningar, snofsiga fälgar, konstantfarthållare, AC respektive klimatanläggning etc, vilket man måste hålla i bakhuvudet vid en jämförelse. Standardutrustningen redovisas därför som brukligt separat.

Överlägset bäst

Komforten är överlägset bäst i Renault Mégane. Jag tror nästan inte att jag upplevt en så mjuk fjädring över t ex fartgupp, troligen beroende på ovanligt lång fjädringsväg.  Det känns ungefär som om man åkte i en Citroën med gasvätskefjädring. Samtidigt tycks dämpningen vara ganska bestämd, vilket ger viss fasthet. Corolla och Lancer är stötigare att åka i. Den suveräna ljudkomforten i Mégane blir också ett plus.

Vid stadskörning irriterar vi oss över kopplingens ingrepp på Mégane. Det är svårt att undvika ryck vid start.

Nästa pusselbit serveras av Thomas Widström på Rostskyddsmetoder AB vid besiktningen av bilarnas rostskydd. Omdömena grundas på visuell kontroll, bl a med hjälp av fiberoptik kopplad till en tv-skärm, och erfarenhet. Och det är stor skillnad mellan de tre testbilarna.
När vi hissar upp Renault Mégane och Thomas börjar sin undersökning konstaterar han snabbt att den franska bilen står i särklass när det gäller rostskydd. Det avgör vårt test!

Summering:

Renault Mégane är det bästa köpet. Det är en utmärkt kombi, kanske klassens bästa - komfortabel, krocksäker och med ett suveränt rostskydd. Tunga argument för oss nordbor. Mitsubishi uppfattas som lite tråkig men är trots allt en slitvarg, absolut funktionell, förutom just förmågan att ta skrymmande last. Och i matchen om andraplatsen är Corolla utan tvekan det bättre valet. Den klår Lancer på de flesta punkter. 

Testad i Vi Bilägare nummer: 2/2004