Biltest: Opel Vectra

Saab är festlig och livlig i både motorhumör och köregenskaper. Opel Vectra är lugn och lagom:  motorn drar starkt och snällt med utan Saabturbons sprudlande entusiasm. Fjädringen är lite stelare än hos den välgymnastiserade svenska bilen.

– En perfekt bil att åka fram och tillbaka till jobbet i, ansåg en av testförarna.

I Vectra känner man sig trygg och omhändertagen, även på en riktigt hal väg. Bilen är standardutrustad med anti spin-system som går in tidigt och varnar föraren med en blinkande gul symbol långt innan det händer något kritiskt.

Stora, starka strålkastare tränger undan vintermörkret. De hålls rena av effektiva spolare som duschar glasen två gånger vid varje spolning. Visserligen går det åt mycket spolarvätska, men ljuset falnar i alla fall inte.

Tyvärr har den tyska effektiviteten inte fått genomsyra alla funktioner. Värmesystemet, exempelvis, kunde vara bättre. Det tar ganska lång tid innan kupén är riktigt uppvärmd och utetemperaturen behöver inte ens sjunka till minus tio grader förrän klimatanläggningen börjar få det svårt.

På auto-läget blir det imbeläggning på både sidorutor och vindruta till och med när föraren är ensam i bilen. Fläkten måste vridas upp för hand till väsande nivåer för att rutorna ska hålla sig rena.
Kupévärmen är heller inte särskilt jämn. När temperaturen står på 20 grader når det inte över 16,5 plusgrader i baksätet. Passagerare bak har hörts klaga över kalla fötter.

Ventilationsanläggningen består av tre rattar och fyra knappar. Det ser ju enkelt ut, men det är bara som det verkar. Alla operationer måste styras med symboler som visas i informations-fönstret mitt på instrumentpanelen. Föraren tvingas således släppa vägen med blicken för att kontrollera så inställningarna blir rätt.

Mest irriterande hos Opel Vectra är ändå den säregna blinkersspaken. Den fjädrar omedelbart tillbaka och hur bilen ska blinka beror på hur kraftigt föraren trycker till på spaken. En lätt tryck ger bara tre blink och kan användas vid lättare rattrörelser som exempelvis ett filbyte. Ett kraftigare tryck sätter igång ett ihärdigt blinkande som inte upphör förr-än ratten har vridits ordentligt och tillbaka igen. Att peta för hårt på spaken är dock alltför lätt, varpå föraren måste försöka föra tillbaka den för att få stopp på blinkandet.

Det blir också gärna en för våldsam rörelse, varpå bilen börjar blinka åt andra hållet...och så vidare.

Kupévärme: Värmen kommer hyfsat snabbt och sprider sig ganska bra även till baksätet. Temperaturen ställs separat för höger och vänster sida och den inställda värmen hålls ganska bra. För en ensam förare immar gärna sidorutan igen när luften står på auto-läge och det är under tio grader kallt.
Stolsvärme: Fem värmelägen verkar betryggande, men även på femman stiger värmen mycket långsamt. Maxvärmen, 43 respektive 39 grader, uppnåddes inte förrän efter 22 minuter. Där ryggstöd och dyna möts är det länge iskallt, i övrigt blir hela stolen behagligt och jämnt varm.
 
Testad i Vi Bilägare nummer: 2/2003