Biltest: Varning på stan

Tjipp, tjopp, det går ju enkelt det här! Vägarbetet blockerar halva körbanan och raderna av familjestora bilar knölar fram i snigelfart för att mötas med en hårsmån emellan – men inte vi. Vår lilla trio bara slinker igenom hindret och har gott om plats för ytterspeglarna. Likadant vid stormarknadsparkeringen, det är bara att klippa in i minsta lilla p-ficka och kliva ur med solsken i blick, medan storbilarnas förare frustrerat baxar och vrider för att komma på plats – innan de slår dörrarna i varandras karossidor.

Det är trecylindrigt på bensin och ungefär en liters cylindervolym i testbilarna Hyundai i10, Peugeot 108 och Seat Mii. Även i övrigt är de snarlika, med fjäderbensframvagnar, halvstela bakaxlar, fyradörrarskarosser kring 350 centimeters längd och femväxlade manuella lådor. Alla tre går dessutom att beställa med någon form av automatväxling. Men vi behöver inte köra många meter för att märka att det handlar om tre nästan väsensskilda bilar.
 
Utrymmena och kupéns utformning är kritiska punkter för den som funderar på så här liten bil. Var och en begriper att allt inte kan rymmas men karosserna är effektivt utnyttjade och överhängen minimala. Peugeot och Seat är bara godkända för fyra, Hyundai för fem. Den mer upprätta stilen i i10 sparar plats och ger överlägset mest rymdkänsla, även i baksätet. Synd bara på de uppdragna bakre sidorutorna, de är inte utsiktsvänliga för barn. Att rutorna kan elhissas ned helt och hållet är ändå värt en stjärna. I Peugeot och Seat är baksätena trängre, med små sittbänkar och rutor som bara kan vinklas upp i glipa. Framtill är det bättre, även i 108 och Mii får man inte så lite storbilskänsla och man sitter behagligt långt från vindrutan i alla tre.
 
Alla tre har i höjdled justerbar förarstol, men normallånga sitter riktigt bra bara i Hyundai i10. Kortvuxna kan dock få problem eftersom stolen skjuts uppåt samtidigt som framåt – det kan bli svårt att nå pedalerna. Kupéns allmänna finish tilltalar, ytorna är inklädda, skarvarna snyggt arbetade och det finns många väl utformade förvaringsfack. Alla reglage och vred är enkla, här finns inga komplicerade pek- och multifunktionsskärmar.
 
I Peugeot och Seat sitter man lägre och i stolar med fast nackskydd. Peugeots stolar ser sköna ut men klarar inte några längre sträckor utan att kännas lite säckiga. Vred för ryggstödslutningen är ett plus, de båda andra har justering i ”hack”. Ergonomin i 108 är utmärkt utom för riktigt långa som lätt får ratten ”mellan knäna”, trots att den (liksom i Hyundai och Seat) kan justeras i höjdled.  Generellt sett har Peugeot förbättrat helhetsintrycket av inredningen från det Kalle Anka-liknande i förra generationen som hette 107. Ändå är det plåtigt och plastigt överallt, det finns en ”burkkänsla” som vare sig känns modern eller konkurrenskraftig.
 
Testexemplaret av Seat har särskilt påkostade stolar eftersom bilen är utrustad med paketet ”Mango”. De välpolstrade stolarna är sköna att sitta i men körställningen är knappast lyckad. Det beror på att säkerhetsbältet skär in mot halsen även på normallånga personer, dels på att överdelen av hastighetsmätaren skyms nästan hur man än justerar ratt och stol.
 
Finishen i Mii är vid första anblick ungefär lika simpel som i Peugeot 108, men bearbetningen är klart bättre och stilen enklare, tydligare. ”Mango” betyder bland annat specialfärg på instrumentpanelen men uppläggningen av instrument, reglage och inte minst den lilla skärmen för multimedia (kostar 3 800 kronor) håller en modern funkisstil som alla testförare gillade.
 
Testets motorer är lika på papperet men ingenjörerna har ”mappat” dem väldigt olika. Friskast och mest komfortabelt arbetar Seats motor. Den går särdeles mjukt, hörs knappt alls på tomgång och drar villigt genom växlarna. Inte ens när alldeles fel växel ligger i protesterar den mot att segdra. Motorljudet vid gaspådrag är lätt sordinerat, samspelet med den nästan löjligt lättgående växellådan fungerar klanderfritt. Ibland kan det kruxa att få i backen, men det är också enda skönhetsfläcken i drivningen.
 
Hyundai erbjuder en mer ”inbäddad” drivningsupplevelse, i linje med bilens övriga komfortkaraktär. Någon rivighet finns inte men motorn är snäll, lika snål som Seats och sällsynt väl avstämd mot sin (nästan) lika lättarbetade växellåda. Trumfkortet finns i ljudet, inte ens under acceleration förnims mer än en svagt rundad ton från motorrummet.
 
Peugeot har ytterligare en annan motorkaraktär, en morsk liten maskin som bara vill dra – direkt! Varvvilligheten är tyvärr kombinerad med ett sällsynt rått ”insugsljud” som får den klent isolerade karossen att eka. Karaktären är dessutom kantig, det är svårt att köra bilen riktigt mjukt i stan, man accelererar ofta mycket mer än avsett. Växellådan är lika smidig som i konkurrenterna, skiftena sker tyngdlöst nästan som om svänghjulsvikt inte fanns – och det gör den ju knappt. Peugeot drog ungefär lika mycket som i10 och Mii.
 
Hyundai är oavsett vägens beskaffenhet den klart tystaste, mest vuxna bilen att åka i. Känslan bakom ratten är lite av miniminibuss och teknikerna har lyckats förbluffande väl med att isolera både väg- och vindljud. Det är inte ofta vi kunnat konstatera det om sydkoreanska bilar. Fjädringen är ungefär så följsam den kan bli med dessa förhållandevis enkla hjulställ och styrningen är lagom komfortinriktad utan att fullständigt bedöva kontakten med vad framhjulen har för sig.
 
Peugeot är mer direkt, ofiltrerad. Det är rätt kul i stan men på landsväg blir bilen snabbt olidlig. Det bullrar kraftigt i kupén redan på slät asfalt, sedan blir det etter värre med underlaget. Styrningen är diffus, fjädringen stötig och den allmänna komforten otidsenligt låg – återigen tycks väldigt lite ha hänt sedan sist.
 
Om Seat vore tystare skulle den ta hem komfortmomentet men nu är den inte det… Mii har annars en lyckad kombination av exakt styrning, spänstig men inte obekväm fjädring och precist, pålitligt väguppträdande. Bilen rör sig över vägbanan nästan som en skräddare på vattnet; alla rörelser sker med knivskarp avgränsning. Naturligtvis spelar den låga vikten stor roll, men eftersom ingen av testbilarna bär på sittfläsk runt midjan framstår Miis uppträdande som ännu ett bevis på att VW-koncernens chassiavdelning har koll på sina redskap.
 
Pricken över i sätter Mii i konbanans undanmanöver. Bilen klarar drygt 75 km/tim utan att riva med sig koner och den snitslar fram mellan dem med endast lätt understyrning, lättkontrollerade rörelser och låg krängning. Det är snarare förarens än bilens reaktionsförmåga som sätter gränsen. ESP-systemet griper tydligt in, något vi föredrar framför utpräglat mjuk sättning.
 
Hyundai klarar sig nästan lika bra, knappt 75 km/tim, men med mer krängning och en del hasande över framhjulen. Vid några körningar märkte vi viss lättning av bakvagnen men aldrig något som utvecklades kritiskt. ESP-systemet kan slås av och – vilket är dumt i en sådan här bil – aktiveras inte automatiskt när bilen provoceras hårt utan förblir avstängt. På en högpresterande sportbil kanske det är en bra sak, men inte på en enkel vardagsbil som (antagligen) många äldre kommer att köpa.
 
Peugeot är också enkel och trygg i konbanan, når ungefär samma hastighet som Hyundai och har en styrning som reagerar kvickt – till viss gräns. Vid riktigt snabb undanmanöver hänger den plötsligt inte alls med.
 
Utrustningen i en mikrobil är numera betydligt mer än bara vatten och hårdbröd och det finns en hel del tillval och paket att sortera mellan. Seat tar ett viktigt steg framåt genom att till lågt pris (2 100 kronor) erbjuda autobroms, en finess som odiskutabelt sänker olycks- och dödstalen i stadstrafik. Systemet fungerar när man kör mellan 5 och 30 km/tim, en bra inställning för en bil som sannolikt mest kommer att köras i stan. Vare sig Hyundai eller Peugeot kan erbjuda detta, en klar brist som borde rättas till. Seat ska däremot ha på pälsen för att man inte installerar sidokrockgardiner i Mii (finns inte i Skoda Citigo och VW Up heller). Sådana har både Hyundai och Peugeot.

Diskutera: Vilken av de tre citybilarna föredrar du?