Biltest: Hyundai Tucson, Kia Sportage

Utskällda, ja nästan mobbade, smyger testbilarna genom stadens gator. Att köra "stadsjeep" kräver numera skinn på näsan. Inte för att bilarna skulle vara speciellt svårmanövrerade, tvärtom. Problemet handlar, som så ofta annars, om omgivningens attityd.

Stadsjeeparna uppfattas av några som vräkiga miljösvin som framförs av uppkomlingar med mer pengar än smak. De personerna har inte mött denna omgångs testbilar vars bränsleförbrukning och vikt är avsevärt lägre än exempelvis Audi A6 Avant. Hur många hör ni som vill förbjuda Audi?
 
Hyundai Tucson 2,0 GLS Sport kostar 209 900 kr med ESP. Kia Sportage 2,0 EX 4WD är billigare och kostar med likvärdig utrustning 200 650 kr.

Framkallar rysningar
Hyundai Tucson känns lite lyx-bilsorienterad med mjuka textilier och ljus interiör. Testbilen är i utförandet "Sport". Det innebär bland annat att den kommer med mörktonade bakrutor och käcka plastsköldar längs sidorna.

Kia Sportage representerar en annan skola. Här är det bruksbil som gäller. Enkla och raka former, funktionella stora handtag och stolar som delvis är galonklädda! Det luktar gatukontoret lång väg. Men moderniteter som klimatanläggning och antisladd är i alla fall standard.

Även om flera i testlaget kom att föredra Kias mer okonstlade framtoning, blev det klistriga galonen inte en hit hos någon. Heltäckande klädsel är att föredra när man kör Kia. Blotta tanken på att köra den i shorts framkallar rysningar.

Biltypen som sådan är praktisk och flexibel. Det är lätt att förstå varför de fyrhjulsdrivna familjejeeparna blivit en sådan succé. De tar dig dit du ska oavsett väder och väglag. I stadstrafik sitter du ett huvud högre än personbilstrafiken och har därför bra överblick. Höga trottoarkanter passeras i ett nafs.

Lastutrymmet är flexibelt, fällningen av baksätet enkel och effektiv. De klarar att dra tunga lass och hög markfrigång tillåter utflykter längs små skogsvägar utan bottenkänning. De duger kanske inte till terrängkörning men varför ska man åka där? Oftast vill vi ju faktiskt bara ha en bil som garanterat klarar hela den hala backen upp till torpet!

Separata designteam
Hyundai är majoritetsägare i Kia. Företagen delar flertalet komponenter, även om man har separata designteam och tillverkar bilarna vid olika fabriker. Drivlinan är till exempel densamma i bilarna.

Den fyrcylindriga motorn är en modern konstruktion med fyra ventiler per cylinder, dubbla överliggande kamaxlar och variabla ventiltider. Den drar snällt och starkt från låga varv. Även fullastade klarar bilarna alla normala accelerationskrav. Tyvärr har motorn en irriterade ovana att hålla varvtalet uppe efter att man släppt gasen. Resultatet blir gärna lite ryckigt i stadstrafik, innan man som förare har vant sig.

Både Tucson och Sportage går att få med en V6:a på 175 hästar, då tillsammans med automatlåda. Ett val för den komfortorienterade kunden men till priset av högre bränsleförbrukning samt avsevärt högre pris. Den som vill ha den större motorn får betala 30 000 kr extra hos Hyundai och hela 44 000 kr hos Kia.

Även kraftöverföringen är gemensam. Den femväxlade lådan är ingen glädjespridare. Den är trög, oprecis och sladdrig. Den som växlar för snabbt straffas med elaka skrapljud.

Fyrhjulsdriften är av typen elektromagnetisk koppling. En enkel men funktionell konstruktion som gör bilen framhjulsdriven i normalfallet. Om något av framhjulen slirar mer än 1/8-dels varv kopplas bakhjulsdriften gradvis in. Systemet fördelar som mest 50 procent av drivkraften till bakhjulen.

Passar bäst i stan
Här finns varken differentialspärr eller lågväxel, men systemet går att elektroniskt låsa till 50/50. Det är användbart om man till exempel ska dra upp en båt och står med bilen på lerigt underlag. Låsningen motverkar att framhjulen hinner gräva ned sig innan bakhjulsdrivningen kommit igång. Systemet kopplar ur automatiskt vid 40 km/tim.

Men vi lämnar vildmarken och beger oss in i storstadsdjungeln, det är här som dessa bilar passar bäst. Det är faktiskt förvånande hur lättmanövrerade de är. Inte förrän man kör upp intill en Volvo V70 får man en del av förklaringen, Tucson och Sportage är nästan halvmetern kortare än Volvon.

Den höga sittpositionen ger god sikt, backspeglarna är stora och styrningen lättgående. Men bakåtsikten är begränsad och fickparkerar gör man helst med stöd av bilens spegelbild i omgivande skyltfönster.

Grovt tillyxade
Innerutrymmena motsvarar ungefär personbilar i Golf-klassen och räcker till för de flesta. Tre fullvuxna i baksätet blir trångt men det går med lite god vilja. Stora dörrar gör det lätt att komma i och ur.

Bagageutrymmet är hyfsat i normalfallet men baksätet är delbart och lätt att fälla. Även ryggstödet på den främre passagerarstolen går att vika framåt så att ett stort, plant lastutrymme bildas. Tyvärr medför biltypen att lasttröskeln blir hög. Dessutom stjäl de bakre hjulhusen en del utrymme. 

Att det här handlar om lågprisbilar förstår man när man tittar närmare på inredningen. Många detaljer verkar vara grovt tillyxade. De använda plastmaterialen i panel och reglage känns tunna och smäckiga. Därmed inte sagt att den faktiska kvaliteten behöver vara ett enda dugg sämre än vad man hittar hos tyska eller japanska tillverkare.

Äntligen skillnader
I bagageutrymmet hittar vi äntligen några skillnader mellan Tucson och Sportage. Den förstnämnda har en dåligt konstruerad hatthylla som är  krånglig att hantera. Kia har å sin sida satt i en rullgardin för bagaget som också den måste tas bort om man ska frakta större prylar. Under golvet i bagageutrymmet har Hyundai ett bamsigt originalhjul på lättmetallfälg.

Genom att använda ett nödreservhjul har Kia sparat utrymme (och pengar). Därför finns det plats för extra förvaringsfack under golvet i Kia. Extra plus för det rejäla handtag som gör bak-luckan i Sportage lätt att stänga.

När det gäller åkkomforten skiljer däremot inte mycket. Båda är överraskande bekväma. Bilarna går i grunden ganska mjukt. Men vid snabba, tvärgående ojämnheter har fjädringen svårt att hinna med och det slår hårt i kupén. Ljudkomforten är också oväntat fin. Framför allt visar sig båda bilarna duktiga på att dämpa vägbullret. I högre farter än de som är tillåtna i Sverige blir motorerna surriga, annars går de mycket tyst.

Hygglig sittkomfort
Sittkomforten är hygglig i framsätet. Stolarna har tillräcklig skjutmån för att passa riktigt långa. Ratt och förarstol går att justera i höjdled. Stolen går också att vinkla upp i framkant. Tacksamt eftersom sittdynorna är korta. I Hyundai hamnar längre förare ofta med högerbenet mot en vass plastkant på mittkonsolen. I Kia är det däremot gått om plats för förarens ben.

Förarmiljön fungerar väl. En närmare granskning visar att Hyundai/Kia använt samma grundkonstruktion men piffat upp panelerna med kosmetiska detaljer för att de inte ska likna varandra för mycket. En lättmanövrerad klimatanläggning är standard. Farthållare ingår i Sport-paketet till Hyundai men är standard hos Kia.

Försöker man transportera vuxna passagerare i baksätet, dröjer det inte många mil förrän det börjar gnällas om att det är dags att stanna och ta rast. Benutrymmet är inget problem. En förare på 1,80 cm har gått om plats bakom sig själv. Även huvudutrymmet är mycket bra. Tyvärr är sittdynorna så korta att benen domnar efter en stund.

Körglädjen inte prioriterad
När vägen kröker inser man snart att "körglädje" inte stod särskilt högt i prioritetslistan när Tucson och Sportage konstruerades. Styrningen har en diffus känsla som gör det svårt att känna när framhjulen tappar greppet.

Vägegenskaperna är dock säkra. Sladdhämmande ESP griper in och häver eventuella sladdar. ESP kostar 3 000 kronor extra till Hyundai men är standard i Kia. Med höga och kantiga karosser som de här är en viss vindkänslighet oundviklig.

Bortsett från det går båda bilar stadigt även i hög motorvägsfart.

Ljuset är bra hos båda. Halvljuset räcker 77 meter, som genom-snittet.  Även helljuset håller genomsnittlig klass. Dåligt är det däremot att strålkastartorkare saknas. 

Även i ekonomironden blir loppet jämnt mellan Hyundai Tucson och Kia Sportage. Med jämförbar utrustning är Kia avsevärt billigare i inköp. Däremot ligger Hyundai lägre när det gäller reservdelspriser. Hyundai är ett etablerat märke på den svenska bilmarknaden vilket kan ge bättre andrahandsvärde.

Generösa garantier
När det gäller garantier erbjuder Hyundai fortfarande en mycket generös elektronikgaranti på nio år eller 20 000 mil. Kia har tre års driftsstoppsgaranti, vilket inte alls är lika värdefullt för kunden.

På längre sikt kommer rostskyddet att ha större betydelse än garantier, för hur mycket bilen är värd. Här utklassar Kia sin släkting. Den som detaljstuderar vår rostskyddsexperts omdöme på  sid 43, kommer att finna att skillnaden i betyg inte är så stor. Skillnaden i filosofi är dock avgrundsdjup. Hyundai har nödtorftigt behandlat några delar av karossen. Kia har satsat hårt för att undvika rost.

Grundkonstruktionen är densamma i bilarna och i några fall är det ur rostskyddssynpunkt, rätt misslyckad. Men där Hyundai har valt att ignorera problemen jobbar Kia med att täta skarvar och spruta rostskyddsmassa i alla upptänkliga skrymslen och vrår. Det gör i våra ögon Kia Sportage till ett bättre köp än Hyundai Tucson.

Testad i Vi Bilägare nummer: 8/2005