Biltest: Fiat 500

Riktigt långa eller korta förare har svårt att hitta en bra körställning. Baksätet passar bäst för barn. Den bensindrivna miljömotorn har dålig ork och bullernivån är besvärande hög. Rostskyddet håller låg standard.

Fiat 500 är inte någon billig bil, men välutrustad och har en övertygande kvalitetskänsla. Möjligheterna att göra den unik och personlig genom att kombinera lack, inredning och dekor är näst intill obegränsade, vilket förstås gör den extra kul att köpa.

Två månader försenad har Fiat 500 till slut nått Sverige. Årets Bil 2008 har blivit en succé som inte ens Fiat hade förutsett. Köpare i alla åldrar köar för att bli ägare till den lilla charmiga bilen som är så lik företrädaren från 50-talet men som med krocksäkerhet och snåla motorer är helt rätt i dag. Under det bedårande skalet finns dock en del retsamheter. 

Sverige har i vanlig ordning fått vänta till sist. Men nu, ett par månader försenad, har Fiat 500 kommit och vi kan söka svaret på frågan: Är den lilla italienska charmbubblan en bil även för svenska förhållanden?
Jodå, nog kan Fiat 500 bedåra även blyga svenskar. Testbilen har sällan stått parkerad en längre stund utan att någon gått runt den och med ett hänfört leende låtit blicken smeka karossens bulliga former. Designen är mästerlig. Alla som någon gång sett en gammal Fiat 500 associerar genast till en gladare tid då en bil betydde frihet och ingen skriade om avgaser och dödsolyckor.

Den första Fiat 500 konstruerades av ingenjörsgeniet Dante Giacosa och släpptes ut 1957. Den blev Italiens motsvarighet till T-Forden i USA - den satte landet på hjul. Nästan alla italienare i mogen ålder har något personligt förhållande till den lilla Fiatbilen som hann tillverkas i nästan fyra miljoner exemplar innan den gick ur tiden efter 18 år.

Fiat 500 är en liten bil och fler än fyra får inte plats i kupén. Fyra måttligt stora människor, bör tilläggas. Storvuxna riskerar att skava sig flintskalliga mot taket. Bilen är inte så hög som den kanske ser ut.
Baksätet är ingen rolig plats, även om det finns gott om plats för benen. Takhöjden, däremot, är kraftigt begränsad både uppåt och åt sidorna. Passagerare som är längre än cirka 160 centimeter riskerar att slå huvudet i interiören om bilen studsar lite i ett gupp. Men inte ens småvuxna sitter särskilt bra där bak. Sittdynan är hård, platt och kort och ger dåligt stöd för benen.

Fasta framstolar
Fiat 500 bör nog betraktas som tvåsitsig med nödbaksäte.
Framstolarna är däremot fasta och väl tilltagna, men att få till en riktigt bra körställning kan vara knepigt både för långa och korta förare. Ratten går bara att ställa i höjdled och den som har långa ben kan tvingas sitta lite för upprätt för att nå fram och kunna styra bra.

Även om åtskilliga män kastar förtjusta blickar på lilla 500 är det nog en bil som till stor del kommer att köpas och köras av kvinnor. Men Fiat tycks, konstigt nog, inte ha slagits av den tanken. Förarplatsen är dåligt anpassad för kortväxta. Stolen går bara att höja i bakkant, vilket förvandlar den till en obekväm nedförsbacke. Den som är liten måste sitta i högsta position, för stolen i sig är ganska låg.

Men inte ens med sitsen hissad till max klarar sig en kort förare undan skavsår på halsen av bilbältet. Det går inte att justera i höjd, vilket är en miss som i högsta grad saboterar körglädjen under längre resor.

Hela testet finns i Vi Bilägare nr 7/2008