Biltest: Citroën Berlingo, Fiat Dobló

Börja med en liten varubil och anpassa den för familjebruk.

Krydda sedan med att marknadsföra den som livsstilsbil för folk som struntar i flärd och utseende, men bryr sig desto mer om praktisk användbarhet och generösa utrymmen.

Det är receptet bakom Citroën Berlingo och Fiat Dobló. Två bilar som kostar lite, lastar mycket och har en skyhög antistatusfaktor.

Precis som sin svenska föregångare Volvo Duett, är Berlingo och Dobló byggda som flyttlådor på hjul. De har formgivits med en enda utgångspunkt; att rymma maximalt med gods.

Fiat har gått allra längst med kartongdesignen och är helt fyrkantig över bakpartiet. Knappast vackert, men extremt funktionellt.  Citroën är något mer avslipad och mjukare i linjerna, fast i grunden en hög låda den också.

Oavsett vilken av bilarna du parkerar på garageuppfarten hör det till att du får en och annan elak kommentar från grannarna, som gärna slänger ur sig spydigheter som:  "Har du startat budfirma?", "Var har du målarhinkarna?", "Är det sotaren som är här?".

Leendet stelnar
Men de retsamma leendena stelnar i regel snabbt när det är dags för vårstädning eller vindsröjning. Med en Berlingo eller Dobló brukar det räcka med en tur till tippen, utan släpkärra, även om det är ett mindre skrot-upplag som ska iväg. Grannarna, däremot, får åka i skytteltrafik med sina vanliga personbilar.

Berlingos och Doblós rötter som transportfordon gör dem till sällsynt praktiska och rymliga familjebilar, trots nätta yttermått. På längden och bredden är de knappt som en VW Golf, men på höjden skiljer det rejält. Citroën mäter 181 cm från marken och Fiat 180 och det är just höjdmåttet som är hemligheten bakom den fina lastkapaciteten.

Karossformen gör även kupérymden enorm. Det är nästan ståhöjd i baksätet och cylinderhatten kan utan vidare behållas på för dem som så vill. Det går till och med att stapla flera stycken på varandra, om man nu har sådana böjelser.  

Den höga sittpostionen gör också insteget bekvämt: det är bara att vända in baken så är man på plats. Perfekt för folk med krånglande ryggar och stela leder.

Trots att Berlingo och  Dobló i grunden är stöpta i precis samma form, "rullande kartong-konceptet", avslöjas stora skillnader när man börjar syna bilarna lite närmare i sömmarna.

Solklar favorit att köra, åka och vistas i är Citroën Berlingo som är överlägsen sin italienska konkurrent på nästan alla områden som uppskattas i familjesammanhang. Den har skönare fjädring, behagligare ljudkomfort, fler stuvfack och är mycket mer ombonad än den nästan demonstrativt påvra Dobló.

Hjälpligt ombyggd varubil
Stora sjok av naken plåt skiner igenom överallt i Fiats kupé och lastutrymme. Det är nästan så man tror att det är ett medvetet stilgrepp för att ytterligare förstärka bruks-känslan. Men en troligare förklaring till den spartanska interiören är att priset ska kunna hållas nere.

Den som vill ha personbilskänsla för pengarna väljer utan tvekan Citroën Berlingo. Dobló bjuder på alldeles för lite av den varan och den fyrkantiga Fiaten upplevs som det den egentligen är; en hjälpligt ombyggd varubil.

Som paketbil kan den möjligen utmana Berlingo. Men den har inte en chans mot Cittran när det handlar om att frakta levande gods, till exempel en familj.  

På några punkter slår dock Dobló sin franska konkurrent på fingrarna. Den har bäst förarstol, växellåda, instrument och ytterbackbackspeglar.

Även i stan är det Fiat som tar täten. Den är rappare i gasresponsen än den småtröga Cittran, som lider av sin höga slutväxel. Dobló har också en piggare styrning och en snävare vändcirkel, två faktorer som ytterligare förstärker smidigheten i stadstrafik.

Men så fort man kommer utanför stadsmurarna rinner all charm av den fyrkantiga italienaren. Då blir det bara struttigt, stötigt, instabilt och bullrigt om inte vägen är slät som ett som ett salongsgolv.

Förarpostionerna i bilarna är ganska lika. Körställningen är upprätt och man sitter högt med perfekt sikt genom de stora rutorna. Rattarnas busslutning känns ovan till en början, men man vänjer man sig ganska snabbt.

Säckig förarstol
Citroëns säckiga förarstol är svårare att ha överseende med. Den tröttar vid långfärd och kan heller inte justeras i höjdled, en finess som finns på Fiats bekvämare och bättre stoppade säte.

Ett annat problem är svårigheten att se instrumenten i Berlingo, orange belysning på blåaktig botten är en otydlig kombination. Särskilt i grådager, då är det nästan omöjligt att se hur fort man kör. Fiats enkla, nästan övertydliga, instrument fungerar mycket bättre.
 
Växellådan i Dobló är också en fullträff, både när det gäller funktion och placering. Spaken sitter listigt placerad i instrumentbrädans nederkant, vilket gör att det blir fritt på golvet under. Fiats låda är smidig och distinkt att jobba med, till skillnad från Citroëns mer degiga växelföring.

När det gäller materialval i kupén och kvalitetskänsla i spakar och reglage når ingen av bilarna någon högre nivå. Intrycket är plastigt och detaljfinishen lämnar en del övrigt att önska. Det skevande locket till Berlingos handsfack har dålig precision och hårdplastlådan kring Doblós stereo känns billig. 

Markant understyrda
Andra saker att reta sig på är att Fiats solskydd inte går att vika åt sidan för att skydda mot sidosol och att bakrutetorkaren inte har någon intervallfunktion. De stora nackskydden i baksätet skymmer också sikten ganska rejält. I Berlingo kan nackskydden skjutas ned mot ryggstödet.

Båda bilarna är markant understyrda i balansen och när väghållningen testas i undanmanöverprovet med full last är det Citroën som faller bäst ut. Båda bilarna kränger betänkligt mellan konerna men några vältningstendenser förekommer inte, trots karossernas höjd.

När gränsen nås orkar Cittrans bakvagn inte hålla i utan det slutar med en bred-sladd. Fiat visar upp ett liknande beteende, men klarar inte  lika hög fart som Berlingo.

Ett antisladdsystem hade enkelt fångat in de oroliga bakvagnarna. Fast sådana moderniteter  finns varken på Fiats eller Citroëns utrustningslista. 
 
Ute på landsvägen är det Berlingo som rullar tryggast och har den bästa riktningsstabiliteten. Dobló rör sig däremot oroligt på vägen, främst beroende på den nervösa styrningen och spårkänsligheten.
Blåst gillar ingen av bilarna, de höga karosserna fångar effektivt upp varenda kastvind. Allra mest vindkänslig är Fiaten.

Ett annat problem är svårigheten att se instrumenten i Berlingo, orange belysning på blåaktig botten är en otydlig kombination. Särskilt i grådager, då är det nästan omöjligt att se hur fort man kör. Fiats enkla, nästan övertydliga, instrument fungerar mycket bättre.
 
Växellådan i Dobló är också en fullträff, både när det gäller funktion och placering. Spaken sitter listigt placerad i instrumentbrädans nederkant, vilket gör att det blir fritt på golvet under. Fiats låda är smidig och distinkt att jobba med, till skillnad från Citroëns mer degiga växelföring.

När det gäller materialval i kupén och kvalitetskänsla i spakar och reglage når ingen av bilarna någon högre nivå. Intrycket är plastigt och detaljfinishen lämnar en del övrigt att önska. Det skevande locket till Berlingos handsfack har dålig precision och hårdplastlådan kring Doblós stereo känns billig. 

Markant understyrda
Andra saker att reta sig på är att Fiats solskydd inte går att vika åt sidan för att skydda mot sidosol och att bakrutetorkaren inte har någon intervallfunktion. De stora nackskydden i baksätet skymmer också sikten ganska rejält. I Berlingo kan nackskydden skjutas ned mot ryggstödet.

Båda bilarna är markant understyrda i balansen och när väghållningen testas i undanmanöverprovet med full last är det Citroën som faller bäst ut. Båda bilarna kränger betänkligt mellan konerna men några vältningstendenser förekommer inte, trots karossernas höjd.

När gränsen nås orkar Cittrans bakvagn inte hålla i utan det slutar med en bred-sladd. Fiat visar upp ett liknande beteende, men klarar inte  lika hög fart som Berlingo.

Ett antisladdsystem hade enkelt fångat in de oroliga bakvagnarna. Fast sådana moderniteter  finns varken på Fiats eller Citroëns utrustningslista. 
 
Ute på landsvägen är det Berlingo som rullar tryggast och har den bästa riktningsstabiliteten. Dobló rör sig däremot oroligt på vägen, främst beroende på den nervösa styrningen och spårkänsligheten.
Blåst gillar ingen av bilarna, de höga karosserna fångar effektivt upp varenda kastvind. Allra mest vindkänslig är Fiaten.

Motormässigt är bilarna i stort sett likvärdiga. Men Dobló känns piggare, främst i omkörningssituationer. Detta tack vare en lägre utväxling, något som också har negativa sidor. Motorbullret blir högt och samma sak gäller bränsletörsten. Fiaten drog drygt 16 procent mer bensin än Cittran under testperioden.

Flera ansiktslyftningar
Fiat Dobló är en ny bil, som lanserades förra året. Citroën Berlingo har däremot många år på nacken.
Modellen dök upp 1996 och har hunnit genomgå flera ansiktslyftningar. Den senaste har givit bilen ett delvis nytt utseende. Främst i nosen där grill, strålkastare, huv, framskärmar och stötfångare gjorts om för att ge bilen mer karaktär.

Inredningen är också uppdaterad och många detaljer har lånats från märkessyskonen Xsara Picasso, C3 och C5.  Bilen har dessutom fått ett modernt elsystem av så kallad multiplextyp och graderats upp säkerhetsmässigt.

Men ett närmare studium av Berlingo avslöjar att byggtekniken fortfarande är gammaldags. Bilen är ganska slarvigt hopkommen med massor av öppna skarvar som är som gjorda för rosten att bita sig fast i.

Den tycks vara mer anpassad till att leva några år som budbil i kontinental storstadstrafik än att räcka länge som familjebil i kärvt svenskt klimat. Fiat är modernare byggd, men även den bär på en mängd rostfällor som i värsta fall kan förkorta livslängden avsevärt.

Oavsett vilken bil man väljer så gäller det att hålla rent under. Helst ska man också satsa på en seriös rostskyddsbehandling.

Även när det gäller krocksäkerheten finns vissa tveksamheter. Ingen av bilarna har testats av  oberoende Euro NCAP och säkerhetsutrustningen är bara sådär.

Huvudkrockkuddar finns inte i någon av bilarna och sidokrockkuddar saknas helt i Dobló, men kan köpas till för 3 000 kronor i Citroën.

En faktor som talar emot Berlingo är att den i grunden är en gammal konstruktion och det brukar inte vara gynnsamt för krocksäkerheten, även om en och annan balk i strukturen förstärkts genom åren.
När det gäller den praktiska användbarheten är ronden oavgjord. Båda bilarna har dubbla skjutdörrar på sidorna och enorma bakluckor (parkera inte för nära bilen bakom när du ska öppna dem).

Dobló, med sitt helt fyrkantiga lastutrymme, slukar mest (se skiss högst upp på sidan). Men båda klarar utan vidare semesterpackningen, och lite till, för familjen.

Glasat yttertak
Takhöjden är, som sagt, enorm i båda bilarna och det väl bra för ett transportfordon. Men i en familjebil kan det kännas lite onödigt med all tom luft ovanför huvudet.

Det har Citroën utnyttjat genom att erbjuda något man kallar Modutop. Då får man ett glasat yttertak och ett flyginspirerat extra innertak som bland annat ger ytterligare 100 liter förvarningsfack, bättre belysning och separat ventilation för baksätespassagerarna. Priset är 7 600 kronor och det känns värt varenda krona.

Vill du dessutom ha armstöd i framstolarna, dimljus, utfällbara flygplansbord för baksätespassagerarna och en hopfällbar shoppingkorg i lastutrymmet lägger du till ytterligare 2 000 kronor.

Nu har du en riktigt trivsam Berlingo, som dock bör kompletteras med luftkonditionering. Då får du också en ljudanläggning med CD på köpet. Värnar du om säkerheten lägger du på ytterligare 3 000 kronor och får sidokrockkuddar i framsätena.

Komplett utrustad kostar din Berlingo 1,6 Family (grundpris 122 900 kr) 145 400 kronor, fortfarande ett ganska vettigt pris.  

En maxutrustad Fiat Dobló 1.6 ELX (grundpris 124 900 kr) går på 134 800 kr. Den enda extrautrustning som finns, förutom metalliclack, är luftkonditionering för 9 900 kr. Men då måste du också köpa stereo för några tusenlappar.

Oavsett utrustningsnivå är Berlingo det givna valet i den här duellen. Det är den enda som fullt ut fungerar som familjebil. 

Andra konkurrenter i klassen är Renault Kangoo, som kommer i ny tappning till våren, och Peugeot Partner som är en i det närmaste identiskt systerbil till Berlingo. Ett annat märke i nosen, lite annorlunda utrustning och vagnskadegaranti på köpet är skillnaderna. Priser för Partner 1,6 i basutförande ligger på 125 900 kr.

Testad i Vi Bilägare nummer: 5/2003