Biltest: Daewoo Lacetti, Kia Cerato

Många bilar är så mycket mer än rullande plåtlådor. De blir liksom ägarens ansikte utåt mot omvärlden, valda och köpta för att understryka personlighet, samhällsställning, åsikter eller ekonomi.

Sen finns det bilar som inte understryker något alls utan som bara är - bilar. Och som i allmänhet köps för att de klarar ett transportbehov och är billiga. Till den senare kategorin hör koreanerna Daewoo Lacetti och Kia Cerato.  Den som sitter i någon av dessa kan vara tryggt förvissad om att inte märkas i plåtmassan.

Det behöver förstås inte vara negativt. Och det betyder inte att Daewoo och Kia gör ett dåligt jobb. De tar sig från A till B och det är ju i grund och botten vad bilar ska göra.

Storleksmässigt går de båda koreanerna in i Golfklassens övre segment, men prismässigt hamnar de snarare en klass under.  En likvärdig VW Golf eller Toyota Corolla, till exempel, kostar över 20 000 kronor mer. Det bjuds således mycket utrymme för pengarna i både Lacetti och Kia och 1,6-litersmotorerna är tillräckligt starka för att inte tappa flåset i uppförsbackarna. Så långt är allt väl.

Tonårsstadium
Den koreanska bilindustrin är relativt ung. Kia började göra bilar i slutet av 40-talet, Daewoo kom igång först 1972. Ingen av tillverkarna finns med i en drygt tio år gammal upplaga av Cars stora billexikon. I Sverige har Kia sålts i sex år. Daewoo har kommit och gått och kom tillbaka till svenska marknaden sedan General Motors köpt biltillverkningen år 2002. (Kia ägs numera av Hyundai).

Jämfört med andra biltillverkare befinner sig de unga koreanerna i ett slags vilset tonårsstadium där de famlar efter sin personlighet. Det märks på bilarna.

Daewoo vågar inte lita på sina egna designers utan har låtit italienska Giugiaro formgiva flera modeller, däribland Lacetti. Den italienske bilskräddaren verkar ha åtagit sig uppdraget under en period av idétorka, ty av designen blev inte mycket.

Det har faktiskt hänt att vi gått förbi testbilen på en parkering utan att lägga märke till den, varpå vi fått vända och leta upp den. Karossen är inte bara anonym intill självutplåning utan passar också illa i miljöer där det krävs god runt om-sikt. Allt som befinner sig snett bakom bilen döljs av kraftiga bakstolpar och baksätets stora nackskydd som skymmer en stor del av bakrutan.

Kia har knåpat ihop sin design själva och fått till det ganska bra. Cerato ser riktigt trevlig ut från vissa vinklar. Speciellt bakifrån. Bakljusen är stora och glittriga och riktigt tuffa.
Man ska dock inte titta för nära på Kia. Testbilen hade ovanligt ful lack, med yta som en apelsin. Enligt lackexperter är det ett fenomen som uppstår när färgen är för tjock när den sprutas på plåten.

Gråmulet
Inuti verkar de båda koreanerna ha anlitat samma designstudio. Upplägget är tämligen identiskt: instrument som domineras av en stor hastighetsmätare (båda lyser gröna i mörker), fack framför och mugghållare bakom växelspaken och mittarmstöd med förvaring under lock.

Den dominerande inredningsfärgen är grå, men Kia har försökt lätta upp dysterheten med ljusare inslag och ganska snygg, slät klädsel. Daewoos plyschiga kupe är lika upplivande som en disig novembergryning.

Utanpå skiljer det några centimeter till Kias fördel, men inuti är Daewoo Lacetti väl så rymlig. Fabrikanternas egna mätningar berättar att benutrymmet fram är ungefär lika generöst men att baksätespassagerarna i Daewoo har hela tre centimeter mera plats för knäna.  Takhöjden är dock betydligt bättre bak i Kia.

Trots benutrymmet klagas det mest bakifrån i Daewoo. Sätet är lågt och passagerarna tvingas sitta och vingla på sittbenen, utan stöd för låren. Ryggstödet är obekvämt vinklat och nackskydden sitter för långt bak. För att få kontakt mellan huvud och nackskydd tvingas passagerarna spänna kroppen bakåt i en båge.

Inte heller Kia är någon långfärdslimousine, men baksätet är lite högre och bekvämare.

Kudde mot smärta
Efter några mil börjar faktiskt föraren längta till baksätet i Kia. Förarstolen är hård och kort och lika komfortabel som en pall. Framkanten försvinner nedåt och lämnar högerbenet i sticket på halva vägen. Det är lika illa för långa som för korta förare och att stolen går att höja och sänka hjälper inte mycket. Högerbenet svajar i luften och foten ligger i en plågsam vinkel mot gaspedalen.

Med svår kramp i låret tvingades vi till slut skaffa en kudde och lägga under benet för att få lite stöd som lindrade smärtan.

Utan kudde, karta, plånbok eller annat som går att stoppa under benet är det ett hopplöst företag att köra långt i Kia Cerato. Daewoo Lacetti har bättre förarkomfort. Med ett par (ganska klumpiga) rattar kan stolens höjd och vinkel ställas in och ratten går att justera i både höjd- och längsled. Förarstolen är tämligen ergonomisk. Man har inte samma desperata behov av extra lårstöd som i Kia.

Men någon skön långfärdsbil är knappast Daewoo heller. Fjädringen är stum och bilen studsar nervöst för varenda liten ojämnhet på vägen. Kia rör sig lugnare och mjukare.
Undertill är bilarna ganska lika med samma typ av fram- och bakvagn. Där kan man också se att Daewoo Lacetti är ett derivat av sedanmodellen Nubira medan Kia Cerato har sitt ursprung i Hyundai Elantra. Men det är en stor skillnad mellan bilarna. Kia är rätt bra rostskyddad. Daewoo har nästan inget rostskydd alls. 

Båda hänger snällt med även när det går lite fort på småvägar, men om det skulle bli riktig kris är de inte helt pålitliga.  I en skarp undanmanöver tappar Daewoo greppet och börjar sladda.  En påpasslig förare kan dock räta upp den, för styrningen är snabb och känslig.

Kia Cerato är besvärligare att ta kontroll över. I snabba svängar fram och tillbaka låser styrningen. Föraren måste ta i hårt för att vrida ratten och innan hjulen ställt om har bilen kasat ur testbanan.

Oskönt skorr
Nej, koreanerna är inga bilar för tuffa tag. De är trevligast i måttlig fart. På motorväg går det lite för fort. Båda bilarna har nämligen lågt utväxlade motorer och med farten ökar oväsendet framifrån rejält. Daewoo drivs av en äldre motor som tagits ur GM:s stora sortiment. Kiamaskinen är alldeles ny. Men båda motorerna skorrar grovt och oskönt.

Daewoomotorn är fyra hästar starkare, men Kias maskin känns piggare och svarar mer alert på gasen. Det är också trevligare att växla i Kia. Spaken har tydliga lägen och ett spänstigt motstånd. Växlingarna i Daewoo känns som ett slappt handslag.

Många detaljer bidrar till intrycket att Kia Cerato är mer välkonstruerad och påkostad än konkurrenten. Det gäller inte minst krocksäkerheten.  I Kia finns sex krockkuddar som standard och framstolarna har skydd mot pisksnärtskador. Daewoo Lacetti har varken gardiner eller aktiva nackskydd.

Hur det står till med koreanernas inställning till den viktigaste säkerhetsdetaljen, bilbältet, är dock höljt i dunkel. Båda bilarna har både blinkande varningssymbol och plingljud som påminner föraren att ta på bältet. Men hur varningen ska fungera tycks de koreanska teknikerna ha missuppfattat. När tändningen slås på plingar och blinkar varningen fem gånger i Daewoo och sex gånger i Kia. Sen blir det tyst. Man kan obehindrat köra iväg utan bälte och ingen av bilarna säger ett knäpp.
Ve däremot den som öppnar dörren med nyckeln kvar i tändningslåset! Då plingar bilarna vildsint och ger sig aldrig!

Femma i världen
Den som köper en ny bil hamnar ju också i en organisation som ska tillhandahålla service, reservdelar, omtänksamhet och allt vad en bilägare må önska. För Kias del verkar det mest lovande. Hela företaget befinner sig i en entusiastisk uppbyggnadsfas med en klar målsättning att, tillsammans med Hyundai, vara världens femte största biltillverkare om fem år.

I Korea satsas miljarder på design och utveckling och om två år öppnas den första europeiska fabriken i Slovakien. Där ska det tillverkas bilar enbart för Europa.

I Sverige befinner sig också Kia under målmedveten expansion. Nätet av återförsäljare och serviceverkstäder byggs ut. Antalet bilmodeller ökar hela tiden.

Inom Daewoo-organisationen är entusiasmen inte så påtaglig som hos Kia. När GM köpte företaget fick den svenska importören order om att ta in koreanerna. Det var väl inte så välkommet på alla håll. Daewoo har behandlats lite styvmoderligt av en del bilhandlare.

Men märket ökar snabbt i Sverige. I år kommer det att säljas cirka 2 500 bilar med namnet Daewoo. Sen är det slut. GM har bestämt att bilarna i fortsättningen ska heta Chevrolet, vilket de redan gör på de flesta andra marknader.

Månntro det hjälper?

Summering:
Både Daewoo Lacetti och Kia Cerato har ett lågt pris för sin storlek. De har bra utrymmen och en hygglig grundutrustning, men saknar en del detaljer som kunde höja säkerhet och trivsel. Komforten lämnar också en del över att önska i båda bilarna.

Det skiljer 6000 kronor till Kia Ceratos nackdel, men det är pengar med mycket innehåll.  Kia har en bättre säkerhetsutrustning, ett bättre rostskydd och mer påkostade detaljer. På de flesta sätt framstår Kia Cerato som en modernare bil än Daewoo Lacetti och är det bästa köpet av dessa två.

Testad i Vi Bilägare nummer: 17/2004