Biltest: Kia Rio, Suzuki Swift

Kul, kvick och kaxigt formgiven. Nya Suzuki Swift är smittande charmig. Kia Rio är mer alldaglig, både att köra och titta på. Men ingen av bilarna är något klockrent köp, i alla fall inte ännu. Avvakta ett tag, för säkerhets skull! Välj sedan Suzuki Swift, den är bäst i test.

Att en ny bilmodell är bättre än sin föregångare är en självklarhet, annars skulle ju utvecklingen gå bakåt. Men då och då stöter man på bilar som vid ett generationsbyte inte nöjer sig med att bara ta ett stort kliv framåt, utan formligen flyger iväg till en helt ny nivå. Så är det med senaste upplagan av Suzuki Swift. Glöm allt vad den tidigare modellen stod för i form av spinkig kvalitetskänsla, trött design och tveksam krocksäkerhet.

Inte ett spår av det finns kvar i nya Swift.

Här handlar det istället om en bil som, åtminstone med småbilsmått mätt, känns solid i varje tum. Dörrarnas klang har den rätta dova tonen, materialen i interiören ger ett påkostat intryck och växelspaken klickar i läge med precis lagom mekaniskt motstånd.

Utseendet är, i positiv mening, "ojapanskt" och en hastig blick räcker för att se varifrån designteamet hämtade inspirationen när nya Swift ritades. Tankarna leds ofelbart till Mini, den av BMW återuppväckta brittiska kultbilen, och sämre förebilder kan man ju ha. Men att det skulle handla om någon form av plagiat förnekas förstås bestämt av den japanska tillverkaren.

Det må vara hur det vill med den saken. I testlagets ögon är i alla fall Suzukis nykomling det närmaste en japansk "Hundkoja" man kan komma i dag. Kanske inte riktigt med samma statusvärde och skärpa i kör-egenskaperna som den brittiska motorsvarigheten. Men samtidigt klart billigare, rymligare och mer användbar.

När det handlar om design och utstrålning har Kio Rio inte mycket att sätta emot sin japanska, fast Ungernbyggda, konkurrent. Rio är mer slätstruken i framtoningen och följer troget den asiatiska bilbyggarskolans formulär 1 A.

Det innebär bland annat att inte sticka ut för mycket, varken tekniskt eller utseendemässigt. Då kan viktiga kundgrupper skrämmas bort och det är bland det värsta som kan hända för masstillverkare med enkla, billiga vardagsbilar som främsta födkrok.

Kia har istället valt att profilera sin nya modell med en generös säkerhetsutrustning som ett tungt argument. Bilen har, trots sitt förhållandevis låga pris, både antisladdsystem och sex krockkuddar som standard. Ett initiativ som den svenska generalagenten ska ha all heder av.

Men fortfarande är krocksäkerheten obevisad. Kia Rio är ännu inte testad av oberoende Euro NCAP och innan det är gjort kan ett köp inte rekommenderas. Särskilt inte med tanke på de mycket tveksamma resultat som andra Kia-modeller, senast småbilen Picanto, uppnått i krockproverna.

Obegripligt dåligt
Även Suzuki Swift, som fick godkända fyra stjärnor av Euro NCAP, har brister som borde få säkerhetsmedvetna köpare att dra öronen åt sig. Antisladdsystem, ESP, finns överhuvudtaget inte på programmet, ens som extrautrustning. Det är obegripligt dåligt på en bilmodell som lanseras år 2005.

Först en bit in på nästa år blir det ändring på saken. Då införs ESP som standard på den svenska marknaden, sannolikt med en viss prishöjning som följd. Testlagets råd: Vänta på antisladdsystemet innan du slår till på din nya Swift!

Till skillnad från Suzukin, som är baserad på en helt ny tekniskt plattform, byggs Rio-modellen i stor utsträckning på samma komponenter som koncernkusinen Hyundai Getz (Kia ägs av Hyundai).

Fungerar utmärkt
Det är en lösning som fungerar utmärkt och Kia Rio imponerar framför allt med en för bilstorleken mycket behagligt avstämd fjädring. Även bullernivån överraskar positivt och ronden åkkomfort går oavkortat till den koreanska bilen, som inte alls är oäven som långfärdsvagn i det lilla formatet.

Men när chassiet sätts på prov i mer forcerad körning har Rio ingen chans mot Swift. Den japanska bilen är stabilare, bättre balanserad och rappare i alla reaktioner. På testslingans krokigaste parti blir den nostunga Kia Rio rejält avhängd.

Även i undanmanöverprovet är Suzukin stadigast och smidigast att hantera. Den är klart kvickast mellan konerna, trots att anti-sladdsystem saknas. Men när sladden kommer sker det tvärt, så ett antisladdsystem sitter definitivt inte i vägen.

Kia Rio kränger betydligt mer än Swift i älgtestets tre, hårda svängar. Den är heller inte lika rapp i styrresponsen och föraren får brottas hårt med ratten för att kompensera understyrningen. Men någon fara på taket är det inte, även Rio får godkänt för sina prestationer i konbanan. Konstigt vore väl annars förresten, med antisladdsystem som standard.

Extra plus
Ett extra plus får Suzuki Swift för att bilen, trots sin distinkta väghållning, inte är så hårt avstämd i fjädring/dämpning att den blir obehagligt stum och stötig att åka i. Det är annars en vanlig åkomma hos småbilar med sportiga ambitioner, men den har skickligt undvikits av Suzukis chassitekniker.

I det ämne som kallas körglädje brukar man titta närmare på saker som styr- och gasrepons, växelföring, vägkänsla, kurvegenskaper, väghållning och fartresurser. På alla de punkterna är det Swift som tar hem segern, om inte på knock out så i alla fall näst intill.

Suzukin är, enkelt uttryckt, förbaskat skojig att hantera medan Kia Rio får nöja sig med omdömet bekvämt lättkörd.

Även förarmiljön är bäst i Swift, oavsett om det är funktion eller trivsel som bedöms. Alla i testlaget satt skönast i Suzukis förarstol och kvalitetskänslan i material och reglage är överlägsen i den japanska bilen. Kias inredning ger ett avgjort plastigare intryck, även om instrumentpanelen är ganska elegant formgiven och funktionellt helt okej.

Märkliga brister
Fast det är inte bara i ronden kvalitetskänsla som den koreanska bilen förlorar mot sin japanska konkurrent. Kia Rio har också märkliga brister i den verkliga byggkvaliteten, något som avslöjades när bilen granskades av vår rostskyddsexpert Thomas Widström.

Han hittade allvarliga missar i lackeringen på flera ställen, bland annat i underkant på dörrarnas insida. Inte särskilt förtroendeingivande!

Men när det handlar om utrymmen för pengarna finns bara ett val och det är Kia. Den är nästan 30 cm längre och klart rymligare än Swift, framför allt i baksäte och bagageutrymme. I aktersoffan på Rio får till och med tre vuxna plats, såvida de inte är alltför storvuxna.

Suzukin kompenserar sin ringa längd med att vara smart byggd och även Swift har ett baksäte där vuxna kan sitta. Men helst ska de inte var fler än två, annars blir det för trångt på bredden. I lastslukarfömåga förlorar dock Suzuki stort, det är inte mycket som ryms längst där bak. Som tur är, i synnerhet för Swift-ägaren, kan baksätena på båda bilarna fällas/delas när det krävs extra plats för bagage.

Plånboksvänligare
Ägarekonomi är en annan favoritgren för Kia Rio. Den är klart plånboksvänligare, både att köpa och hålla rullande. I milkostnad skiljer det, enligt testlagets beräkningar, nästan 2,50 kr/mil till Kias fördel.

Suzuki har också nästan oförskämt höga priser på service och reservdelar. Swifts reservdelar kostar 60 procent mer än Rios och servicen till och med 6 000 mil är över 40 procent dyrare på Suzukin. Är Swift gjord av guld, eller?

Bara på en enda punkt är den japanska bilen billigare än den koreanska och det är när bränslenotan ska betalas. Trots större cylindervolym och fler hästkrafter är Swift klart snålast enligt testlagets mätningar.

Säkerhetsutrustningen är, sånär som på antisladdsystemet, likvärdig och nivån är glädjande hög med tanke på att det handlar om småbilar. Kia Rio är till och med stöldsäker. Fabriksmonterat larm ingår i priset och det hör inte till vanligheterna i prisklassen.

Saknar strålkastarrengörare
Plumpar i protokollen blir det däremot för att båda bilarna saknar strålkastarrengöring. Kia får dessutom ett extra minus för att ingen yttertermometer finns. Båda sakerna är viktiga säkerhetsdetaljer i svenskt vinterföre.

En bekväm komfortfiness på Suzuki Swift är det nyckellösa låssystemet, som är standard på GLX-versionen. Bilen kan både öppnas/låsas och startas med nyckelklumpen i fickan. En elegant integrerad ljudanläggning ingår också i priset och ett enkelt navigationssystem finns som tillval för 8 900 kronor.

Det är saker man får klara sig utan i Kia Rio, som i övrigt har en hygglig utrustningsnivå. Fast på en punkt är bilen oväntat omodern. Ljudanläggningen, som kostar extra, är inte integrerad utan av den gamla typen med löstagbar front.