Biltest: Fiat Grande Punto, Nissan Note

De går att köpa för under 150 000 kr, drar lite soppa och lastar förbluffande mycket. Nissan är mest praktisk, men Fiat vinner på säkerhet och komfort.

I takt med att småbilarna blir rymligare, mera komfortabla, välutrustade och säkra upptäcker många bilköpare att de klarar sig lika bra med en liten snål och billig bil som med en stor, törstig och dyr. Småbilarnas andel av marknaden har stadigt ökat. Nu är ungefär var sjätte bil som säljs i Sverige runt fyra meter och därunder.

Sedan några veckor finns det ytterligare två bilar att välja på i den rika floran. Fiat lanserar Punto nummer två. Den är  17 centimeter längre än ettan och kallas därför Grande, stor.  Från Nissan kommer den fyrkantiga Note.  Ingen av bilarna gör anspråk på någon särskild status, men är två praktiska flyttlådor som klarar vardagens krav alldeles utmärkt.

Grande Punto och Note är ungefär lika långa, men stilen skiljer sig. Fiat har anlitat Italdesign, alltså Giugiaro, och han verkar ha smugit runt i Modena för att hitta inspiration. Punto ser ut som en liten Maseratikusin med en ivrigt framåtlutad kaross som står självsäkert brett med  hjulen.

Nissan har valt kartongstilen, vilken ger oslagbart bra utrymmen. Men många - speciellt unga betraktare - tycker att Note ser lite löjlig ut med vårtor på strålkastarna och bakljus som vikts upp över taket.

- Inte vidare manlig, fnös en designkritiker i 20-årsåldern.

Den som tycker att det är något bekant över Nissan Note ser rätt. Den är framtagen i samarbete med Renault och har samma tekniska ursprung som Modus. Men Note är nära 30 centimeter längre och har betydligt bättre lastutrymmen än den franska kusinen. Detta kanske är orsaken till att Nissan Note blivit en europeisk säljsuccé medan Modus är ett fiasko.

Upp till Fiats succé med Grande Punto når dock inte Nissan Note. Sedan introduktionen sent i fjol har Fiat sålt långt över 300 000 Grande Punto. Nya bilen har stor del i att Fiat börjar visa vinst för första gången på fem år. Den kvinnliga projektledaren för Grande Punto, Cristina Siletto, har utnämnts till Årets Bilkvinna av tidningen Automotive News Europé och förutspås en lysande framtid i branschen.

Även Grande Punto är frukten av ett lyckat samarbete med en annan biltillverkare. På samma tekniska bas bygger också nya Opel Corsa.

Att Grande Punto och Corsa är nära släktingar kan man se av resultaten från Euro NCAP:s krocktester. Båda har fått fem stjärnor, fast Fiat var en poäng sämre i frontalkrocken.

Släktskapet mellan Nissan Note och Renault Modus verkar däremot inte så nära. Medan Renault Modus för två år sedan blev den första småbilen som fick fem stjärnor lyckades inte Nissan nå mer än fyra stjärnor när den nyligen kördes i väggen. Skyddet för de åkandes knän och ben var dåligt. Poängen i sidokrocken blev låg på grund av att bilen saknade krockgardiner.

Nissan anser uppbenbarligen att pengar är viktigare än säkerhet. Nissan Note tillhör de allt färre bilar som i dag säljs utan fullgott krockskydd. Krockgardiner och nackskydd som kan förhindra pisksnärtskador är standard bara i den dyraste modellen som har tillnamnet Tekna. Vi har testat mellanmodellen Acenta. Till den kostar det 3 000 kronor extra att få krockskyddet komplett.

Inte nog med det. För att bilen ska bli fullt körsäker måste köparen betala ytterligare 3 700 kronor för ett antisladdsystem som verkligen behövs. Utan ESP har Nissan Note svårt att hålla greppet med framhjulen. Den hasade hjälplöst ur banan när vi körde en undanmanöver med fyra skarpa svängar som runt ett hinder. Väglaget var torrt. I halka blir risken ännu större att den tappar greppet och blir besvärlig att styra.

Det är inte vidare ansvarsfullt att fresta bilköpare att spara några kronor genom att offra säkerheten. Fiat gör inte det. I priset för Grande Punto 1,4 ingår full skyddsutrustning. På pappret verkar Nissan Note vara den billigare bilen. När bilarna är likvärdigt utrustade skiljer priset bara 500 kronor.

Lyckligtvis kommer nog mycket få bilägare att tvingas dra nytta av krocksäkerheten. Tittar vi på bilen i dagligt bruk så återhämtar sig Nissan Note lite. Det är en rasande praktisk och listigt konstruerad bil. Kupén är full med stora och användbara fack och lastförmågan är ytterst flexibel.

Baksätet går att skjuta hela 15 centimeter i längsled beroende på om bilen behöver frakta folk eller prylar. Bagageutrymmet är delat i två våningar med hjälp av två lösa skivor. Dessa är vändbara och har en sida som lätt kan tvättas av om den blir smutsig.

Ligger skivorna på plats bildas ett helt slätt lastplan om baksätets ryggstöd fälls. Tas skivorna bort får lastutrymmet en kraftig nivåskillnad (av de ihopvikta sätena) men det går att stuva in över 1,3 kubikmeter gods.

Fiat Grande Punto är ju lägre och lite mera strömlinjeformad, men rymmer förvånansvärt mycket. Den svalde bara en flyttkartong mindre än Nissan Note när vi fällde säten och provlastade.

Med baksätet på plats är både Fiat och Nissan två tämligen rymliga familjebilar.  Vuxna sitter hyfsat i Fiat, men har mera plats i den höga Note. Den har stora sidorutor som ger fin sikt och den stora, tredje bakrutan gör baksätet extra ljust. Version Acenta är utrustad med både bord och fickor bakpå framstolarna och det slår förstås an på yngre passagerare.

De som sitter bak har inte mycket att klaga på, men det har där-emot de som sitter i framstolarna. Förr om åren brukade Fiat beskyllas för att använda en apa som modell vid förarplatsen. "Italiensk" körställning krävde korta ben och långa armar.

Nu verkar apan ha flyttat till Japan. Körställningen i Nissan Note är hopplöst obekväm och fel för de flesta. Vi har låtit sju olika testförare mellan 158 och 186 cm provsitta och samtliga har fått ont någonstans.

Den som sitter med ratten på rätt avstånd tvingas hålla högerbenet kraftigt vinklat mot gaspedalen. Den som håller benet i rätt vinkel för pedalerna hamnar alldeles för långt från ratten.  Följden blir att alla måste hitta någon slags kompromiss som resulterar i kramp: i högerbenet, foten, ankeln eller ryggen.

Ju kortare föraren är, desto jobbigare är det att köra Nissan Note. Förarsätet går bara att höja i bakkant och den som är småväxt tvingas sitta i en ytterst obekväm nedförsbacke med högerbenet svajande i luften. Vi har i desperation pallat under låret med plånböcker, kartor, rullade tröjor och till och med läskflaskor för att lindra smärtan.

Inte bara föraren jämrar sig över sittkomforten. Passagerare i framsätet har också hörts muttra misslynt över träsmak. Sittdynorna har en död svikt, ryggen lämnas helt utan svankstöd. Kroppen sjunker successivt ned i en trött krok.

- Det är oförskämt mot köparna att göra en så usel sittkomfort, morrade en av testförarna.

Att gå från Note till Grande Punto är en lättnad.  Puntostolarna är fasta  och bekväma. Ratten går att ställa i både höjd och längd och de flesta får till en fullt acceptabel körställning.

Den som kör sträckor så korta att kroppen inte hinner börja värka får ett mera positivt intryck av Nissan Note.

Den är egentligen trevlig att köra. Styrning, koppling och växling går lätt. Reglagen sitter fint till. Fjädringen är fint avstämd  och bilen rör sig lugnt och behagligt på vägen.

Många och stora rutor ger en fin runt-omsikt. Åtminstone i fint väder.  Är väglaget smutsigt skjuter vänster vindrutetorkare ihop lorten i ett brett band mot vindrutestolpen.  Bakom det skymda området kan både fotgängare och cyklister dölja sig.

Nissanmotorn drar piggt, men den blir ganska surrig på högre varv.  Surret får en extra ilsken intensitet vid 3 000 varv och i farter över 110 km/tim låter den ganska intensivt. Bilen har liksom en inbyggd fartvarnare.

Fiats motor är sju hästar starkare och Grande Punto är också lite raskare. Men i vanliga farter känns den förvånansvärt orkeslös. Lådan är sexväxlad och på sexan orkar motorn ingenting. För att hålla farten uppe tvingas föraren ibland växla ned även i måttliga uppförs-lut. Det beror på motorns karaktär. Medan de flesta biltillverkare strävar efter att göra sina motorer starka på låga varv har Fiat gått motsatt väg.

1,4-litersmaskinen i Grande Punto utvecklar sitt bästa vridmoment så högt som vid 4 500 varv och under 2 500 varv - vilket är detsamma som 90 km/tim - händer ingenting när föraren trycker på gasen. Den som vill ha ut lite temperament ur motorn får slita hårt med växelspaken och varva som en racerförare. Det kostar både energi och soppa.

Att Fiat försökt ge Grande Punto en sportig karaktär märks också på fjädringen.  Bilen berättar tydligt om varenda liten ojämnhet och rister och småhoppar även när vägen verkar slät.

Fiat Grande Punto och Nissan Note är ett par udda konkurrenter i småbilsklassen. Fiats styrka är en tuff kaross och fullgod utrustning. Nissan Note kontrar med flexibilitet utöver det vanliga och stora utrymmen. Som vi konstaterat skiljer priset mellan likvärdigt utrustade bilar inte så mycket.

Till Fiats pris bör dock läggas några tusenlappar för en omedelbar rostskyddsbehandling. Fiat vågar bara ge åtta års garanti mot genomrostning och den som varit under Grande Punto och tittat förstår varför.

Nissans garantier är mera generösa, men Note blir antagligen inte så billig att hålla igång. Den ska servas oftare än Grande Punto och det är inga billiga verkstadsbesök.

Bristerna i säkerhet och komfort sänker Nissan Note. Ur vår testduell går Fiat Grande Punto som segrare.

Men vem vågar köpa en Fiat?  Det är ett märke som nästan varit raderat i Sverige. Men nu är det andra tider. 2003 togs Fiat över av Olle Olsson Bolagen i Uppsala, f d Mazdaimportör.  Nye generalagenten har ägnat tre år att bygga upp ett nytt nät av återförsäljare och verkstäder.

Den verkliga nystarten sker med Grande Punto.  Vilken framgång den får i Sverige får vi se, men den lär nog knappast bli jämförbar med övriga Europa.  Det finns flera goda konkurrenter än Nissan Note.  
 
Testad i Vi Bilägare nummer: 14/2006