Biltest: Nissan Juke, Mini Cooper Countryman (2011)

Om man bände bort alla emblem och beteckningar skulle många bilar vara svåra att identifiera. Formerna är ju ganska lika, vilket man får gott om tid att konstatera i de långsamt sniglande köerna på Essingeleden i Stockholm. Bilarna vältrar fram som en enda plåtmassa med få intressanta och avvikande inslag.

Men det finns trots allt bilägare som gärna vill synas i mängden och för dessa skapas modeller som ibland är vackra, ibland konstiga och ibland riktigt användbara.

Till de två senare kategorierna hör Mini Countryman och Nissan Juke. Det där med ”vackra” kan vi glömma. Det är ganska fula bilar, men personliga utan tvekan. Båda två är lätta att känna igen, även när de står översnöade på en parkering. I bilköerna drar de många blickar till sig, vilket ju är avsikten med designen.

Mest tittar folk på Nissan Juke och många har något frågande i ögonen. Det är inte så lätt att komma underfund med vad det är för slags fordon. Misstrogna betraktare har liknat den vid såväl en bepansrad insekt som en månlandare.

– Så ful, så den kan väcka upp döda, tyckte någon.

– Kaxig, ansåg andra.

Juke är, enligt Nissan, ett mellanting mellan en suv (nederdelen med sina enorma skärmbreddare och höga sidor) och en sportkupé (överdelen med sluttande tak och avsmalnande sidorutor). Bilen verkar ha ritats under de glada småtimmarna efter designernas julfest. Men man ska inte döma hunden efter håren, heter det ju.

Designtanken bakom Mini Countryman är lättare att förstå sig på för den ser precis ut som de andra bilarna i Minifamiljen.

– Men det är något konstigt med den där Minin. Den ser så stor ut, konstaterade en betraktare som inte vet ett jota om bilar.

Det stämmer. Countryman är visserligen ingen stor bil, men den största Mini som någonsin tillverkats. Jämfört med den vanliga Minimodellen är den nästan fyra decimeter längre, en decimeter bredare och 15 centimeter högre. Hjulaxlarna sitter 13 centimeter längre isär.

Countryman präglas av siffran fyra: Den är fjärde Minimodellen (Clubman och Cabriolet är nummer två och tre), den första över fyra meter och som har fyra dörrar och även den första Minin som kan förses med fyrhjulsdrift.

Ingen skönhet
Inte heller Countryman är någon vacker bil, men en Mini står liksom över gängse skönhetsideal. Alla som betraktade de båda testbilarna var rörande överens om att Nissan Juke tog priset för värsta design.

Men när man öppnar förardörren blir förhållandet det omvända. Countryman har fått ta över den vanliga Mini-interiören och är närmast helvild inuti – på gott och ont. Det ser visserligen roligt ut, men kräver att man lär sig var saker och ting sitter.

Instrumenteringen domineras av en jättestor mätare, lik en moraklocka, mitt på panelen. Ytterkanten är full av siffror till hastighetsmätaren och resten kan fyllas med allehanda displayer. Allt är tämligen svåröverskådligt men som tur är kan föraren åtminstone se sin fart även på en digital hastighetsmätare framför ratten.

På mittkonsolen, under den stora centrala mätaren är det rörigt. Ett 30-tal knappar till ventilation, elstolar, fönsterhissar med mera bildar ett gytter som är nästan omöjligt att hitta rätt i, åtminstone inte utan att man tittar där istället för på vägen.

Det är tydligt att Mini tänkt sig att bilen ska köras av unga människor med skarp syn, för symbolerna på knappar och reglage är pyttesmå. Speciellt i mörker, då symbolerna glöder med orange ljus, grips man ibland av uppgivenhet. En kväll immade rutorna plötsligt igen på motorvägen. Föraren hittade inte defrostern utan var till slut tvungen att köra in till kanten och börja leta bland knapparna.

Jämfört med Minis röriga inre är Nissan Juke närmast ett skolexempel på ren och logisk instrumentdesign. Mätarna är tydliga och knapparna märkta med stora, lättlästa symboler.
Men lite skoj har inredarna fått till. Mittkonsolen har en konstig, oval form. Den ska påminna om en motorcykeltank! Av vilken anledning är något dunkelt, men marknadsförarna mumlar om ”maskulin kraftfullhet”.

Tre körprogram
Så rysligt mycket mannakraft kändes väl inte i testbilen, som drevs av en 1,6 liters motor på 117 hästkrafter. Det är den svagaste motorn i Juke-familjen och för att den ska kännas lite starkare har den fått en låg utväxling på högsta växeln. Det hörs. I motorvägsfart surrar maskinen på cirka 3 200 varv och testförarna trevade ständigt efter en högre växel. Men det finns bara fem till den minsta bensinmotorn.

Juke finns i tre utrustningsgrader. Testbilen var av mellangraden Acenta, vilket innebär att det mitt på instrumentpanelen satt en panel med Dynamic Control System med vilket föraren kan ställa in tre körprogram: Sport, Normal och Eco. Sportläget gör gas och styrning känsligare och får 1,6-litersmotorn att kännas trevligt vaken. Eco-läget fungerar tvärtom – motorn verkar tappa ett par cylindrar och slutar nästan att svara på gasen. Men det spar lite soppa, förstås.

Trots sitt konstiga yttre är Nissan Juke väldigt normal och riktigt trevlig att lotsa fram i trafiken. Föraren har god hjälp av positionsljusen ovanpå framskärmarna. De sticker upp lite i synfältet och ger en utmärkt känsla för hur bred bilen är. Stora yttre backspeglar hjälper till med sikten bakåt, för att se sig om över axeln är ingen idé. Bakrutan är mindre än den verkar utifrån och mellan ruta och bakdörr sitter en bred, skymmande vägg.

I utrustningslistan finns en backkamera (för 8 000 kr) och det är ingen dum investering.

Dieselpärla
Även om Nissan Juke är trivsam att köra, når den inte upp till Minis körglädje. Countryman har nästan samma rappa temperament som lilla Mini. Vår testbil var en Cooper D, vilket betyder att den drivs av en turbodiesel på 112 hästkrafter. Det är en ny motor som har konstruerats av BMW, en riktig pärla som drar starkt från mycket låga varv och som snabbt svarar med skön kraft vid gaspådrag.

Visserligen blir Countryman dyrare i dieselversion men klarar sig å andra sidan med så lite bränsle att den räknas som miljöbil och är skattebefriad i fem år. Motorn är utrustad med stop/start-system och stängs av om föraren vid rödljus lägger växeln i friläge och släpper upp kopplingen. Hur tekniken fungerar fick vi dock aldrig veta. Systemet fungerar inte i så sträng kyla som rådde under testdagarna.

Mini finns förstås också med bensinmotorer – den har inalles fem motorvarianter. Med minsta bensinmotorn på 98 hk kostar Countryman från 184 900 kr. Någon sådan bil fanns emellertid inte för test.

Trots att Countryman är både längre och högre än den vanliga Minin är den stadig och kvick i reaktionerna. I höstas, innan snön fallit, testade vi en fullastad Mini Countryman i en undanmanöver och blev imponerade:

”Extremt snabb och härlig styrning! Som en riktig Mini”, berömde protokollet. Vi konstaterade, att bilen gick att köra i den höga farten 68 km/tim innan antisladd-systemet gick in.

Tung och klumpig
Nissan Juke klarade med nöd och näppe 64 km/tim och i den farten beskrev föraren den som ”tung och klumpig att hantera. Styrningen känns rätt död”. Under vinterns testdagar kunde vi inte köra några tuffare svängprov. Snön hällde ned och vägarna täcktes av modd och is. Vi hade gärna testat de fyrhjulsdrivna versionerna av Mini och Juke, men några sådana fanns inte tillgängliga.

Nissan erbjuder fyrhjulsdrift endast i kombination med Jukes starkaste motor på 190 hästkrafter och till ett lägsta pris på 243 900 kr. Minis fyrhjulsdrift kallas ”All4” och går att få till både Cooper D och Cooper S. Priset är 17 100 kr.

Det går förstås lättare att ta sig fram i snö med fyrhjulsdrift, men någon terräng värre än vägen till sportstugan är inte någon av bilarna gjord för att klara. Mini Countryman ser visserligen hög ut, men underredet slår i om stenarna på marken sticker upp mer än 15 centimeter. Nissan Juke är lite mer fältmässig och kravlar över 18 centimeters knölar.

Nissans fyrhjulsdrift fördelar drivkraften lika mellan hjulaxlarna och kan också skicka kraft till det bakhjul som har bäst fäste. Det ger en lite bättre framkomlighet än Minis system som bara distribuerar (upp till 100 procent) drivkraft mellan hjulaxlarna.

Inget för familjen
På papperet ser Nissan Juke ut att vara aningen större än Mini Countryman men det har man svårt att tro i verkligheten.  Mini är betydligt rymligare inuti, både att åka i och att lasta. Det är inte så konstigt. Mini har ju formen av en låda och karossens utrymmen är effektivt utnyttjade. Nissan har däremot jobbat mera med att åstadkomma häftiga former istället för goda innerutrymmen.

Nissan Juke är skapad för människor som inte dras med en familj, det är uppenbart. Bilen har visserligen fyra dörrar, men det märks knappt, för de bakre  dörrhandtagen är kamouflerade uppe vid rutan. Allt för att ge sken av att bilen är en slags fältmässig sportkupé.

Höga sidor och små rutor gör baksätet instängt. Dörröppningarna är dessutom ganska svårforcerade. Det är trångt i axelhöjd och ännu värre nere vid fötterna. En drygt 180 centimeters testpassagerare kom visserligen in i bilen (med visst pustande) men höll på att inte ta sig ur. Fötterna fastnade och det krävdes avancerad gymnastik för att han skulle komma loss.

Mer komfortabel
Minis baksäte är en mer komfortabel plats. Den finns med två separata stolar, men i Sverige är den standardutrustad med en tresitssoffa. Sittdynan är delad och halvorna kan skjutas var för sig hela 13 centimeter i längsled. Det finns plats för långbenta passagerare eller, om sätet skjuts fram, hundra extra liter bagage. Ryggstödet är praktiskt tredelat med en smalare mitt. Om den fälls kan man stuva in långa prylar och ändå erbjuda bekväm plats för två passagerare.

Med alla säten ihopvikta sväljer Mini över 300 liter mer last än Nissan Juke, men det kan ha sina risker att fälla ryggstöden. De frigörs med en liten ögla som sitter mot mitten i bilen och när man böjer sig in och rycker till faller ryggstödet ned på kinden som en kraftig örfil.

Mindre vanskligt är det att göra om Nissan Juke till lastbil. Ryggstöden faller bara ned och bildar ett slätt lastplan med det höga golvet i bagageutrymmet. Det går inte in så mycket prylar, men är åtminstone lättlastat.

36 varianter
Den som vill synas i trafiken har ett par bra val i Mini Countryman och Nissan Juke, den saker är klar. Men för köparna räcker det kanske inte bara med en uppseendeväckande kaross. Många vill nog ha en unikt personlig bil. Hos Nissan finns 36 färdigskräddade varianter av Juke och ett antal lacker att välja på.

Men Minis erbjudanden är bättre. Karossen går att få i elva färger och kan också förses med tak i vitt eller svart. Det finns en handfull olika inredningar, en uppsjö fälgar och utrustning i det oändliga. Testbilen visade lite av det som Miniköparen kan önska sig: den var extra utrustad för 86 600 kronor!

Juke är den tuffaste bil som Nissan hittills har släppt ut och den kommer säkert att hitta sina köpare. Men den är ett ganska osäkert köp: Toppmodern och häftig i dag, men risken är att den om några år har hamnat i samma utförslöpa som modekläder och börjar kännas ”fel”.

Samma fara att stå med en bil som ser lite gårdagens ut löper säkert inte köparna av Mini Countryman. Mini är ju ett märke som skapat en helt egen plattform, en återupplivad ikon som klarat omställningen till moderna krav.

Countryman kostar visserligen mera, men är definitivt det bästa valet för den som vill ha en bil med unik karaktär.

Se webb-tv:

Mini Countryman: Plus och minus
Nissan Juke: Plus och minus