Biltest: Ford Focus

Fräcka former och kompetenta kör-egenskaper var adelsmärken för första upplagan av Ford Focus, som lanserades 1998 och efterträdde Escort-modellen.

Den nya bilen var en smärre revolution i jämförelse med sin ganska slätstrukna föregångare och succén blev omedelbar, inte minst hos de jurymedlemmar som utser Årets Bil. Focus charmade alla och lyckades med konststycket att dubblera den åtråvärda titeln genom att vinna omröstningarna både i Europa och USA.

 Men den djärvt designade Forden föll inte bara juryexperterna i smaken. Även kunderna gillade bilen och strömmade till i stora skaror. Focus har sedan debuten sålts i över fyra miljoner exemplar runt om i världen och givit ägarföretaget högvis med klirr i kassan. Att följa upp en sådan framgång är ingen lätt sak, ens för en biljätte. Fords metod blev att inte fingra alltför mycket på det lyckade originalkonceptet, helt enligt den gamla idrottsprincipen "ändra aldrig på ett vinnande lag".

Formgivarna beordrades att vara försiktiga med ritstiften och resultatet blev att Focus II fick stora likheter med sin företrädare, åtminstone vid ett snabbt ögonkast. Då märks knappt att det handlar om en ny bil.

Men den som tittar lite noggrannare ser att både vindrutan och de bakre takstolparna sluttar betydligt brantare än på generation ett. Huven är också veckad på ett annat sätt och frontpartiet anknyter tydligare än tidigare till resten av Fordfamiljen.

Den mest avgörande skillnaden är dock att nya Focus är väsentligt större än den gamla. På längden har modellen vuxit med modiga 17 cm och på höjden med två cm. Men mest anmärkningsvärt är ändå breddmåttet, som utökats med hela 14 cm till 184 cm. Det gör att Forden till och med är bredare än Volvos flaggskepp S80.

Vuxit rejält
De väl tilltagna yttermåtten innebär också att Focus II vuxit förbi sina värsta konkurrenter VW Golf och Opel Astra ganska rejält. Det handlar om ungefär tio cm på längden och lika många på bredden.

En del av Fordkarossens alla nya centimetrar äts upp av det förbättrade krockskyddet, men merparten kommer passagerarna direkt tillgodo. Främst i form av en luftigt generös inre bredd och ett osedvanligt rymligt baksäte, som dessutom är skönt att sitta i. Allvarligaste begränsningen för den som åker bak är takhöjden, som delvis beskärs av den brant sluttande taklinjen. Men problem uppstår först om passageraren är över 185 cm.
 
Tekniskt är nya Ford Focus baserad på samma plattform som koncernkusinerna Volvo S40/V50 och Mazda3. Det innebär att större delen av komponenterna under skalet, ungefär 80 procent, är gemensamma i de tre bilarna.

Resterande 20 procent, de så kallade trimdelarna, har respektive tillverkare själva fått laborera med för att kunna ge sin bil en egen karaktär när det handlar om åkkomfort och köregenskaper. Till trimdelarna hör bussningar, fjädrar, stötdämpare, krängningshämmare och däck.

Volvo S40 och Mazda3 har redan bevisat vad de går för, bland annat i tester i Vi Bilägare (nr 15 respektive nr 18/-03). Båda fick höga betyg för pigga köregenskaper och stadig väghållning.

Ford vansläktas inte det minsta på den punkten, tvärtom. Märkets drivna chassitekniker har använt sina trimdelar med stor finess och lyckats hitta en närmast idealisk avstämning mellan behaglig fjädringskomfort och vass väghållning. 
 
Brett register
Det gör att nya Focus har ett brett register. Till vardags fungerar den utmärkt som bekvämt och körsmidigt transportmedel med en rejäl portion stadig storbilskänsla. Samtidigt kan den med fördel användas för lite tuffare äventyr på krokiga vägar när andan faller på.

På nöjeskontot noteras också att styrningen är full av både skärpa och känsla och att den smidiga femväxlade lådan är en fröjd att arbeta med.
  
Den lätt överstyrda chassibalansen är ytterligare en ingrediens som förhöjer körglädjen och gör den nya Forden sällsynt alert och följsam att hantera när vägen kröker. Det är nästan så att man inte märker att bilen är framhjulsdriven.

Men priset man får betala för den kvicka svängvilligheten är att bakvagnen har tendenser att bryta ut vid forcerad kurvtagning. Bilen är också känsligare för lastväxelreaktioner (läs plötsliga gasuppläpp i kurva) än mer markerat understyrda konkurrenter och har heller inte riktigt lika bra riktningsstabilitet.
     
Klokt nog har Ford standardutrustat alla versioner av nya Focus med antisladdsystem, som effektivt tar hand om avigsidorna med den lite yviga bakvagnen. Så egentligen finns ingen  anledning till oro, men det kan ändå vara bra att veta hur bilen i grunden fungerar i pressade situationer. 

Högt betyg
Sammantaget är det bara att konstatera att nya Focus väl försvarar sin föregångares position som en av de absoluta körfavoriterna i Golf-klassen. Och det är inte bara väghållningen som imponerar. Även fjädringskomforten får högt betyg och motståndet i pedaler, ratt, växellåda är perfekt avstämt för att bilen ska upplevas som behagligt lättkörd.

Bullernivån i kupén är godkänd, men bara så länge underlaget är någorlunda slätt och hastigheten inte alltför hög. På grov asfalt blir däcksdånet besvärande. I motorvägsfart är dessutom motorn i surrigaste laget, samtidigt som störande vindbrus tränger sig på. Ljudkomforten håller inte alls samma fina standard som fjädringskomforten.

Interiört är Focus II både elegantare och ger ett betydligt mer helgjutet kvalitetsintryck än den gamla modellen, så när som på en punkt. Luckan till handsfacket verkar hämtad från någon gammal östatsbil.

En annan viktig förändring är att instrumentpanelen, liksom hela förarmiljön, gjorts striktare och mer seriös än i den lekfullt utformade ur-Focusen. Funktionen har blivit klart bättre och det är lättare att hitta bland knappar och reglage.

Men varför, snälla Ford, fixade ni inte den aviga vindrutespolningen när ni ändå höll på? Gör man som i alla andra bilar, drar spaken åt sig, så sätts bakrutetorkaren i gång medan vindrutan förblir torr. Vindrutespolningen aktiveras istället med en knapp ytterst på höger rattspak. En knasig och ologisk Ford-finess, som även finns på märkets övriga modeller.
 
Desto bättre fungerar den bekväma, men bestämt stoppade, och högt monterade förarstolen. Den upphöjda sittpositionen har två fördelar; den ger en bra överblick av trafiken och gör det lätt att ta sig i och ur bilen.

Fast det där med överblicken gäller förstås bara framåt och åt sidorna. Bakåt är det sämre beställt, särskilt i slaskigt före. Bakrutetorkaren är minimal och lämnar stora delar av rutan osvept.

Förklaringen? Jo, det har med koncernekonomi att göra. Focus har helt enkelt fått ärva torkaren av Volvo V50, som har en betydligt lägre bakruta. Så kan det gå i plattformsbyggenas tidevarv…

Tetad i Vi Bilägare nummer: 4/2005